|
|
Shamansk aktivism – Att samspela med
Örnens emanationer Vi har kommit en bit in i det 21:a århundradet och för den som har ögon att se och öron att höra står det klart att mänskligheten står inför ett antal predikament, ja en djup kris för hela jordsystemet, som hotar inte bara överlevnaden för den egna arten utan även för mängder av andra varelser. Jag syftar på det som brukar kallas den sjätte massutrotningen, en destruktiv process som är intimt sammanlänkad med de klimatförändringar och den överexploatering av jordens resurser som det mänskliga ekonomiska systemet fört med sig och rent av vilar på. Vad kan och bör shamaner göra åt allt detta? Traditionellt har shamaner ansvarat för sitt samfunds balans, såväl inre som yttre, och om den uppgiften ska anpassas till det 21:a århundradet så behöver shamaner inse att det idag gäller att bidra till balans inte bara lokalt eller regionalt utan i global skala och på kosmisk nivå. Dags alltså för vår tids nyshamaner att höja blicken från den egna naveln och kliva ut ur sina bubblor av privatterapi och egoutveckling. Hög tid att utveckla en shamansk aktivism som ersätter teatraliska ceremonier och fromma förhoppningar med verklig, verkningsfull magi – en magi som innebär ett kreativt samspel med det som Castaneda kallade Örnens emanationer, alltså det kosmiska energiflöde som är Alltets upphov. Och: en magi som förmår gripa in i det som konstituerar tillvaron – det kosmiska möjlighetsfältet. Redan när vi 1982 bildade det shamanska nätverket Yggdrasil var huvudinriktningen för mig och kanske majoriteten av de ursprungliga medlemmarna att åstadkomma något som liknade det som traditionella amerikanska indianer sammanfattat som ”att bevara ceremonierna och rädda jorden”. För oss handlade det snarare om att nyskapa i stället för att bevara ceremonierna, men syftet var detsamma, nämligen att ”rädda jorden”, eller ”laga världen”. Under årens lopp höll vi ett avsevärt antal ceremonier med syfte att skydda specifika platser som hotades av exploatering eller att få utrotningshotade djurarter att frodas och växa till. Bland dem som var med har vissa av dessa ceremonier fått legendarisk status, t ex när rimtursarna åkallades för att stoppa avverkningen av Hansta-skogen (som fortfarande är i livet och numera skyddad som naturreservat). Och, ja, vargstammen har förnyats och växt. Men om vi ska idka självkritik, vilket vi borde, måste man nog konstatera att det var mer tur än skicklighet att vi kunde se några effekter av ceremonierna. Vi famlade i många stycken i mörkret när det gällde hur ceremonierna skulle utformas, hur och när kraft kunde ackumuleras och riktas. Kanske kan man likna det vid att vi sköt med hagelbössa rakt ut i mörkret, och dessutom oftast med lösa skott. Likväl samlade vi på oss värdefulla erfarenheter som vi på olika håll senare försökt manifestera kreativt i den ordinära verkligheten. För egen del har jag på alla mina kurser i shamanism och runmagi lagt in magiska ceremonier där deltagarna blivit medagerande i försök att skydda platser och områden från varierande former av exploatering. Efterhand har jag börjat förstå skillnaderna mellan inbillad och verklig magi och betydelsen av tid och plats för det magiska arbetet. Inte minst gäller det insikten att det i magiska sammanhang inte finns några enkla kausala samband, typ om jag gör A så inträffar B, och att magi bara är möjlig under vissa bestämda förhållanden som det gäller att lära sig att läsa av. Det handlar om det som Jung kallade synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden av impulser från det ovetbara (unus mundus, alltså det kosmiska möjlighetsfältet) och händelser i den ordinära verkligheten. För några år sedan kom jag i kontakt med texter och händelser som gjorde att jag beslöt att försöka utveckla en mer precisionssäker och omfattande form av magi, som kunde få såväl global som kosmisk innebörd. En orsak till att jag upplevde ett så starkt behov av att göra mer och göra nytt var naturligtvis själva de destruktiva processerna på jorden, som ju har gått in i någon sorts turbofart. En annan orsak var att jag allt tydligare såg behovet av att koppla samman en förståelse av de ekologiska sambanden i hela jordsystemet med en mer precis analys av de ekonomiska drivkrafterna bakom destruktionen. En verksam magi behöver vara grundad i en förståelse av vad det är i det kapitalistiska systemet som driver fram all förödelse. Och det är inte enskilda kapitalisters eller gruppers girighet och ondska (även om sådant spelar in) utan kapitalets valoriseringbehov och profitkvotens fallande tendens. För att fatta mig extremt kort: man måste förstå att grundorsaken till naturförstörelsen är kapitalets inbyggda ”eviga” och ”nödvändiga” strävan att motverka den fallande profitkvoten med ständigt stegrande vinster och därmed ständigt nya områden att exploatera (land, hav, berggrund, vård, omsorg, skola etc). I begreppet naturförstörelse räknar jag då självfallet in exploatering av mänskliga kroppar och mänskligt arbete. Shamaner behöver förstå att kapitalismen är oförenlig med ett (för alla arter) långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden. En tredje orsak var mitt möte med texter som försökte beskriva det verkliga innehållet i och effekterna av traditionella ceremonier bland navajo i Arizona och New Mexico i sydvästra USA. Jag hittade sådana texter bl a i Lloyd L. Lees antologi Diné Perspectives: Revitalizing and Reclaiming Navajo Thought (2014). Det är framför allt tre saker jag vill peka på när det gäller frågan om hur ceremonier, som oftast utförts under maktens radar, kan förena andliga och politiska perspektiv. 1) En av författarna som skriver om strategier i avkoloniseringsprocessen betonar vikten av att vara pro-aktiv i stället för re-aktiv. När vi är re-aktiva reagerar vi helt enkelt på det som makten/kapitalet etc gör eller redan har gjort. Det är ett sätt från maktens sida att hålla oss sysselsatta på maktens villkor. I stället bör vi utforma en transformativ politik där fokus ligger på vad vi vill och på att föreställa oss framtiden. 2) En annan författare skriver att i det nuvarande tillståndet av modern kolonisering och förvirring (gäller ju inte bara navajo!) behöver vi hitta och utveckla nya vägar att ”känna världen på sätt som är så gamla att de verkar nya”. 3) I en text om det historiska motståndet hos navajo mot koloniseringen skriver en tredje författare (Andrew Curley) om subtila eller tysta former av motstånd. Det kan ha rört sig om navajoer som helt enkelt struntade i påbuden att bosätta sig inom reservatets gränser men här nämns också det han kallar ceremoniellt motstånd. Det handlar om ceremonier som genomfördes mot företrädare för kolonialmakten och mot åtgärder som innebar ett hot mot navajos livsstil. I ett konkret fall handlade det om motstånd mot myndigheternas program för att minska antalet får och annan boskap på reservatet, vilket genomfördes på 1930-talet under förevändning att få bukt med erosion och ökenspridning. Tvångsslakten av får var ett dråpslag mot hjärtat i navajokulturen. I denna text beskrivs hur en namngiven medicinman 1940 greps av reservatspolisen sedan det avslöjats att han genomfört en ceremoni (”protection way”) riktad direkt mot de personer som ledde projektet med tvångsslakten. Han hölls i häkte en kort tid och tvingades sedan offentligt ta avstånd från sitt eget handlande men det verkar inte som om han fick något frihetsstraff. Enligt författaren blev han sedermera en högt respekterad medicinman och levde ända in på 1970-talet. Det intressanta är inte bara att traditionella navajoer använt ceremonier i det fördolda för att försvara sitt land och sin kultur utan också författarens analys. Han skriver att vi bara känner till de fall av ceremoniellt motstånd som blev avslöjade och alltså i viss mening var misslyckade. Avsikten var ju att de skulle förbli hemliga. Ingen vet med andra ord hur många verkningsfulla ceremonier som utförts, men författaren framhåller att den här sortens motstånd mycket väl kan ha bidragit till att navajoerna inte bara lyckades få ett ovanligt stort reservat utan också fått det utvidgat vid ett flertal tillfällen. I detta sammanhang kom jag att erinra mig något som den samiske shamanen Ailo Gaup en gång nämnde för mig, nämligen att en stor samling noaidier i Norge på 1720-talet höll en gemensam ceremoni mot den hatade missionären Thomas von Westen. Några år senare avled von Westen bara 45 år gammal. Hade den gemensamma ceremonin betydelse för detta? Jag har i skriftligt material bara hittat en kort passus om denna ceremoni i en text av Bo Lundmark - Rika-Maja och andra nåjder (Västerbotten 1/1977): ”Hos Skanke nämns 'nåjdsamlingar'. En sådan kallades 'noyde-kionka' (jfr sydlapska: coarjkan, »tillsammans»). Uppenbarligen kunde ett betydande antal nåjder samlas om det var något särskilt i görningen. Traditionen förtäljer exempelvis att en särskilt stor nåjdförsamling vid ett tillfälle försökte förgöra Thomas von Westen och bl a spenderade 14 oxrenar.” Hur kan erfarenheterna av sådana ”dolda” ceremonier bland t ex navajo och samer bidra till vårt eget motståndsarbete idag? Vilken roll kan ceremoniellt motstånd spela för att försvara Moder Jord och bidra till balans i de stora kretsloppen? Finns någon gräns mellan vit och svart magi som inte bör överträdas? Hur kan ceremoniellt motstånd bli något som är vassare än fromma böner och magiska hagelsvärmar avlossade rakt ut i mörkret? För att diskutera dessa och närliggande frågor bjöd jag 2017 in några vänner med shamanska erfarenheter från olika aktivistområden. Här följer en uppdaterad sammanfattning från detta möte: En verksam ceremoni förändrar inte bara världen utan även oss själva. Allt är i flöde och när vi i en ceremoni lyckas samstämma oss med det stora flödet (Örnens emanationer) så förändras ju vi också – i form av såväl inre som yttre kvantsprång. ”Om man blir angripen försvarar man sig på det sätt man kan”. Tanken om ceremoniellt motstånd som en form av självförsvar överskrider begreppen vit och svart magi. Förutsättningen är att intentionen är klart icke-egoistiskt uttalad och utan självviktighet. Magi – inte minst för att försvara Moder Jord – behöver en klar och tydlig riktning. Det kan även innebära att den tar sikte på makthavare/beslutsfattare. Att stoppa destruktiva förslag och åtgärder kan vara pro-aktivt, kreativt och konstruktivt. Det kan innebära att makthavares ambitioner och energier behöver fjättras. I extremfall kanske också nyckelpersoner kan behöva oskadliggöras. En fjätter kan utformas med inspiration från den mytiska Gleipner som asarna använde för att binda Fenrisulven. Den var smidd av dvärgar med sex magiska ingredienser: katters buller, kvinnoskägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelspott. Om dessa beståndsdelar tolkas som runor kan vi hitta Feh, Bjarka, Pertra, Algiz, Ass och Lagu med ett sammanlagt talvärde av 90, vilket reducerat till ett naturligt tal blir 9, alltså Naud, som är nornornas och nödvändighetens runa. Med andra ord: en mycket kraftfull kosmisk fjätter. Vid all sådan magi är det viktigt att analysera vilka krafter och intressen som är de verkligt aktiva. Det kan ju vara så att det faktum att en galning, typ Trump, kommit till makten i själva verket är uttryck för att systemet/imperiet befinner sig i en djup kris och nedgång. Då kanske vi helt enkelt bara bör låta nedgången fortsätta och låta det ske som håller på att ske. I det sammanhanget bör vi också inse att Moder Jord själv kanske har aktiverat ett eget motstånd i form av extrema väder, jordskalv och tsunamis eller ruggiga virus. Å andra sidan kan galningar i maktpositioner med sin förvridna världsbild och självuppfattning (och ibland även enorma maktmedel) ta sig före saker som innebär så allvarliga direkta hot mot livet att de bokstavligt talat måste stoppas. Det är dock knappast lämpligt med direkt konfrontation eftersom en sådan alltid leder till att man själv tar till sig och påverkas av det man vill bekämpa. Stirrar man tillräckligt länge ner i avgrunden stirrar den tillbaka, som Nietzsche träffande beskrev fenomenet. Bättre då med en magisk fjätter och då helst en sådan som inte ens syns. Man kan också tänka sig metoder för att ta in, omvandla och balansera destruktiva nyckelpersoners energi; eller låta ceremonin spegla (och då kanske också skicka tillbaka) nyckelpersoners destruktiva sida; eller implodera/punktera nyckelpersoners karta/mjukvara; eller stärka de krafter i den ordinära verkligheten, typ Greta Thunberg och Fridays for Future, som arbetar för att hämma destruktiva makthavare; eller helt lämna denna nivå i tillvaron och göra ceremonier som syftar bortom det destruktiva systemet, till det som komma kan. Detta sista kanske kan uppnås genom att man helt enkelt ackumulerar kraft i en magisk ceremoni och sedan överlåter åt Oändlighetens aktiva sida eller vad man nu vill kalla det att ta hand om fortsättningen. Förutsättningen för verksam magi av detta slag, liksom i all magisk verksamhet, är att deltagarna har detroniserat dess största hinder, nämligen den egna självviktigheten. Ceremonier av detta slag kan bli pro-aktiva därför att de ”bringar fram den skönhet som redan finns”. Skönheten finns som en potential i Nagualen/Det ovetbara/Unus Mundus och vad ceremonin då åstadkommer är att hjälpa till att manifestera skönheten i den ordinära verkligheten. Ceremonier bör ske under maktens radar. Det är ingen idé att spela på maktens planhalva eller försöka besegra makten med dess egna medel. Makten bör inte ens känna till att ceremoniell motståndsaktivitet pågår och kommer då aldrig att förstå vad som verkligen hände – varför oväntade saker inträffade eller varför deras egen energi imploderade. Makten kan då inte heller mobilisera någon motkraft mot den ceremoniella verksamheten. Lika viktigt kan vara att ceremonin ligger ”steget före”, alltså genomförs innan en exploatering eller förstörelse har inletts; allra helst när den bara befinner sig på idéstadiet, eller ännu tidigare. En ceremonis avsikt måste kunna formuleras avgränsat och knivskarpt för att inte riskera att bli en from men verkningslös bön. Att försöka förändra stora strukturer och system är mycket svårt men knappast helt ogörligt, men inte genom att konfrontera systemen direkt utan mer indirekt via det kosmiska potentialitetsfältet, Alltets urgrund. Och då kanske ceremoniellt motstånd mera handlar om att mer allmänt manifestera de kosmiska impulserna i den jordiska tillvaron; att så att säga fungera som en kanal för det kosmiska in i den ordinära verkligheten. En traditionell lakota-magiker som Frank Fools Crow kallade detta för att vara som ett ihåligt rör eller ben (a hollow bone) för Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Ändå är det troligt att ceremoniell aktivitet ofta kommer att ta sin utgångspunkt i mer konkreta, regionala eller lokala frågor, som ju i och för sig också ingår i den stora kosmiska väven. Jag tänker då på ceremonier med syfte att aktivera, skydda, bevara och sammanknyta kraftplatser. Speciellt sammanknytningen av platser bör kunna bidra till att förändra världsskeenden. Magiska ceremonier behöver rätt tid och plats för att kunna bli verksamma. Rätt plats är helig plats som ingår i ett kosmiskt nätverk av platser med koncentrerad energi. Det är av yttersta vikt att respektera platsens protokoll, det som också kallas ställets sed. Ödmjukhet påbjuds! Rätt tid är när synkroniciteter visar på gynnsamma impulser från Nagualen/Det ovetbara som vi kan observera i form av sammanfallande rörelser i den kosmiska väven och konkreta händelser i den ordinära verkligheten. (Själv försöker jag också anpassa tidpunkter för ceremonier efter Carl Johan Callemans tolkning av mayakalenderns nio skapelsevågor). Ceremonier behöver ibland göras med kort varsel, vilket naturligtvis kan göra det svårt att samla ihop människor som är beroende av arbetsscheman, barnpassning, lediga dagar etc. Dock: avgörande är inte hur många som deltar i en ceremoni, det avgörande är kvaliteten på ceremonins uppsåt och energi. Individuella ceremonier kan få stor inverkan genom det som alkemisterna kallar multiplicatio, dvs att energin från en ceremoni (rätt utförd vid rätt tidpunkt) ögonblickligen kan spridas icke-lokalt genom hela kosmos. En framkomlig väg är ju också att tidsmässigt samordna individuella ceremonier som då kan hållas på olika platser men i ett gemensamt syfte. När man ceremonierar tillsammans med andra kan man uppleva det som brukar kallas svärm-intelligens, alltså att gruppens energinivå (och shamanska intelligens) blir högre än summan av de enskilda deltagarnas energier. Det är något som i sig även kan leda till väldiga individuella kvantsprång för deltagarna. Ceremonier kan också hjälpa oss att ta in och bearbeta den sorg och förtvivlan som förstörelsen av världen ger upphov till. Vi måste kärleksfullt acceptera vår egen förtvivlan och försöka transformera den till kreativ drivkraft. Om vi låter våra handlingar utgå från hjärtat behöver vi inte gripas av panik och bli lamslagna. Och ni som har er Castaneda i minnet vet att den andlige krigarens stig är en stig med hjärta och att den enda värdiga uppgiften är att vandra denna stig till slutet. Med inspiration från mötet 2017 har jag fortsatt mitt ceremoniella arbete både på egen hand, ibland på med mina kurser, ibland tillsammans med en eller ett par vänner och vid speciella tillfällen tillsammans med större grupper av shamanskt verksamma personer. Som mest har vi varit drygt 40 personer, t ex i en ceremoni i oktober 2017 med Världstrumman på Rösaring i Upplands-Bro. Den mäktiga energi som uppammades i den ceremonin försökte vi surfa vidare på med ceremonier under 2018 för att väva skydd över Gamla Uppsala och över Omberg och Vättern. Deltagarantalet minskade gradvis och det administrativa arbetet med inbjudningar och annat praktiskt inför ceremonierna blev tungrott med en påtaglig risk för ceremoniell byråkratisering och förstelning. Vad som behövs är icke-organisation och icke-byråkrati samt mer av spontanitet och flexibilitet. Hur detta kan lösas är en grannlaga och dynamisk uppgift, t ex när det gäller att utlysa eller kalla samman till ceremonier som behöver bedrivas under maktens radar. Då är det självfallet ingen bra idé att kalla samman via sociala internetforum (som ägs och kontrolleras av svartmagiska amerikanska tech-jättar) – annat än i väldigt allmänna eller vaga ordalag, något som jag själv har prövat ett par gånger. En tanke som har gjort sig påmind men som jag inte har hittat någon bra metod för är den om en sorts ceremoniellt akutnätverk, alltså en väldigt lös sammanslutning av människor som är beredda att med kort varsel, när signalerna från kosmos är de rätta, medverka i ceremoniellt motstånd, eller shamansk aktivism om ni föredrar den termen. Verkningsfulla ceremonier behöver vara icke-hierarkiska där var och en som deltar är ett eget ceremoniellt centrum och där alla medverkar på likvärdig och jämställd basis. Information om syfte, deltagare och adresser får inte koncentreras hos någon enskild person utan behöver delas av och mellan alla – om den över huvud taget ska delas. Samtidigt bör allt hållas i det fördolda och ligga steget före exploatörerna. En inte alldeles lätt nöt att knäcka. Det är mycket som inte är färdigtänkt och jag välkomnar inspel från andra med konkreta reaktioner på denna text och/eller med mer allmänna tankar om ceremoniellt motstånd och hur man kan utforma precisionsmagi för det kosmiska möjlighetsfältet. Bäst är att mejla tankarna direkt till mig på norrshaman@gmail.com. Kosmos befinner sig i ett kontinuerligt dynamiskt energiflöde och den som vill dansa med och samspela med detta flöde kan inte stå stilla eller spika fast sina idéer i några dogmatiska trossatser. Allt fast förflyktigas, som Karl Marx skrev i Kommunistiska manifestet för över 170 år sedan. Ett shamanskt manifest för det 21:a århundradet formuleras i den shamanska praktiken genom det som Castaneda kallade smygandet och som jag föredrar att kalla manifesterandet, i samspelet med Örnens emanationer. Och det övergripande syftet? Vad sägs om ”global shamansk socialism”? Jörgen I Eriksson, april 2021 (Denna text har även publicerats i Gimle nr 3/2021) |