tankar

Världsträd, intelligens och evolution

Går det att överbrygga klyftan mellan vetenskap och andlighet? Mellan darwinism och kreationism? Har universum ett syfte och sker evolutionen enligt en plan? Om dessa frågor handlar Carl Johan Callemans bok Vårt intelligenta universum och på dessa frågor svarar han ja! Boken är ett intellektuellt knäckebröd – den gör motstånd och man får verkligen anstränga sig för att komma in i Callemans kosmologi. Samtidigt är den ett äventyr av rang som tvingar mig som läsare att formulera mina egna ståndpunkter – här finns både anledning att applådera och ifrågasätta!

Boken har den långa undertiteln Hur kvantteori och mayakosmologi förklarar livets uppkomst och evolution och är utgiven av översättaren Annalena Wisén (Wisén Publishing 2010). Calleman, som är mest känd för sina böcker om mayakalendern, har en bakgrund inom den västerländska vetenskapen med bl a en doktorsexamen i fysikalisk biologi. Här har vi alltså en vetenskapsman som närmar sig det andliga och inte tvärtom.

I förordet gör Calleman anspråk på att presentera ”en fullständig teori om den biologiska evolutionen som inte ser livet som en slump”. Hur fullständig denna evolutionsteori är låter jag andra mer kunniga personer bedöma. Här ska jag dock försöka mig på en del filosofiska och existentiella komplikationer, men först en kort sammanfattning av huvuddragen i kosmos enligt Calleman. Han ser universum i helhet som en roterande virvel genererad av och runt en central axel – det kosmiska livsträdet. Detta livsträd skapas samtidigt med Big Bang, som snarare är en tanke som manifesteras än en explosion, ”en expansiv iscensättning av organiserade händelser”. Det kosmiska livsträdet skapar såväl rymd som tid och från livsträdet utgår all evolution. Livsträdet skapar den målmedvetenhet, intelligens och det medvetande som genomsyrar kosmos. Universum skapas med syfte att utveckla liv, medvetande och intelligens. Eftersom syftet är att frambringa liv så är universums fysiska natur helt underordnad detta ändamål och det är därför de fysiska konstanterna har de värden de har.

Företeelsen världsträdet återfinns i myter världen över som en av de viktigaste eller första skapande krafterna och för Calleman är detta världsträd inte en mytologisk symbol utan något högst verkligt. På vilket sätt utgår då skapelsen från livsträdet? Calleman ser det kosmiska livsträdet som ”den synkroniserande faktorn” bakom skapelsen i allmänhet och den biologiska evolutionen i synnerhet. Den kreativa processen drivs fram av vad han kallar vågrörelser från livsträdet. Dessa vågformer fungerar som en evolutionär matris för allt i universum och tillhandahåller den struktur som inte bara främjar uppkomsten av liv utan också designar detta liv.

Denna skapande process kännetecknas av det klassiska uttrycket ”som däruppe, så ock därnere”. Det innebär att allt som finns i universum är avbilder och manifestationer av livsträdet. Vi kan alltså hitta samma grundläggande struktur i en hierarki av sammanflätade företeelser. Calleman talar om sju organiserande nivåer: universum, galaxen, solsystemet, planeten, den biologiska organismen, cellen och atomen. Allt är ett och hänger samman, som förhållandet brukar uttryckas i urfilosofi. Och så här långt kan den som är någorlunda insatt i traditionell livssyn hänga med, fast även en urfilosof skulle kunna ifrågasätta Callemans betoning av att universum har ett syfte. Syfte är ett problematiskt ord i sammanhanget för det antyder att det är någons syfte det handlar om och det vet vi inget om. Syfte är inte alls nödvändigt för att sätta igång evolutionen och man kan också tänka sig att om ett syfte ändå skulle finnas så kan det vara av det slaget att vi med vårt mänskliga medvetande inte kan se eller förstå det. Och då är ordet syfte förstås helt otillräckligt.

Vad Calleman sedan gör är att han för in mayakalendern i processen. Han menar att mayakalendern fångar upp den evolutionära tiden genom sin systematisering av nio så kallade undervärldar. Här handlar det inte om de undervärldar som används i den shamanska världsbilden utan om olika ”nivåer av utveckling”, ”nivåer av skapelse”, som var och en är indelad i 13 ”himlar”, som är tidsperioder med olika kvaliteter. Undervärldarna pågår under olika långa tidsperioder. Den första där Big Bang inträffade började för drygt 16 miljarder år sedan – den nionde och sista är den kortaste. Den är bara 234 dagar och inleddes den 9 mars 2011. Det här innebär förstås att ”himlarna” i de olika undervärldarna är olika långa.

Viktiga evolutionära händelser har inträffat då respektive undervärld har aktiverats. Skapelseprocesserna i de olika undervärldarna utgör förutsättningen för de undervärldar som aktiveras senare och som bygger vidare på det som skapats i de tidigare undervärldarna. Viktigt att förstå är dock att undervärldarna fortsätter att existera tillsammans och samtidigt fastän på olika ”nivåer”. Det innebär att de olika undervärldarnas skapelseprocesser pågår parallellt med varandra. Här finns tydliga paralleller till begreppet Drömtiden som är en beteckning på såväl dimensioner i kosmos som på tiden som en sammanhängande helhet där allt som inträffat fortfarande äger rum och till begreppet drömmande som uttrycker den process av skapande som väller fram ur Drömtiden.

Calleman upprättar vad han kallar ”evolutionens periodiska system” där han prickar in de väsentliga förändringarna i samband med aktiveringen av varje ny undervärld: skapandet av encelliga organismer, av flercelliga organismer, av upprättgående och medvetna varelser och slutligen av organismer med stora hjärnor. I toppen för den biologiska evolutionen befinner sig människan. Calleman ägnar rätt stort utrymme åt att kritisera darwinismen som han betraktar som en felaktig evolutionsteori med sin betoning av evolutionens slumpmässiga och gradvisa karaktär. För Calleman sker evolutionen i stället enligt en tidsplan och genom språng, den har en riktning mot högre intelligens och självmedvetande och den accelererar. Med det mänskliga medvetandet har evolutionen enligt Calleman nått sitt slut. Människan är evolutionens slutresultat och när människan har uppkommit finns ingen anledning till fortsatt biologisk evolution.

Syftet med universum skulle alltså inte bara vara att frambringa liv utan att frambringa människan. Här måste jag anmäla avvikande uppfattning. Om nu evolutionen har ett syfte, vilket man alltså kan ifrågasätta, så skulle ju syftet kunna vara att frambringa t ex biologisk mångfald, ett ekosystem med många arter som lever i harmoni och balans. Människan kan visa sig vara en evolutionär återvändsgränd likaväl som evolutionens slutresultat – en återvändsgränd eftersom människans intelligens inte klarar av att skapa långsiktigt hållbara samhällen och ekonomier.

Callemans utsaga att vår intelligens är en spegling av det kosmiska livsträdet är en tes som jag kan förstå på ett teoretiskt plan, men om vi går till människans praktik skulle man hellre kanske säga att intelligensen har avtagit i takt med civilisationsprocessen. Är inte intelligens snarare det som utvecklas i det konkreta samspelet med andra arter, med landskapet och Moder Jord? Industricivilisationens samspel med Moder Jord kännetecknas av kaos, förvirring och destruktion och tycks inte ha så mycket med världsträdets kvalitet att göra – snarare är det uttryck för att kontakten med världsträdet är i avtagande.

I förlängningen av Callemans resonemang om människan i evolutionens topp ligger den gamla tanken om människan som förvaltare av världen, människan som trädgårdsmästare eller i värsta fall som härskare och förtryckare över allt det som står ”under” henne. Här känns Calleman inte alls som någon nytänkare, i alla fall inte i relation till traditionell livssyn som ser människan som en art bland andra i livets icke-hierarkiska väv.

Nu kanske någon uppmärksam läsare undrar hur det gick med den nionde undervärlden som inleddes den 9 mars 2011 och skulle pågå i 234 dagar. Borde inte den ha ”slutat” redan? Jomenvisst, närmare bestämt den 28 oktober 2011. Och det gäller även de åtta äldre undervärldarna. Den 28 oktober manifesterades deras kosmiska krafter fullt ut, som Calleman uttrycker saken, och det innebär att vi människor nu kommer att vara ”redo för något helt nytt”. Det handlar om ett tillstånd där vi kan ”uppfatta enheten med alltet”, ”uppnå den högsta nivån av resonans med den gudomliga källan” och ”återgå till Edens lustgård på en ny och högre nivå”. Detta sägs vara syftet med den kosmiska planen och för att nå dit måste vi enligt Calleman ”vara medvetna om det kosmiska livsträdet och förstå att det är ursprunget för, samt finns i centrum av, vårt mycket speciella levande universum”.

Mitt referat av Callemans tankegångar är ytterst knapphändigt och ger säkert inte rättvisa åt hans teoribygge. Jag vill betona att han underbygger och resonerar mycket noggrant som den vetenskapsman han är. Det gäller inte bara mayakalenderns systematisering av tiden utan också detaljer i den biologiska evolutionen – hur celler uppstår, varför de ser ur och fungerar som de gör, varför flercelliga organismer uppstår, hur alltmer komplexa livsformer förverkligas, hur celler i komplexa livsformer kan veta hur de ska växa tillsammans för att ge ex-vis en människa hennes anatomiska form, varför många arter har dött ut under evolutionens gång, vad som driver kontinentalplattornas rörelser och vilka samband det har med att människan utvecklat en tvådelad hjärna etc etc.

Bakom allt som finns och som skapas ligger de vågformer som sänds ut av det kosmiska livsträdet. I varje fas av evolutionen, hos varje varelse spårar Calleman sambandet med det kosmiska livsträdet och hur dess vågformer bestämmer arternas fysiologiska och biokemiska egenskaper. I den enskilda atomen, i DNA-molekylen, i den enskilda cellen finns en avbild av, eller snarare en representation eller manifestation, av det kosmiska livsträdet, som uttrycker den inneboende strukturen i universum – ”som däruppe, så ock därnere”. Livsträdets vågformer är reella och vissa av dem har av människor upplevts som änglar eller andar, skriver Calleman, som också ser också själen som reell. Sess ursprung är en vågform från det kosmiska livsträdet som projiceras på det befruktade ägget. Fast det är fortfarande oklart hur informationsöverföringen sker från det kosmiska livsträdet till dess manifestationer på cellulär och molekylär nivå.

Jag är övertygad om att Calleman är medveten om den pågående förstörelsen av natur och livsbetingelser, som utgår från människan och inte från det kosmiska livsträdet. Men i grunden tycks han vara optimist – främst utifrån hans tolkning av mayakalendern, som ju pekar fram mot ett positivt medvetandeskifte. Han tror på en förening av traditionell, holistisk läkekonst och västerländsk biokemisk medicin och på en återförening av vetenskap och andlighet, där hans egen teori om biologiska evolution kan spela rollen av brygga. På detta vill jag invända att urtänkandet, urfilosofin, det som också kallas Native Science, aldrig har avskilt vetenskap från andlighet. Native Science innehåller i sig den återförening som Calleman vill åstadkomma. Hur insatt är han i urtänkandet egentligen? Han skriver på ett ställe att ursprungskulturerna har ”mytologiserat” evolutionen. Man kan lika gärna hävda att Calleman har ”vetenskapiserat” evolutionen. För mig handlar det helt enkelt om olika kartor över kosmos som har berättigande enligt sina egna, olika förutsättningar. Myten uttrycker en metaforisk förståelse av världen. Calleman uttrycker en förståelse av världen som vi kan kalla logisk eller rationell. Den ena ska inte tolkas av den andra även om jag med gott samvete kan hävda att Calleman trots alla sina beräkningar, tabeller och periodiska system inte kommer fram till någon högre eller bättre förståelse av kosmos eller någon högre eller bättre moral och etik än vad som under lång tid finns invävt i traditionell livssyn, urfilosofi, Native Science.

Callemans hela resonemang om det målmedvetna och meningsfulla universum leder honom osökt fram till frågan: är det kosmiska livsträdet detsamma som Gud? Hans eget svar är att skapandet kan vara en inneboende kraft i livsträdet men det finns samtidigt inget i teorin som talar mot att det finns en skapare, en Gud. Mysteriet med universums existens kan utgöra gränsen för vad vi intellektuellt kan förstå, skriver Calleman, och tillfogar: ”min egen syn är att den gudomliga intelligensen manifesteras i det kosmiska livsträdet för att skapa ett universum”. Det innebär att ”vi är skapade till det kosmiska livsträdets och Guds avbild”.

Calleman tycks träda fram som en nutida representant för en pythagoreisk tanketradition som ser den materiella verkligheten som en underordnad spegling av en värld av helig matematik. Bakom världsträdet ligger en platonsk idévärld. Det känns ju inte särskilt hoppfullt för den som, liksom jag, ser detta europeiska tänkande som en av de idémässiga drivkrafterna bakom industricivilisationen.

Utifrån sin vetenskapliga hållning och inriktning närmar sig Carl Johan Calleman en traditionell syn på kosmos även om han inte tar steget fullt ut. Att kosmos är levande och medvetet är en grundsten i varje urfilosofi och till skillnad mot Calleman så anser jag utifrån mitt shamanska sätt att tänka att ”mysteriet med universums existens” går att förstå på en bortomintellektuell nivå om man vidgar sitt medvetande och gör sig åtkomlig för den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, och drömmandets process. Då kan man uppleva att bortom världsträdet, bortom Tomheten ur vilken allt har uppstått finns Det stora skrattet. Den kunskap man kan få i mötet med Tomheten och Det stora skrattet pekar inte ut någon riktning för världen mot ”skapelsens fullbordan” utan visar snarare att världen från sitt nuvarande tillstånd av form snarare är på väg att återgå till Tomheten, till det formlösa, och alltså på väg mot ett utslocknande, som del av en evig cyklisk spiralrörelse där universum på nytt föds ur Tomheten – i ny och förändrad form. ”Upp ser hon stiga för andra gången/ jord ur vågen, vårlikt grön;/ forsar falla, örnen flyger,/ spanar från fjället efter fisk att fånga”.

Jörgen I Eriksson, november 2011.

Tillbaka