|
|
Earth Mother, Sky Father Trudy Griffin-Pierce är biträdande professor i antropologi vid University of Arizona i Tucson. Hon har själv indianskt påbrå och har specialiserat sig på indiankulturerna i sydvästra USA, puebloindianerna och framför allt navajo-indianerna. Hon har periodvis bott på navajo-reservatet och skrivit flera böcker, bland dem Earth Is My Mother, Sky Is My Father – Space, Time and Astronomy in Navajo Sandpainting (Albuquerque 1992). Låt mig säga det direkt: detta är en otroligt bra bok om navajo-indianernas komplexa filosofi och andliga tradition men innan jag i mer detalj går in på den bör jag nämna några grundläggande fakta om navajoerna. Idag finns runt 250 000 navajoer i USA:s i särklass största reservat. Huvuddelen ligger i Arizona men reservatet sträcker sig också in i södra Utah, sydvästligaste Colorado och västra New Mexico. Navajoerna tillhör samma språkstam som apacherna och kom nedvandrande från västra Kanada någon gång på 1400-talet. Från början var de ett folk som livnärde sig huvudsakligen på jakt men de har under århundradena tagit till sig många element från pueblokulturerna, såväl andligt som försörjningsmässigt. Av puebloindianerna tog de till sig att odla majs, bönor och squash och av spanjorerna tog de till sig boskaps- och hästskötsel. Navajo-kulturen kännetecknas av en väldig förmåga att ta till sig nymodigheter från omvärlden samtidigt som den alltid förmår ge dessa en genuin navajoprägel. Genom att navajoerna bodde i ett förhållandevis otillgängligt område och levde utspridda i små familjegrupper över en mycket stor yta lyckades de också hålla sig undan negativ påverkan i form av epidemier och väpnat underkuvande från den västerländska kulturen ända fram till 1860-talet då Kit Carson ledde en amerikansk bestraffningsoperation mot navajoerna. I den Carson-ledda operationen slaktades boskap, odlingar brändes ner och majoriteten av navajoerna tvingades iväg på en 60 mil lång marsch till Fort Sumners i New Mexico där de hölls tvångsinternerade i flera år innan de fick återvända till sitt älskade Dinetah. Denna straffexpedition kostade många navajoer livet men ledde också till att ett väldigt reservat småningom avsattes för deras räkning, ett reservat som i ett par omgångar dessutom har utvidgats. Idag lever navajoerna fortfarande till stor del på odling och boskapsskötsel men modernt lönearbete har blivit en allt vanligare inkomstkälla, till exempel lönearbete i kol- och oljeutvinningen inom reservatet eller i byggbranschen utanför reservatet. Många arbetar också i den offentliga sektorn inom reservatet. Fortfarande bor många navajoer utspridda i små grupper även om det växt upp städer och samhällen i anslutning till gruvdriften och turismen. Under den moderna ytan med fyrhjulsdrivna jeepar och parabolantenner lever otroligt mycket av den gamla andliga traditionen kvar. Och det är den som skildras ingående i Trudy Griffin-Piereces bok. Det grundläggande i navajoernas världsåskådning är att universum är en pågående process där allt befinner sig i rörelse och utveckling. Allt i landskapet genomsyras av helighet, rörelse, liv och kraft. Universum är en allomfattande helhet där allt och alla har sin egen plats och roll i ett nätverk av ömsesidiga relationer. Alla varelser hänger samman med och påverkar ömsesidigt varandra. Andligheten går inte att skilja ut från andra aspekter av livet. Navajoernas språk, som liksom många andra urfolks språk är mer verb-orienterat än substantiv-orienterat har till exempel inget ord för ”religion”. För navajoerna är den här världen den fjärde eller femte världen. Människornas förfäder har sålunda levt i tidigare, mindre perfekta världar, som man efterhand har lämnat. Dessa förfäder går under beteckningen Holy People och är alltså förfäder i en andlig bemärkelse. Det är dessa heliga varelser som har ordnat världen sådan den är, men navajoerna betraktar inte dessa varelser som ”gudar” utan som släktingar, visserligen äldre, med större makt och insikt och med en högre andlig essens än människorna. De heliga varelserna finns ständigt närvarande i landskapet, som de har danat. Här kan nämnas till exempel Första Mannen och Första Kvinnan, liksom de båda kulturheroerna, tvillingarna Monsterdråparen och Född-av-vatten som gjorde världen beboelig för människorna genom att dräpa ett antal monster som härjade vilt och gjorde människornas tillvaro outhärdlig. De heliga tvillingarna var söner till Solen och Kvinnan-som-förändras, det vill säga Moder Jord. Dessa heliga varelser finns närvarande i navajoland, till exempel i de fyra bergstoppar som avgränsar det ursprungliga navajoområdet – Blanca Peak, Mount Taylor, San Fransisco Peak och Hesperus Peak. Navajoerna ser tillvaron som dualistisk. Det finns en manlig och en kvinnlig sida i allt. Det finns manliga berg och kvinnliga berg, manliga regn och kvinnliga regn, manliga vindar och kvinnliga vindar. Dessa olika kvaliteter i tillvaron kan inte existera för sig själva, utan bara tillsammans med sin komplementära motsats. När motsatserna förenas skapas en helhet som alltid är större än summan av delarna. För navajoerna ligger tillvarons helighet framför allt i att den är komplett, fullständig, fulländad. När tillvarons olika beståndsdelar är i balans råder harmoni och skönhet. Det är ur denna förståelse som begreppet ”att vandra i skönhet” kommer. I boken citeras en visman bland navajoerna som säger att skönhet är när man tänker, talar och handlar i ett tillstånd av visdom och perfekt harmoni. Sandmålningen är den mest utstuderade av navajoernas metoder för att skapa balans och harmoni. En sandmålningsceremoni genomförs på två, fem eller nio dagar. Ceremonin görs när behov finns, framför allt för att bota sjukdomar. I korthet går en ceremoni till på följande sätt: den sjuka söker upp en diagnostiker, som i ett tillstånd av trance ställer diagnos och föreskriver en viss ceremoni som kan åstadkomma bot och kanske även vilken ceremoniledare som är bäst lämpad. Diagnostikern är i den meningen en shaman att han/hon har fått sin förmåga från de heliga varelserna. Diagnosen ställs genom tre huvudsakliga metoder: hand trembling, där diagnostikern känner med händerna över patientens kropp, stargazing där diagnostikern tittar på speciella stjärnor genom en bergskristall, och listening, där shamanen går ut i landskapet och lyssnar efter svaret på sin fråga. Nästa steg är att patienten söker upp en ceremoniledare, en sångare, som mer är att betrakta som en sorts präst än en shaman. Visserligen arbetar sångaren i ett tillstånd av stark fokusering men han/hon befinner sig inte i ett trance-tillstånd och anses inte heller ha någon speciell kraft på det sätt som gäller för shamaner. Sångaren är en person som under en läroperiod på åtskilliga år har tillägnat sig de berättelser och sånger som ingår i de olika boteceremonierna. Det handlar om ett mycket omfattande material som sångaren måste kunna utantill. Ceremonin ska genomföras på exakt rätt sätt, på precis det sätt som den en gång utfördes av de heliga varelserna och sedan gavs till människorna. I dessa berättelser återskapar sångaren den mytiska drömtid där händelserna en gång utspelade sig. Genom att återge dem och samtidigt utföra en avancerad sandmålning (med hjälp av ett flertal medarbetare) med olikfärgad sand, pollen med mera skapar sångaren ett heligt rum där han/hon representerar drömtidens heliga varelser och just då anses representera dessa. Patienten å sin sida spelar rollen av hjälten i den mytiska berättelsen, hjälten som genomgår diverse problem och svårigheter men till slut ändå kommer ut ur berättelsen i balans och harmoni. Berättelserna och sångerna överför tillsammans med den visuella gestaltningen av berättelsen i sandmålningen helig kraft till patienten och absorberar samtidigt patientens negativa kraft. En sådan ceremoni avslutas alltid med att patienten får sätta sig mitt i sandmålningen som därefter utplånas. Materialet ges tillbaka till naturen. Ceremonin anses ha återskapat den balans och ordning som saknades och som var upphov till patientens lidande. Själva läkeprocessen är en bieffekt av att man under ceremonin har återskapat harmoni och balans, det vill säga skönhet. Trudy Griffin-Pierce betonar att den färdiga sandmålningen alltid är mer än summan av sina beståndsdelar. Dess kraft kommer av dess egenskap att vara komplett/fullständig. Processen att skapa en sandmålning är i sig en läkande process eftersom den fokuserar deltagarnas tankar på balans, harmoni och ordning. Och för att skapa ordning måste man först tänka ordning. Det som sker när man placerar patienten mitt i sandmålningen är att man återskapar enheten med allt som är på ett handgripligt plan. Detta är bara en kort sammanfattning av Earth Is My Mother, Sky Is My Father. Den som vill tränga djupare in i och låta sig inspireras av navajoernas filosofi bör självfallet läsa boken eller varför inte gå direkt till en av källorna, navajoernas skapelseberättelse som den återges av Paul G Zolbrod i Diné bahane – The Navajo Creation Story (Albuquerque 1984). |