|
|
Domare, filosofer och traditionalister När en jurist skriver en bok om sin nations syn på lagar och hur dess rättsväsende tillämpar dem låter det som en synnerligen träig historia som möjligen är gångbar som lärobok på någon juridikinstitution. Men Navajo Courts and Navajo Common Law (University of Minnesota Press, 2009) av Raymond D. Austin är en utomordentligt givande och läsvärd bok. Undertiteln är A Tradition of Tribal Self-Governance och det ger en vink om att detta är en bok skriven för att användas som inspirationskälla för urfolk som vill återknyta till gamla traditioner som en väg till att kasta av sig kolonialismens ok och utöva självstyre. Den kan med fördel läsas av alla som vill ta del av hur en urfilosofi kan omsättas i praktisk handling. Raymond D. Austin är verksam som lärare vid University of Arizona i Tucson och han var under åren 1985-2001 ledamot av Navajo Nations högsta domstol. Austin är alltså navajo, eller diné som han i likhet med de flesta traditionella navajoer kallar sig. Hans bok innehåller en överskådlig sammanfattning av navajos skapelsemyter, filosofi och historia. Det går nämligen inte att skriva en bok om navajo-lagar och rättsväsende utan denna filosofiska och historiska bakgrund. Den traditionella andliga filosofin ligger under och genomsyrar all annan verksamhet. Det andliga och vardagliga vävs samman i det som kallas Diné Life Way, alltså navajo-sättet att leva livet. Och i Navajo Nation är domarna traditionella ledare i den bemärkelsen att de måste behärska språket, historien och den andliga traditionen för att kunna fylla sin roll. Navajo-domare är stora filosofer, vilket bl a framgår av det kapitel i min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet där jag intervjuar högsta domstolens nuvarande ordförande Herb Yazzie. Navajo underkuvades militärt av USA på 1860-talet och har därefter koloniserats geografiskt, kulturellt och religiöst. Som en del av koloniseringsprocessen införde USA 1892 sitt västerländska rättssystem i Navajo Nation genom Navajo Court of Indian Offenses. Austin poängterar att avsikten med detta rättssystem var att tillintetgöra navajos kultur och andlighet, men långsamt lyckades navajoerna i stället anpassa denna institution efter sina egna behov och omskapa den till ett eget juridiskt system, det som nu kallas Navajo Nation Court System och som formaliserades under åren 1958-1975 med en högsta domstol som högsta vägledande instans. Detta system har som uttalat mål att bevara navajo-folkets seder och traditioner. För att förstå navajos rättssystem måste man först få en inblick i det som Austin kallar för navajos tre grundläggande filosofiska doktriner: · Hózhó, som innebär att allting har sin rätta plats och fungerar i harmonisk relation med allt annat · K’é som omfattar en persons positiva relationer med allt annat · K’éi som omfattar en persons positiva relationer med sina mänskliga släktingar och klanfränder Lagen är i detta perspektiv det som skapar eller bibehåller tillståndet av hózhó, alltså skönhet, harmoni, balans etc. Men det finns inte bara en lag. Navajoerna räknar med fyra så kallade fundamentala lagar: · Traditionell lag (traditional law), som är Den store andens/Det stora mysteriets lagar. · Hävdvunnen (customary law) lag, som är de heliga varelsernas lagar. · Naturlag (natural law), som är Moder Jords och Fader Himmels lagar. · Sedvanelag (common law), som är Dinés lagar. Alla dessa lagar måste domarna kunna hantera och väga samman i sina bedömningar. Var hittar man dessa olika lagar? De finns i traditionell muntlig tradition, i talesätt, berättelser, ceremonier, bönder, sånger och i navajo-språket. Common law bekräftar och befäster de överenskommelser som de heliga varelserna ursprungligen gjorde med navajos förfäder. En domare måste alltså vara väl bevandrad i de egna traditionerna och när domarens egna kunskaper är bristfälliga får man kalla in medicinmän/sångare eller andra visdomsbärare som rådgivare. Lagen används för att bevara och återskapa harmoni. Den griper alltså in när harmoni och balans har rubbats, den syftar till att undanröja orsaken till obalansen och därefter återskapa harmoni enligt följande schematiska modell för problemlösning: Hózhó (harmoni) -- > hóchxo’ (disharmoni) -- > hózhó (återupprättad harmoni). Det som förstör harmoni och balans kallas av navajoer för naayéé. I Drömtidens myter översätts detta begrepp oftast med monster men det handlar om allt möjligt som kan utgöra hinder och skapa kaos. Effekterna av naayéé kan enligt Austin vara kriminalitet, civila tvister, sociala problem, sjukdomar, diabetes, alkoholism, familjevåld, misshandel och övergrepp på barn, gängbildning, självmord. Den som idag besöker navajoreservatet kan med egna ögon se en del av dessa påtagliga problem, men de har egentligen alltid funnits, även om de genom historien har tagit olika gestalt. Naayéé har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det gäller att förhålla sig till dem och i navajofilosofin ingår att alla naayéér kan neutraliseras eller elimineras med hjälp av ceremonier. Det är ceremonin som både identifierar och omintetgör de negativa krafterna och återför sakerna och människorna till harmoni och balans. Tillämpat i rättssystemet ser denna schematiska modell ut på följande sätt: Hózhó (harmoni) -- > anáhóóti (problem skapat av naayéé) -- > Navajo common law (sedvanelag) tillämpas -- > hózhó återskapas, mänskliga relationer och samfundet botas. Den process som används vid domstolarna brukar på engelska kallas ”talking things out”, alltså att man pratar igenom problemen, till punkt, tills en consensus nås om upprättelse/gottgörelse för den som har drabbats av den brottsliga handlingen. Det handlar alltså om en horisontell rättvisa till skillnad från den vertikala rättvisa som finns i det västerländska systemet och där den som begått den felaktiga handlingen ska straffas. Hos navajo är syftet att återskapa harmoni och balans. Tanken om den horisontella rättvisan utgår från synen på att alla navajoer är jämställda, att alla varelser i universum är inbördes förbundna med och beroende av varandra i en väv av universella relationer. Alla varelser är därmed släktingar, ingen står över någon annan och alla har rätt att tala och tala till punkt. Många av navajoernas tvistemål hamnar i det som kallas ”peace making court” som inte leds av en juristdomare utan av en allmänt betrodd och kulturellt bildad peacemaker och i den formen av rättsförfarande är parterna jämställda och en lösning måste bygga på consensus/samstämmighet. Människor som befinner sig i dispyt ska föras tillbaka till harmoni med släktingar och samfund. En annan grundsten i navajos rättstänkande är att ord är kraftfulla och heliga. Det som sägs, det blir också. Därför är det viktigt att alla får tala i en rättsprocess men också att friheten att tala kombineras med ansvar mot de inblandade parterna och mot samfundet. En peacemaker har i allmänhet stor retorisk förmåga och uppgiften är i praktiken att tala parterna i en tvist till en uppgörelse. En sådan process kan ta tid och den får en närmast ceremoniell betydelse. Austin kallar också navajos rättsprocesser för Navajo justice ceremony. Austins bok innehåller mängder av exempel på hur navajos högsta domstol genom åren har resonerat i olika ganska komplicerade fall och de visar hur man med ledning av kunskaper från Drömtiden kan orientera sig i dagens värld. I boken finns också massvis av upplysningar om traditionell matrilineärt grundad navajosyn på äktenskap, skilsmässa, vårdnadsfrågor, egendom, arvsrätt och annat. Intressant för alla som är öppna för att andra kulturer kan se mycket annorledes än vi på viktiga mänskliga mellanhavanden. Jörgen I Eriksson maj 2010
|