Hem Böcker Om norrshaman Kurser, föredrag Tankar Kontakt Länkar Min blogg

Att komma ihåg vår djuriskhet Den ekologiska krisen, förlusten av biologisk mångfald är ett resultat av att vi har förlorat vår anknytning till jorden. Vi har blivit blinda och döva för den icke-mänskliga världen. Så ungefär sa filosofen och ekologen David Abram när han den 5 november 2010 höll en föreläsning mitt i Stockholm med utsikt över Kungsgatans ström av bilar och urbana människor. Mina tankar gick omgående till shamanen Rolling Thunder som 1982 höll en workshop i Nordmaling där han bland annat sa att föroreningen av jorden började med föroreningen av människans tänkande. Rolling Thunder var cherokee, då bosatt i Nevada, och en sann traditionalist när det gäller tänkande och handlande. David Abram är en vit filosof, bosatt i norra New Mexico – en tänkare som från ett helt annat håll alltmer närmat sig ett traditionellt tänkande, det jag brukar kalla urfilosofi. Det finns utvägar för oss, betonar Abram. Vi kan börja tänka och tala annorlunda för att få ett annat deltagande i världen. Vi kan väcka upp våra djuriska sinnen, komma ihåg att vi är en del av biosfären och hitta vår väg tillbaka in i biosfären. Helt följdriktigt heter David Abrams senaste bok Becoming Animal – An Earthly Cosmology (Pantheon 2010). Hans förra bok The Spell of the Sensous (som jag tidigare recenserat här) kom 1996 och en jämförande läsning visar på en spännande utveckling av Abrams tänkande. Om han i förra boken gjorde vad jag uppfattade som en intellektuell omväg till urfilosofin via den västerländska filosofiska disciplin som går under beteckningen fenomenologi så går Becoming Animal mera rakt på det väsentliga, även om Abram själv vill betona att han inte övergett sin intellektuella stränghet och noggrannhet. Detta är filosofi och inte flum! Och David Abram är definitivt en av de stora nytänkarna i västerländsk miljö. Becoming Animal spänner över så mycket att det är svårt att veta var man ska börja en presentation av detta tänkande. Men börjar man bara i någon ända så ger sig fortsättningen mer eller mindre av sig själv tror jag. Och det verkar vara just så som Abram tänker vid sina föreläsningar. Han kan börja med att berätta om sina upplevelser som lärjunge hos en shaman i Nepal, skjuta in en del upplysningar om sin bakgrund som illusionsmagiker för att sedan hugga tag i begrepp som ömsesidighet, helig vind, vildhet och perception för att avsluta med ett försök att hitta fram till det ursprungliga sättet att uttala det judiska namnet på det allra heligaste: YWHW. Det som av de oinvigda uttalas Jahvé men som Abrams visar helt enkelt rör sig om en inandning och en utandning, där den heliga vinden strömmar in i och ut ur oss, den heliga vinden som är en del av jorden, Moder Jord. David Abram föreläser med hela kroppen, han viftar med armarna som en hök, han hoppar upp och sätter sig på ryggstödet på stolen, han låter ett mynt på trollkarlsvis vandra längs knogen. Hans plastik ger onekligen ett djuriskt intryck och man skulle säkert inte bli förvånad om han rätt vad det är flaxar iväg ut ur rummet. En av de mest intressanta delarna av Becoming Animal handlar om hur en nepalesisk shaman lär honom att ta in en kråkas medvetande, att bli ett med kråkan, att helt enkelt flytta sitt eget medvetande in i kråkan och därmed också kunna uppleva kråkans flykt över dalgången högt uppe i Himalaya. Var det inte något liknande som Carlos Castaneda upplevde i Sonoraöknen i Mexiko när don Juan Matus fick honom att flyga som en kråka, tänker kanske läsaren då. Jovisst, väldigt mycket samma sak, men av Abram utförd med en annan filosofisk stränghet. Abram ser medvetande som en egenskap som tillhör jorden, landskapet. Landskapet är ett medvetandefält där alla olika varelser deltar, var och en på sitt sätt och med sin egen artspecifika del av detta stora medvetande. Vi befinner oss inne i detta medvetande, vi deltar i jordens intelligens, vi är levande varelser i jordens intelligensfält och det mänskliga medvetandet uppstår i samspelet mellan kroppen och jorden. Varje ekosystem har sitt eget särskilda medvetande, sin intelligensstil. Varje plats är ett unikt medvetandetillstånd och alla varelser som utgör denna plats och som lever på denna plats deltar i detta medvetande. Med jorden menar Abram allt ifrån den innersta glödande och flytande magman ut till den yttersta atmosfären. Därför säger han inte att vi lever på jorden utan att vi lever i jorden. Jaget är omslutet av och inbäddat i jorden och vi upplever den med hela vår organism. All vår kunskap är kroppslig kunskap som föds i mötet mellan vår kropp och landskapet. Människans kropp är en öppen, oavslutad enhet som är sammanflätad med jord, vatten och luft. Abram betecknar till och med kroppen som en rörlig plats. Våra fötter är öron som lyssnar nedåt, mot jorden, men vi upplever jorden med hela vår kropp och alla våra sinnen. Alla våra sinnen är deltagande organ. Vi känner vinden på vår hud, vi hör den, vi känner de lukter den för med sig, vi ser den, vi smakar den och alla sinnen samarbetar. De flyter samman i en total upplevelse av landskapet. Världen upplever sig själv genom våra kroppar. Och denna upplevelse är mångfacetterad eftersom det finns så många olika varelser och var och en har sitt eget unika sätt att uppleva världen på. Tillvaron är en stor ömsesidighet, en sorts ömsesidigt pågående. När vi vid rör något annat, vidrörs vi också av detta andra. Denna ömsesidighet är själva strukturen i varseblivningen. Vi betraktar landskapet men blir också betraktade av det som är omkring oss. Landskapet betraktar helt enkelt sig själv genom alla sina uppenbarelseformer – växter, djur, människor, berg, sjöar, floder, vindar och vädersystem. Olika atmosfäriska förhållanden, olika slags väder är olika sinnestillstånd. I denna väv av liv finns en ömsesidig attraktion, t ex mellan kropp och jord. Abram beskriver rent av gravitationen som en erotisk kraft: vår kropp längtar efter jordens kropp och jorden längtar efter oss. Ur den ömsesidighet som råder mellan jorden och alla varelser uppstår språk och även språket tillhör landskapet/jorden. Alla varelser har förmågan till språk och använder sina egna språk. Det handlar inte bara om alla de ljud som frambringas utan även rörelsemönster och förflyttningar i landskapet. Fåglar har ett rikt sångspråk, men också deras flykt är ett språk och ett sätt att tänka. Allt har makten att tala – och gör det också – även om den urbana människan till stor del har förlorat förmågan att lyssna till andra varelser. Vi har stängt våra sinnen och blivit döva för det som ständigt sägs och sjungs i landskapet. Men om vi slutar att tala med andra varelser och företeelser, så kommer de inte längre att tala med oss och vi förlorar förmågan att höra och förstå landskapet. Vad är vårt eget mänskliga språk? Jo, vinden som passerar genom oss och sätter våra stämband i vibration på samma sätt som vinden passerar genom trädens kronor och får träden att tala och sjunga. Språket är ett sätt att fördjupa relationen till varelser omkring oss. Bland urfolk är det viktigt att man talar sparsamt och med eftertanke så att man inte förolämpar de andra varelser som lyssnar. Abrams eget tänkande närmar sig alltmer tänkandet i dessa muntliga kulturer. Dessa kulturers medvetande är lokalt, det handlar om en platsbaserad intelligens, som ser världen som en berättelse som vi alla deltar i. Att skriva ner den visdom som finns i muntliga kulturer är att avskilja den från dess fysiska direktkontakt med landskapet. Därför är det viktigt att dessa kulturer bevarar sitt ursprungliga tänkande som kan ge oss andra inspiration när vi försöker att förändra vårt sätt att tänka och tala för att återknyta vår kontakt med jorden. Abram talar om att återskapa jorden genom att åter göra den till en berättelse (restoring the earth by restorying the earth) och han ser detta som ett ekologiskt imperativ, alltså något som måste göras om ekosystemen, som vi ju är en del av, inte ska förödas. Vi ska fira, hylla, att vi är djur, sa Abram på föreläsningen. Språket bestämmer hur vi upplever världen och vi måste sluta tala om naturen som ett objekt, som något dött, som en resurs. Med andra sätt att tala med världen i stället för om världen, kan vi börja delta i världen på ett nytt sätt. Det handlar om att väcka upp våra djuriska sinnen. Jorden är vår större kropp. Våra kroppar är i jordens kropp. Vi är omslutna av jorden (som Abram i just den bemärkelsen stavar eairth). Också vi är gjorda av vildhet och det vilda finns närvarande även mitt i en stad. Vildheten finns överallt och vi kan släppa in den i vårt tänkande och vårt språk igen, t ex genom att betrakta allt som subjekt i stället för objekt. För att hitta vår väg tillbaka in i biosfären måste vi också vara beredda att gå igenom en massa sorg över all förstörelse som jorden drabbats av. Vi måste låta tårarna flöda, jorden behöver detta vatten, sa Abrams. För att kunna uppleva världen som en plats av glädje måste vi också våga konfrontera lidandet. Andra skulle säkert vilja lyfta fram andra aspekter i Abrams komplexa tankesystem, men detta är mitt sätt att läsa, förstå och beskriva hans tankar. Lite grovhugget och stackatoaktigt i jämförelse med hans eget avancerade sätt att resonera och vrida och vända på upplevelser och tankespår på ett mycket djupgående men ibland lite väl mångordigt sätt. Det fina med David Abram är att han förmår uttrycka tankar som jag tror att jag redan har och tankar som jag är beredd att tillägna mig, som funnits förberedda men oformulerade någonstans i mitt inre. Fast egentligen uttrycker han tankar som redan finns i landskapet. Han är den som fångar upp aspekter i Moder Jords tänkande som de flesta andra har glömt bort. Det finns många olika sätt att koppla upp sig på denna visdom, men i grunden handlar det om att i daglig verksamhet medagera med Moder Jord. Det rör sig om en kroppslig kunskap om sammanhangen som är förbunden med en tillvaro som samlare, jägare, fiskare, odlare, vedhuggare etc etc. Det handlar inte ”bara” om att förändra vårt sätt att tänka och tala. Det är betydligt mer djupgående och svåra utmaningar som ligger framför oss. Hela omställningen av vårt sätt att leva med Moder Jord ska genomföras samtidigt som industricivilisationen imploderar i en utdragen process av naturförstörelse, ekologisk utarmning och klimatförändring. Men någonstans måste vi ju börja. Jörgen I Eriksson, november 2010 Tillbaka