|
|
Drömmar, drömspår och Drömtiden Traditionellt brukar shamaner tala om att världen består av många dimensioner. Den kan delas in i tre huvudavdelningar – övervärld, mellanvärld och undervärld – som var och en kan ha flera underavdelningar. I nordisk tradition talas om nio världar eller nio rymder. Den extatiskt seende shamankvinnan i Eddans inledande sång ”Valans spådom” säger: Nio
världar vet jag, / nio rymder Heimdall, väktaren vid regnbågen och vintergatan, sägs ha nio mödrar. Det är de nio världarna och Heimdall är ”Världens man” – en motsvarighet till samernas Veralden Olmai. Men talet om tre, eller sju, eller nio världar kan föra tankarna fel. Världarna eller rymderna eller dimensionerna ligger inte ovanpå varandra längs världsträdets stam. Det är betydligt mer komplext än så. Rymderna omslingrar varandra, griper in i varandra och samspelar dynamiskt i det som brukar kallas Det Stora Kretsloppet. Jag betonar därför att allt är ett och hänger samman. Världen är en och omfattar allt. Det finns bara en värld, som i sig rymmer alla dimensioner. Carlos Castaneda använde i sina böcker om shamanen don Juan Matus begreppen den ordinära och den icke-ordinära verkligheten och det är ett av de hittills bästa uttrycken som tagits fram. Michael Harner använder förutom tredelningen i över-mellan-undervärld också begreppen ”det normala medvetandetillståndet” och ”det shamanska medvetandetillståndet”. Men varför utgå från medvetandet i stället för världen/verkligheten? I samisk och sibirisk tradition talas om det synliga och det osynliga. Det synliga är den manifesta världen och det osynliga är det andliga, eller snarare den andliga aspekten, den andliga essensen i alla manifesta företeelser. Detta sätt att beskriva tillvaron ligger väldigt nära Castanedas. Själv använder jag båda dessa sätt men också ett tredje som jag anser ännu bättre fångar verklighetens komplexitet, nämligen Drömtiden. Inte bara världen är en och hänger samman utan även tiden är en och hänger samman. Tiden är inget flöde som går från då via nu till framtiden. Tiden ska inte ses som en ström eller som en rät linje. Tiden är cyklisk men rör sig inte bara runt i en cirkel eftersom den också är dynamisk. Tidscykeln är inte en sluten utan en öppen cirkel – en ständigt pågående spiralrörelse. Men det är inte en spiral i vanlig bemärkelse utan det rör sig om en flerdimensionell spiralrörelse. Den cykliska rörelsen fortsätter på ständigt nytt sätt där ”det förflutna”, ”det nuvarande” och ”det kommande” existerar samtidigt, i och med varandra. I nordisk tradition har man skapat en föreställning om detta med de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld. Valans spådom igen: Dädan
komma mör, / som mycket veta Nornorna är de väsen som väver den allomfattande kosmiska energiväven, Urds väv, som rymmer villkoren, förutsättningarna, för alla företeelser. Uppfattningen att all tid hänger samman och är en kan också sammanfattas i begreppet Drömtiden. Själva uttrycket kommer från aboriginska kulturer i Australien och syftar på den tid när de heliga varelserna drog omkring på jorden och formade landskapet. Ett motsvarande uttryck återfinns i Valans spådom och har översatts som ”arla i urtid”, ”i åldrarnes morgon” eller ”arla i åldrarna”. Det handlar alltså om en tid när ingenting ännu finns men något ändå uppstår och när det ur detta något i sin tur växer fram olika väsen som skapar och formar landskapet. Detta utspelade sig för länge sedan men utspelar sig samtidigt nu, fortfarande. Det är föreställningen bakom begreppet Drömtiden. Där finns sådant som har hänt, händer och kommer att hända. Det är också tanken bakom de ceremonier som navajo traditionellt utövar. De kan sträcka sig från en enda natt till nio nätter och bygger på berättelser, sånger, om vad som utspelat sig i Drömtiden, långt innan människor fanns och när de heliga varelserna färdades omkring på jorden. Ceremonierna återskapar innehållet i sångerna och om ceremonin genomförs för att bota en sjuk så intar patienten hjältens roll i myten, går in i myten och utför samma handlingar som den ursprungliga hjälten. Genom att gå in i Drömtiden får patienten del av den visdom och kraft som fanns då, arla i urtid, och som blir tillgänglig även nu. Drömtiden representerar den andliga aspekten av all tid och är i stort sett synonymt med ”den icke-ordinära verkligheten” och ”det osynliga”. När en shaman förändrar sitt medvetande med hjälp av en trumma, en skallra, runor eller kraftsånger eller genom att uppsöka en helig plats så går han/hon in i Drömtiden. Man kan också uttrycka det som att shamanen genom att vidga sitt medvetande gör sig öppen och mottaglig för Drömtiden. Shamanens hjälpmedel fungerar som portar in i Drömtiden, eller tentakler in i Drömtiden. Även drömmar är ett sätt att gå in i Drömtiden. ”När vi sover och drömmer är själen ute på resa”. Så uttrycker sig Per Simma, en modern samisk botare. Drömmen är helt enkelt ett besök i Drömtiden och förutsättningen för detta besök är att medvetandet har förändrats, vidgats. Detta händer i sömnen för de flesta människor, vare sig man vill eller ej. På så vis skiljer sig drömmar påtagligt från shamanens metoder som handlar om att frivilligt och medvetet gå in i Drömtiden. Vad don Juan Matus försökte lära Castaneda var att styra drömmandet så att han kan använda det som en medveten metod att gå in i Drömtiden och få del av dess kraft och kunskap. Drömmarna utspelar sig alltså i Drömtiden och frågan är om drömmar bör eller ens kan tolkas med hjälp av vårt vardagsmedvetande, det logiska intellektet? Tewa-indianen Gregory Cajete analyserar i sin bok Native Science det tänkande som har skapat och kan förstå myter. Han kallar det för ett metaforiskt tänkande och hans huvudtes är att myter enbart kan förstås i sitt mytiska sammanhang med ett metaforiskt tänkande. Att analysera myter med hjälp av ett logiskt tänkande är inte möjligt. Jag har efter många års arbete med shamanska metoder insett att detsamma gäller för drömmar. De skapas, precis som myter, av ett metaforiskt medvetande och kan bara förstås inom ett sådant medvetandes ramverk och metodologi. Drömtydning med hjälp av intellektet, dvs det logiska tänkandet, är futilt och egentligen meningslöst. Det finns ingen drömlära att applicera för att förstå vad drömmens olika gestalter och händelser betyder, lika lite som det kan finnas en shamansk minerallära eller djurlära som säger vad mineraler och djur alltid betyder eller lika lite som en enskild samisk shamans trumma uttrycker en ”samisk” kosmologi. Upplevelserna i Drömtiden är individuella och kan bara förstås individuellt. Drömmar kan innehålla budskap till den drömmande, men budskapet kan bara förstås metaforiskt, alltså med ett förändrat, shamanskt, medvetande. Möter man en varg som säger en speciell sak till en så är det just det som är innebörden i drömmen. Drömvargen menar precis det han säger och vill inte bli ”översatt” eller tolkad till logiskt språk. Drömmen fyller primärt sin funktion genom att drömmas. Innebörden ligger alltså i själva drömmandet, i drömmandets upplevelse. Drömmen är en port till Drömtiden och när man har drömt drömmen så har den också fullgjort sin uppgift. Drömmen är i sig sin egen förklaring. Drömmandet har en helande funktion och är det mänskliga medvetandets sätt att bearbeta och hela sig själv. Det förklarar en del av våra ”triviala” drömmar om vardagliga och kanske nyss upplevda händelser. Doktor Dröm jobbar för fullt medan vi sover och vi behöver egentligen inte bry oss, lika lite som vi funderar över hjärtats slag eller tarmarnas peristaltik (när det fungerar som det ska). Det betyder inte att drömmarna inte skulle vara viktiga. Tvärtom! I alla shamanska kulturer fäster man den yttersta vikt vid drömmar och drömmande eftersom denna del av verkligheten, Drömtiden, är precis lika verklig och viktig som den ordinära verkligheten. Det man drömmer är för en shaman lika viktigt som det man upplever, gör och är i den ordinära verkligheten. När man drömmer och alltså befinner sig i Drömtiden kan man dels vandra i helt obanad terräng, som när man går i nyfallen snö, men man kan också vandra i drömspår som redan finns, längs stigar som trampats upp av någon eller många före oss i Drömtiden. Ibland vandrar man i sina egna drömspår, man minns att man varit där förr. Om fragment av drömmarna finns kvar i medvetandet när man vaknar kan man genom att kontemplera lugnt och metodiskt återskapa och komma tillbaka in i samma drömspår igen. Intressant, men även skrämmande, kan det vara att i drömmen gå i andras drömspår och det gör man ganska ofta. Drömtiden är full av spår och stigar efter heliga varelser, förfäder och andra och när man hamnar i någons gamla spår är det naturligtvis en mening med det. Det kan vara något som ska läras, något som ska balanseras eller helas. Väl att märka är att detta lärande och balanserande sker i själva processen i Drömtiden, inte efteråt genom en logisk analys av drömmen. Vandringen i drömspåren är alltså själva meningen och avsikten med drömmen. Drömmarna har stor betydelse för tillvaron i den ordinära verkligheten, men oftast på ett indirekt och sublimt sätt, som ligger under det vanliga medvetandets tröskel. De utvecklar, bygger till och förfinar den kunskap och livssyn man redan har. Och det sker utan att man försöker tolka det drömda med hjälp av det logiska tänkandet. Därför gör det inget om man ”glömmer” sina drömmar eller bara minns fragment av dem, för de har redan fyllt sin funktion. Att man inte kan analysera drömmar med sitt logiska intellekt innebär inte att de saknar budskap, som kan behöva avkodas. Denna avkodning påminner om hur en shaman avkodar de budskap han/hon får i naturen t ex genom möten med olika djur eller andra företeelser eller hur han/hon avkodar en mytisk sång t ex i Eddan. Det kan ske genom att man i ett förändrat medvetandetillstånd går in i den företeelse som ska avkodas. Shamanen söker kontakt med djurets eller bergets eller vindens inre väsen för att inifrån uppleva budskapet. I den upplevelsen ligger själva avkodningen. Eller shamanen sjunger sig in i sången som ska avkodas. Han/hon återskapar mytens händelser genom att sjunga dem. Det är som jojken. Den handlar inte om olika företeelser utan är dessa företeelser. Man jojkar inte om vargen, man jojkar vargen. På liknande sätt kan man gå in i en dröm man haft om man så bara minns fragment av den. Det är som en vargspårare som spårar bakåt i vargens fotspår för att få kunskap om dess rörelsemönster, sociala rollspel, jaktsätt och bytesdjur. Man kan gå in i drömmarna igen eftersom de fortfarande äger rum i Drömtiden och därmed kan man återskapa själva drömsituationen och återuppleva drömhändelserna inifrån. Det kan åstadkommas med hjälp av beprövade shamanska metoder som trumma eller skallra, eller genom att man djupt kontemplerar drömfragmenten i ett mycket avslappnat kroppsligt tillstånd, eller genom att man tar hjälp av runor. När man återupplivar drömmar kan man hamna i avsnitt och scener som det ordinära medvetandet har tappat greppet om, som man har ”glömt bort”. Man följer då sina egna drömspår i Drömtiden, fast de kan kännas nog så främmande. Men man gör det inte för att det logiska tänkandet ska få grepp om det upplevda för det kan det inte, utan för att befästa och införliva drömmarnas kunskap och kraft i det egna medvetandet och den egna organismen. Från Drömtiden kan man sedan ta med sig inspiration till det vanliga livet vare sig det gäller relationer och livsfilosofi eller bildskapande, skrivande och andra kreativa ingripanden i tillvaron. Drömmen kan då berika livet inte bara för en själv utan också för andra och för Moder Jord. |