Hem

  Böcker

  Om norrshaman

  Kurser, föredrag

  Tankar

  Kontakt

  Länkar

 

Medicinmän upphäver vår världsbild

 

 

 

 

När lakotaindianen Vine Deloria Jr avled 2005 hade han en lång räcka böcker bakom sig liksom en framgångsrik karriär som jurist och historiker. Bland hans mest kända böcker är God is Red och Custer Died for Your Sins. Om han från början mest framstod som en radikal indianaktivist ägnade han sig under sina sista år allt mer åt andliga ting. Ett vittnesbörd om det var boken For This Land som jag tidigare har recenserat här. Delorias allra sista bok som han kunde färdigställa strax innan han avled 72 år gammal vänder upp och ned på mångas tidigare uppfattningar om Deloria. Den har titeln The World We Used to Live In – Remembering the Powers of the Medicine Men (Fulcrum Publishing 2006) och innehåller mängder av vittnesmål om hur medicinmän och medicinkvinnor fått sin kraft och vilka märkliga förmågor de gett prov på.

Deloria har plöjt igenom mängder av gammal litteratur där såväl vita som indianer har berättat om medicinmän och deras förmågor. Alla som har läst äldre antropologisk litteratur om urfolk i Amerika, Sibirien eller Sápmi känner igen dessa berättelser om så kallade övernaturliga händelser som mirakulös bot, flygande föremål och shamaner som kan materialisera sig på helt andra platser samtidigt som de ligger i djup trance hemmavid. Inom den nyshamanska rörelsen har man ofta tolkat dessa berättelser symboliskt; man har tolkat dem som upplevelser på själsresor av ungefär det slag som människor idag är med om på så kallade trumresor. Deloria däremot menar att det inte alls handlar om några symboliska tolkningar av inre upplevelser utan att de fantastiska händelserna faktiskt har inträffat. Han säger sig ha rensat bort sådana berättare som inte är trovärdiga och bland hans mer trovärdiga källor finns bland andra missionärer, amerikanska militärer och administratörer, indianer och så förstås en del medicinmän också.

Vine Deloria skriver i förordet att han vill inspirera människor, dvs nordamerikanska indianer, att behandla sina ceremonier med större respekt därför att det i dessa ceremonier ryms väldiga andliga krafter. Tyvärr har ceremonierna på de flesta håll utarmats och enligt Deloria har indianer idag liten förståelse för och litet minne av de krafter som deras andliga ledare en gång hade. De flesta av dagens ceremonier saknar enligt honom gamla tiders intensitet. Med några undantag; Deloria lyckönskar indianfolken i sydvästra USA, främst de olika pueblofolken, men även navajo, som har skyddat sina ceremonier och fortfarande använder dem aktivt som vägledning och hjälp i tillvaron.

Deloria går igenom de främsta metoderna att få insikt och kraft; spontant genom drömmar, medvetet genom vision quests, dvs utesittning. Vad som händer i drömmar och vid utesittningar är att det heliga söker och upprättar kontakt. Det sker för det mesta genom att de heliga varelserna tar gestalt av djur, fåglar eller människor och delar med sig av sin visdom och kraft med drömmaren/utesittaren. Det kan också handla om att utesittaren får kraftföremål som fjädrar eller stenar med vars hjälp han/hon i fortsättningen kan bota sjukdomar eller se in i framtiden. Det som människor upplevde på sina utesittningar var inte syner eller hallucinationer. Andarna var verkligen där i djur- eller människogestalt. Djur, växter och stenar talade verkligen.

Varför har vi förlorat dessa starka möten med det heliga, frågar sig Deloria och svarar själv: ”I den process där vi övergett det gamla livet och tvingats att leva i ett mer strukturerat samhälle har vi förlorat vårt samband med de högre makterna”. Detta är ett mycket viktigt konstaterande och det ställer alla som idag vill beträda den shamanska vägen inför frågor som är svåra att lösa. Var och under vilka omständigheter kan vi nå samma samband med den andliga världen som den gamla tidens medicinmän?

Det som händer vid mötet med det heliga är att man får insikter och kraft och efter en sådan konfrontation med andevärlden har medicinmannen förmåga att bota sjukdomar, att spåra upp villebråd, borttappade saker och människor och att se in i framtiden. Men egentligen är det inte medicinmannens egen kraft det handlar om. Han/hon är ett verktyg för de heliga varelserna. Och för att denna relation ska fortsätta måste medicinmannen även fortsättningsvis göra utesittningar och andra ceremonier där han/hon förnyar sin kontakt med det andliga. Två av de mer omskrivna metoderna för denna fortsatta kommunikation med andarna är de ceremonier som kallas yuwipi, brukar kallas för skakande tältet, och spirit lodge, ungefär andehyddan.

Ceremonierna har fått sina västerländska benämningar av det faktum att tälten och hyddorna verkligen skakar så länge ceremonin pågår. Många, bland dem den svenska religionsvetaren Åke Hultkrantz, har vittnat om dessa märkliga fenomen. Det är som om tipin eller huset har hamnat mitt i en orkan. Tältduken och tältstängerna skakar våldsamt samtidigt som medicinmannen ligger mitt i tipin inrullad i filtar och bunden till händer och fötter. Under ceremonin hörs märkliga fågelskrik och andra djurläten, suset av vingar och fotsteg, diverse ljusfenomen uppträder inne i den mörklagda tipin och föremål kan flyga omkring. När ceremonin avslutas blir allt stilla och när ljuset tänds sitter medicinmannen mitt i tipin med filtarna och repen prydligt hoprullade bredvid sig.

Under ceremonin kan botande äga rum, medicinmannen kan ha fått kunskap om var personer, djur eller saker ska sökas och han/hon kan ha fått viktiga besked om framtiden. Läsaren av The World We Used to Live In får ta del av åtskilliga berättelser om de märkliga saker som inträffar vid dessa ceremonier liksom de fantastiska förmågor medicinmännen ger prov på: mirakulös bot av svåra sjukdomar och skador, t ex skottskador, återuppväckande av döda, sanna förutsägelser om vad som ska ske, framkallande av åska och regn, i vissa fall i mikroskala inne i tipin(!), få växter, t ex majs, att växa från frö till mogen kolv under en enda natt. Man kan naturligtvis välja att inte tro på dessa berättelser, men Deloria gör det. Vittnesmålen är så många och så trovärdiga. Däremot saknas rationella förklaringar, konstaterar han. Dessa händelser går helt enkelt inte att förklara inom ramen för en västerländsk världsåskådning.

Deloria kommer in på förklaringar som tangerar kvantfysiken, precis som en del samiska shamaner har gjort när jag intervjuat dem. Det finns i själva verket inga skarpa gränser mellan tid, rum och materia. I ceremonierna upphävs de och såväl tid som rum och materia kan omformas och nyskapas av medicinmännen. I en indiansk världsbild uppfattas den materiella världen bara som en yttre form. Bakom den, under eller bortom den, finns den verkliga grunden som är vad Deloria kallar en sorts ”energimedvetande” (”Det Stora Mysteriet”, ”Urds väv”), som är det som ger energi och liv till allt som existerar. I ceremonierna förändrar/omskapar medicinmännen världen. De skapar en alternativ värld som står i överensstämmelse med den energi som ligger bakom formerna. Men egentligen är medicinmännen bara verktyg för de heliga varelserna. För egen del skulle jag vilja uttrycka det hela som att man i ceremonin återskapar Drömtiden (”Arla i urtid”) och att i den är det också möjligt att omskapa verkligheten, Urds väv, som ju är en dynamisk och öppen process. Många har tolkat detta inträde i Drömtiden som symboliskt. Enligt Deloria är det faktiskt. Det är något som verkligen äger rum.

Deloria uttrycker flera gånger i boken förhoppningar om att fortsatt forskning ska ske om dessa saker för att vi ska få ökad förståelse av vad det är som verkligen sker. Nu kan han själv inte fullfölja denna forskning, i alla fall inte här på jorden, men han lämnar stafettpinnen vidare till andra indianer som han menar faktiskt har tillgång till dessa andliga krafter här och nu genom ceremonier och ritualer. Det gäller även oss i dessa nordliga trakter av Europa, anser jag. Men då är det inte yuwipi eller soldans eller någon annan indiansk ceremoni vi ska ta över och använda. Det handlar som alltid om att gräva där man står. Den nordiska shamanismen är numera en levande tradition. ”Arla i urtid” kan också vi återskapa i inhemskt jordade ceremonier.

Jörgen I Eriksson, november 2008

                                                                                                       Tillbaka