|
|
Rätt plats, rätt tid, rätt attityd Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg. Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta. Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda. Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten. På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft. Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid. Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats. Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd. Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten. Jörgen I Eriksson, januari 2012 |