|
|
Skapelse, död och transformation (Detta är en inledande analys av Eddans dolda visdom som under maj och juni 2014 varit publicerad som en följetong på mitt Facebook-konto. 2015 planerar jag att ge ut en bok i detta ämne.) "Arla i urtid fanns ingenting, I Völvans spådom återfinns fragment av en förkristen nordisk kosmologi - en avancerad och komplex sådan, t ex förståelse för att allt en gång föddes fram ur Tomheten, Ginnungagap. Völvan som skådar världens skapelse ur Tomheten "arla i urtid" berättar så här om sig själv i Völvans spådom: "Jättar som föddes i förtider minns jag, Hon har fostrats av jättar och minns det som hände före tiden, kanske rentav nio universum som föregått det nuvarande. Denna ursprungliga völva är Njärd/Freja. Och trädet hon nämner är världsträdet/maktens träd/minnesträdet = Yggdrasil. "En ask vet jag stånda, Yggdrasil hon heter, Edvin Thall är den enda av översättarna av Völvans spådom som betecknar världsträdet som en hon. Det känns rätt! Yggdrasil är en sammanfattning av kosmos som en enda organism av sammanhängande och ömsesidiga livsprocesser; födelse, mognad, död, förnyelse. Trädet sägs stå vid Urds brunn, alltså nornornas, ödesmakternas brunn. "Dädan komma mör, som mycket veta Nornorna är några av kosmos äldsta väsen; kanske av jätteätt; de väver den kosmiska väven som allt och alla ingår i och de "vet mycket". De kan rentav vara vår främsta kunskapskälla! Nornorna finner vi intill Urds källa vid en av världsträdet Yggdrasils tre rötter. Med "vitgrus" ur källan skyddar och helar de trädet eftersom: "Asken Yggdrasil måste uthärda Vilka är det som hotar världsträdet? Kan nornorna visa oss vilket vitgrus vi kan använda idag för att skydda och hela Moder Jord? Grimne (=Oden) berättar i Grimnesmål om fyra hjortar som tuggar på trädets knoppar; och om fler ormar "än ovisa apor ana" som ligger under Yggdrasil och gnager på trädets grenar. Det är girighet och okunskap som hotar "as above, so below", dvs såväl Moder Jord och det "yttre" fysiska växandet som det "inre" andliga växandet. Men det är inte bara nornornas visdom som kan skydda och hela; i världsträdet finns också en annan hjälpare: "Ekorren Ratatosk ränner och far Ratatosk = shamanen som färdas mellan världarna och balanserar örnens himmelska visdom gentemot draken Nidhöggs mörka urtidskunskaper och destruktiva magi. Världsträdet är inte bara utsatt för hot; det skyddar också mot farliga vindar och kallas då Lärad/Läråd och via trädet produceras dessutom stor visdom: "Heidrun heter geten som på hallen står Detta mjöd är visdomens dryck. Men vem är Heidrun ur vars spenar mjödet flödar? En nyckel till att förstå vem Heidrun är som producerar visdomens mjöd hittar vi i Eddasången Hyndla. Den skildrar en dialog mellan Freja och jättinnan Hyndla vars namn betyder den lilla hyndan och som har vargar (!) som riddjur. När Hyndla har tröttnat på samtalet säger hon: "Ge dig av härifrån! Nu önskar jag sova, Tolkning: Freja = Heidrun = Freja = det heliga mjödet = visdom. Visdomen finns alltså hos Freja, som är en aspekt av Moder Jord. I Odens väldiga hall för de döda (= Valhall) får de andliga krigarna (= enhärjarna) dricka av Heidruns heliga visdomsmjöd som serveras av valkyrjor. Detta är en beskrivning av en nordisk initiationsväg där män initieras av kvinnor. Om enhärjarna sägs i Grimnesmål: "Särimne kokas av kocken Andrimne Nu vet vi: Särimne = vatten, Andrimne = luft, Eldrimne = eld, Heidruns mjöd = Moder Jord. Låter som ingredienserna i en svetthydda eller skakande badstuga som vi också kallar den. Valhall kan helt enkelt vara en beskrivning av en nordisk transformationsceremoni. Det är inte bara geten Heidrun som gnager på världsträdets grenar: "På hallen står en hjort, han heter Eiktyrne, Nu blir det högintressant! Hjortens hårda horntaggar av ekträ dryper vätska ner i Hvergelme (= den brusande kitteln), en av källorna under Yggdrasils rötter, närmare bestämt den källa som befinner sig i de dödas hemvist Nifelhel. Alla älvar (= allt liv) har sitt upphov i dödens sfär och det heliga vattnet befinner sig i ett kretslopp – från Hvergelme till Yggdrasil till Eiktyrne till Hvergelme. Som don Juan Matus försökte förklara för Carlos Castaneda: Döden är vår bästa rådgivare. Alltid på armlängds avstånd. Den tredje källan under Yggdrasil är Mimers brunn som vaktas av jätten Mimer (= det kosmiska minnet). Världsträdet kallas också Mimameid (= minnets träd). Den som dricker av vattnet ur Mimers brunn blir vis (kanske är det just visdomsmjöd som brunnen innehåller?). Völvan minns hur det förhåller sig: "Jag vet allt, Odin, var du ögat gömde: Oden fick dricka ur brunnen sedan han lagt sitt ena öga där (= Valfaders pant). Detta tolkas vanligtvis som ett offer Oden fick göra för att få visdom (en måste ge för att få). Men det kan också tolkas som att Oden placerade sitt ena öga i Minnets brunn för att kunna se allt som hänt i kosmos sedan "arla i urtid". Med sitt andra öga ser han ut över alla världar. Detta är en beskrivning av ett shamanskt sätt att se; genom alla tider, genom alla dimensioner. Völvan vet ännu mer om Mimersbrunnen: ”Hon vet att Heimdalls hörkraft är gömd Heimdall har superhörsel; han kan höra gräset växa och fårens ull växa. Denna hörförmåga har han fått genom att offra sitt ena öra i Mimers brunn. Men en kan också tolka detta offer som att Heimdall placerat sitt ena öra, en del av sin hörkraft, i Minnets brunn för att kunna höra allt som hänt i kosmos. Han hör genom alla tider, genom alla dimensioner; ett shamanskt sätt att höra. Men vem är Heimdall? Heimdall är väktaren vid Bifrost eller Bilrost (= den sviktande eller vacklande vägen) som oftast brukar tolkas som regnbågen men lika gärna kan vara Vintergatan i dess betydelse som övergång till övervärldarna (= Drömtiden). Heimdall är gudarnas väktare som ska larma och blåsa i sitt Gjallarhorn när jättarna attackerar vid Ragnaröksstriden. Heimdall kan betyda världsträdet, världspelaren, eller världsmannen och här kan vi se paralleller till samernas Veralden olmai. I Grimnesmål sägs att Heimdall härskar i Himinbjörg (= Himmelsberget) och ”dricker i väna borgen glad sitt goda mjöd”. Och mjödet kommer som vi minns från geten Heidrun (= Freja). Samtidigt tätnar mystiken kring Heimdall när det i Den korta Völuspa sägs att han föddes av nio jättekvinnor. ”Det var en som föddes arla i tiden, Det är Heimdall som åsyftas i dessa dunkla formuleringar. Kan det vara Heimdall som är avbildad på bohusländska hällristningar som Den store med spjutet? Är han så gammal? Det finns en Heimdallsgalder som kanske kan hjälpa oss: ”Heimdall är du, hudvit bland asar, Nio jättinnor som är systrar – kan det vara något annat än de nio världarna? Heimdall = världarnas man = de nio världarnas son = Moder Jords son. Rent av Moder Jords manliga aspekt? Völvan ”som ser vitt och vida” minns hur jorden skapades: ”Burs söner lyfte landet i höjden, Jordens skapelse ter sig som en rätt så stillsam
historia när Burs söner, dvs Oden, Vile och Ve, lyfte upp landet. Oden =
önd/ande, Vile = vilja/önskan, Ve = den helige. Denna process handlar också
om människans inre tillblivelse och vad som krävs för att bli en fullödig
människa, eller otadlig som don Juan Matus och Carlos Castaneda uttryckte
saken. I Grimnesmål beskrivs jordens skapelse som mer kraftfull: ”Av Ymes kött uppkom jorden Det var urjätten Ymer (= den larmande/den dånande) som stod för råmaterialet till världen. Ljudet, den kosmiska bakgrundssången var det ursprungliga. Men var kom Ymer ifrån? Jätten Vaftrudne (= som är stark i invecklade spörsmål) vet att berätta om Ymer som också går under namnet Aurgelme (= den dånande) och var först i jättars ätt: ”Etterdroppar stänkte ur Elivågor, Elivågor (= snöstormpiskade vågor) är den iskalla
älv som strömmar ur Nifelheim; men det kan också vara en beskrivning av
Vintergatan. Enligt Snorres Edda flödade is- och rimfrostmassorna från
Elivågor in i det stora tomrummet Ginnungagap och mötte där gnistor och
glödande sinterkorn som kom flygande från eldens domän Muspellheim. Ur detta
famntag mellan köld och hetta, mellan is och eld, uppstod liv ”och det vart
till en människoskepnad, och han kallades Yme.” Ur Tomheten föds alltså
Alltet, ständigt; såväl arla i urtid som nu. Oden frågade Vaftrudne hur Ymer kunde få barn ”då han ingen jättinna ägde”? Vaftrudne visste besked: ”Under tursens arm tror man det växte Ymer var/är alltså tvåkönad (minst) och hens avkommor blev rimtursarna, köldjättarna. De gör med ålderns rätt anspråk på att vara de visaste varelserna i kosmos och fungerar än idag som en stor visdomskälla. Ymer var den första varelsen i ”vårt” universum men frågan är om völvan inte var ännu äldre och kom ur ett tidigare universum? Hon säger ju i Völvans spådom att hon minns ”nio väldiga världar”. Hur som helst var Ymer inte ensam särskilt länge. När rimfrosten fortsatte att droppa in i Ginnungagap ”vart det därav en ko som hette Audumla, och det rann fyra mjölkåar ur hennes spenar, och hon närde Ymer”, skriver Snorre i sin Edda. Kon närde sig själv genom att slicka de salta och rimfrosthöljda stenarna och på tre dagar slickade hon ur stenarna fram en man som hette Bure ”fager att se på, stor och stark”. Bure avlade en son som hette Bor/Bur och han i sin tur äktade en jättinna som hette Bestla och de fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Bur är alltså framslickad ur kölden/isen av en ko, som mycket väl kan ha varit en älgko – den älgko som finns avbildad i överflöd på hällristningar i norra Eurasien och som enligt en sibirisk myt var den som födde fram världen. Som jag ser det uppstår allt ur Tomheten genom mötet mellan urkrafterna is och eld. Ymer är urljudet som får hela universum att vibrera och Audumla är ett förkroppsligande av den heliga vinden, önd, som strömmar ur henne som livgivande mjölk till Ymer och livgivande anda som skapar Bure/Bor/Oden och därmed är skapelsen igång på allvar. Skapelsen präglas först av oordning och kaos, allt tycks flyta: ”solen ej visste, var sin sal hon hade, Den uppmärksamma ser att denna strof ur Völvans
spådom präglas av tre-talet som är heligt i nordisk tradition. Det är tre
gånger ”ej visste” och ett tretal av väsen som ej visste, nämligen solen, som
är feminin, månen, som är maskulin, och stjärnorna, som är vare sig eller. ”Trädde då gudarna till tingssätena, Det finns ingen ensam skapargud i nordisk myt. Allt sätts igång genom ett möte mellan urkrafterna is och eld och samtidigt uppstår den heliga vinden, önd. När energierna ska ordnas i någon sorts mönster sker det genom att de högheliga härskarna (som stammar från jättarna) håller råd; vi har att göra med en urdemokratisk andlig process som namnger de cykliska processerna och därmed sätter igång tiden. Allt annat har skett före tiden. Nu tycks en harmonisk fas av skapelsen ha inträtt: ”Asarne möttes på Idavallen, Idavallen = flitens slätt; harg och hov = kultplatser (till vilka ’offrade’ asarna?); guld = visdom; de tre tursadöttrarna = de tre nornorna. Mycket onda är Thalls översättning; Collinder träffar mera rätt med ”väldiga i styrka”. Det saknas dynamik och rörelse i asarnas idylliska hantverksperiod; nornorna träder in för att skaka om idyllen med sin ödeskraft och etablera den kosmiska nödvändigheten – det som Carlos Castaneda kallar den kosmiska avsikten (intent) eller oändlighetens aktiva sida. Nornorna lägger asarna under den kosmiska ödeskraften (= avsikten); de var på god väg att förhäva sig med sitt timrande, smidande och hamrande och att bli fyllda av självviktighet. De blir helt enkelt fråntagna dessa praktiska kunskaper, som i fortsättningen ska hanteras av dvärgarna. De finns ännu inte utan måste skapas av det som återstår av urjätten Ymer, eller som völvan säger: ”av Brimers blod och av Blains lemmar”. Dessa binamn på Ymer betyder enligt Ohlmarks Bränning (efter havsbränningen som skapats av hens blod) och Blåen (efter den blå himlen som skapats av hens skalle). Det som skildras är en dold kunskapsväg. Asarna (= ande) måste ”tuktas” av jättinnorna/nornorna (= den kosmiska nödvändigheten) för att sedan balanseras av dvärgarna (= Moder Jords inneboende kraft). Ande/himmel måste balanseras av kropp/jord. Men vilka var/är dvärgarna? Völvan säger inte vem som skapade dvärgarna – bara att heliga gudar grunnade över vem som skulle göra det. Snorre är mer detaljerad när han i sin Edda skriver att ”dvärgarna hade kommit till liv i mullen och nere i jorden, liksom maskar i kött. Dvärgarna hade skapats i förstone och vaknat till liv i Ymes kött, och då voro de maskar, men genom gudarnas maktord fingo de manvett och mänsklig skepnad, och de bo i jorden och i stenar.” Dvärgarna uppstod ur Ymers kropp (som en nödvändig följd av den kosmiska avsikten), men det var asarnas magiska sång (= galder) som gav dem medvetande och gestalt – en påminnelse om nödvändigheten att förena ande och kropp. Völvan räknar upp 69 namn på dvärgar (enbart manliga) som alla tycks ha olika funktioner i det kosmiska kretsloppet. 69 = 3 x 23 och om vi tillämpar denna talmagi på utharkens runsystem handlar det om assrunan (= den gudomliga visdomen och extasen) som förenas med dagazrunan (= insikten och sprickan mellan världarna). Dvärgarna representerar alltså en sorts superinsikt och visdom och eftersom de håller till i jord, berg och sten handlar det om Moder Jords insikt och kraft i personifierad form. Men vad gjorde/gör dvärgarna? När asarna vingklipps av tursadöttrarna/nornorna och fråntas sin hantverkskicklighet övergår dessa förmågor till dvärgarna, men till skillnad från asarna är dvärgarna rotade i Moder Jord, framfödda direkt ur Ymers kött som de är. Deras hantverksskicklighet överglänser asarnas och antar rent magiska proportioner, men också dvärgarna är underställda den kosmiska nödvändigheten. De blir leverantörer av magiska föremål till just asarna; Tors hammare Mjöllner; Odens spjut Gungner och hans armring Draupner från vilken det var nionde natt droppar åtta lika tunga ringar som den själv; Frejs galt Gullenborste som kan löpa genom luft och vatten och vars gyllene borst lyser upp natten så att det blir fullt dagsljus där den ränner fram; Frejs skepp Skidblander som är så stort att alla asar får plats i det, som alltid får fartvind och som kan vecklas samman som en duk och förvaras i en bältespung; Sivs gyllene hår; Frejas halssmycke Brisingamen, som tillverkades av fyra dvärgar sedan de fått tillbringa varsin natt med henne. Brisingamen betyder eldsmycke och är en symbol för solen och visar på en intressant koppling mellan Moder Jord och Moder Sol. De flesta av dessa föremål är av guld som är en symbol för visdom. Flera av dem har dessutom kommit till efter olika ingripanden av Loke – Odens skugga/Stortrickstern – vilket kan tyckas paradoxalt, men den nordiska kosmologin är full av transformationer där det ena övergår i det andra och det inte finns några fasta gränser mellan existensformerna. Dvärgarna transformerar och förädlar mineraler och gör dem levande. I grunden tycks berättelserna om dem handla om vår egen inre transformation och förädling i ett möte mellan jord/mörker och himmel/ljus. Völvan sjunger i ett dunkelt avsnitt om en annan märklig transformation: ”Det är den första folkstrid jag minns, Gullveig = gyllene dryck = visdom. Har = den blinde/den höge = Oden. Heid = Gullveig = Freja = hon som skapade sejden och sejdade vettlös = i trance. Detta är en beskrivning av flera olika processer: 1) striden mellan asar och vaner, som jag återkommer till och 2) en kvinnlig initiationsväg genom eld/dödskonfrontation/återfödelse och transformation, tre gånger tre, alltså niofalt. Mer magiskt kan det inte bli och den initierade völvan har fått ”trollmakt”, alltså förmåga att ingripa i Urds väv/den kosmiska allväven. Kanske är det sejdens födelse som beskrivs. Människans inträde i skapelsen sker i völvans berättelse genom ett drömlikt samspel mellan två trädstammar och tre heliga varelser: ”Ur kretsen trädde trenne asar, Oden och hans bröder blåser in anda/önd, medvetande, blod och gudalikhet i de två trädstammarna. Oden = ande, det vet vi. Men de ursprungliga bröderna Vile och Ve har här bytt namn till Höner och Lodur. Höner/Häner är enligt Ohlmarks ursprungligen en solgud, som också har kallats guldkonungen. Lodur är mer av ett mysterium; somliga har försökt koppla samman honom med Loke men det känns väldigt långsökt. Ohlmarks ser samband med fortplantning och om det stämmer handlar det om en mycket gammal gestalt, kanske avbildad redan på bronsålderns hällristningar. På bronsåldern kunde människor för övrigt begravas i ekkistor. Av träd är du kommen – träd ska du åter bli. Völvan återkommer till berättelsen om striden mellan asar och vaner: ”Oden kastade uddjärn i flocken: Tidigare har hon dunkelt anspelat på att någon med ”svek sudlat luften” och givit Ods mö (= Freja) åt jätteätten, att Tor ”ensam slog till” och att ”lagar, löften och eder, alla de heliga bröts”. Detta har tolkats som en poetisk beskrivning av sociala omvälvningar och religionsskiften på 400-talet (kanske som en följd av hunnernas framryckning i Europa), men här finns också symboliska beskrivningar av inre och mellanmänskliga processer. Asar = ande/medvetande/himmel, vaner = kropp/känslor/vatten. Asarna kastar spjut, slår till med Tors väldiga hammare och list, svek och löftesbrott, ja de bryter mot de heliga lagarna, dvs kosmos inbyggda nödvändighet (= nornorna). Vanerna å sin sida lyckas med sina magiska galdrar bryta ner asaborgens skydd. Denna förödande strid måste bringas till ett slut innan båda parter förgås, men hur? Enligt Snorres Edda försonas asar och vaner genom att bägge parterna spottar i ett kar och att en man danas av detta spott. ”Han heter Kvase, och han är så klok, att ingen kan fråga honom om någonting som han inte kan svara på. Och han for vida omkring i världen för att lära människorna visdom. Men då han kom till två dvärgar, som hette Fjalar och Galar, togo de honom i enrum och dräpte honom, och de läto hans blod rinna i två kar och en kittel, och den heter Odröre, och karen heta Son och Bodn. De blandade upp blodet med honung, och därav vart det ett sådant mjöd, att var och en som dricker av det blir skald eller en lärd man.” När asar och vaner balanserar sina energier (tanke och känsla) uppstår visdom. Men denna visdom når en ännu högre potential när dvärgarna Fjalar (= den som vet mycket) och Galar (= den galande) dräper Kvaser. Dvärgarna representerar krafter från jordens inre (och människans undermedvetna) och den honung de tillsätter kommer från Moder Jord förmedlad av honungsbiet (som alltså bör betraktas och behandlas som en helig varelse). Denna transformation av Kvaser till heligt mjöd (= visdomsdryck/initiationsdryck) förädlas ytterligare i tre behållare där kitteln kallas Odröre (= extasuppväckaren). Detta är en beskrivning av en klassisk shamansk transformation. Girighet och självviktighet får Fjalar och Galar att hålla det heliga mjödet för sig själva och det är något som straffar sig. Inte heller dvärgarna kan stå över nornornas kosmiska nödvändighet. De bjuder in jätten Gilling och hans hustru på gästabud men dräper båda två. Som hämnd sätter Gillings son Suttung de båda dvärgarna på ett lågvattenskär i avsikt att de ska drunkna men de köper sig fria genom att erbjuda Suttung skaldemjödet. Parterna förlikas och Suttung gömmer mjödet djupt inne i sin boning i berget Hnitbjörg där han sätter sin dotter Gunnlöd att vakta över det. Namnet Gunnlöd är sammansatt av gunnr = strid och lög = lovad, invigd och är egentligen ett valkyrjenamn. Också Suttung vill av girighet och självviktighet behålla visdomsdrycken för sig själv, men inte heller jättarna kan ställa sig över nornornas lag. Kunskapen om att den extatiska visdomsdrycken har gömts djupt inne i ett berg når på något sätt fram till en gestalt som kallar sig Bölverk = missdådaren, han som övar ont eller vållar ofärd. Bölverk, som i själva verket är Oden, tar över sommaren tjänst hos Suttungs bror Bauge (= den böjde) som just blivit av med nio trälar. I själva verket är det Oden som med list fått trälarna att dräpa varandra. Bölverk/Oden utför nio (!) mans arbete och som lön kräver han att Bauge ska hjälpa honom att få dricka av visdomsmjödet. Han får Bauge att borra ett hål in i Suttungs berg; Oden förvandlar sig omgående till en orm och ringlar in till Gunnlöd i bergets inre sal. Han återtar sin vanliga gestalt, ligger med Gunnlöd i tre (!) nätter och får henne att lova honom tre (!) klunkar av mjödet. I Snorres version: ”I första draget drack han ur hela Odröre, i det andra Bodn, i det tredje Son, och då hade han allt mjödet. Sedan iförde han sig örnhamn och flög så hastigt han kunde.” Även Suttung förvandlar sig till en örn och tar upp jakten men Oden hinner precis landa i Asgård och spotta upp mjödet i ett stort kar som asarna ställt upp. För att undkomma Suttung tvingades han dock släppa ut en del mjöd bakvägen innan han nådde Asgård. Det är enligt Snorre ”struntskaldernas lott”. Oden hamnskiftar till både orm och örn för att
kunna komma över mjödet; en transformation som förenar kunskap och kraft från
under- och övervärldar (även i inre bemärkelse). Katalysator är tre nätter
tillsammans med Gunnlöd i något som kanske kan betecknas som en sexmagisk ceremoni.
Visdomsmjödet finns därmed hos asarna, som inte har för avsikt att behålla
det enbart för egen del. Likväl rymmer denna händelse också komplikationer. Så här beskriver Oden själv i Havamal hur han kom över visdomsmjödet: ”Gunnlöd gav mig på guldstolen där ”Jag undrar mycket om jag ännu vore kommen Guldstolen = visdomsstolen/visionsstolen. Kanske är det en sejdhjälle som åsyftas och att Oden inne i berget fick lära sig sejda. I så fall är Gunnlöd = Heid = Freja. Detta är en beskrivning av hur visdom uppstår ur förening mellan det manliga och det kvinnliga; det sökande och det sökta. Oden konstaterar nöjt att Odröres dyra mjöd nu har kommit upp ”till mänskors värnares vihov”, men det har kommit smolk i glädjebägaren, inte bara i form av självviktighet: ”Ringed hade ju Have svurit, Oden är en skoningslös och skamlös kunskapssökare men torpederar sin egen visdom genom svek och genom att lämna Gunnlöd. Inte ens Oden kan ställa sig ovanför den kosmiska nödvändigheten/avsikten/rörelsen; nornornas lagar. Han rör sig inte med utan emot och då uppstår kaos. Vad händer när visdomsmjödet kommit ”upp” till asarna? I Sången om Sigdrifa får vi en del antydningar. Där sägs om runorna att Oden tydde, ristade och tänkte ut dem ”genom den drycken, som han druckit hade / ur Heiddraupners huvud / och ur Hoddrofners horn” och att den vise Mimers huvud talade ”sitt allra första ord / och sade sanna stavar”. Mimers huvud berättar sedan om 24 (!) ställen där runor ristats, t ex björnens ram, ulvens klo, örnens näbb, och så kommer följande avsnitt: ”Alla blevo av skavna, som in skurna voro Heiddraupner kan tolkas som Heid-dryparen och Heidrun är ju den get som står på Valhalls tak och gnager på världsträdets grenar och det är ur hennes spenar som det heliga mjödet strömmar. Heiddryparen kan alltså vara detsamma som mjöddryparen. Hoddrofner kan härledas ur hodd = skatt och rofner = lösaren, alltså den som löser skatten, dvs släpper fram/ut visdomen. Runornas heliga kunskap/visdomsmjöd finns tillgänglig för alla och envar som gör sig mödan att vandra längs vägarna där de sänts. Förutsättningen är ett öppet och ödmjukt sinnelag som krävs för att få kunskapens kyss: ”den, som kan dem oförfalskade och ofördärvade Men varför är det Mimers huvud och inte Oden själv som berättar? En annan version av förlikningen mellan asar och vaner (i Snorres Heimskringla) berättar att parterna utväxlade gisslan för att befästa fredsfördraget. Vanerna sände Njord och Kvaser (= den inkarnerade visdomen) till asarna som i sin tur sände Höner/Häner och Mimer (jätten vid visdomens brunn) till vanerna. Vanerna blev snabbt besvikna på Höner som visade sig vara oförmögen att fatta beslut utan att rådfråga Mimer. Vanerna kom fram till att asarna (som ju inte var främmande för att använda svek) helt enkelt hade lurat dem till ett ofördelaktigt manskifte. De lät halshugga Mimer och skickade huvudet till asarna, där Oden smorde det med örter för att det inte skulle ruttna. Han sjöng därefter magiska galdrar över huvudet som var så kraftfulla att Mimers huvud började tala och avslöjade fördolda ting (= visdom) för Oden, t ex var runorna finns. Det är ett uttryck för att helheten också återfinns i delen. Mimer kallas i Sigdrifa för Heiddraupner (= Heid-dryparen) och ses alltså som den som frisläpper visdomen. Också Freja har sammanställts med Heidrun så här har vi ett avsnitt som visar på de flytande gränserna mellan jättar, asar, vaner och mytiska djur. Och att helig kunskap och transformation står att finna på många håll. Vanernas halshuggning av Mimer (= minne) innehåller flera spännande tankespår. Ett är att de därmed helt enkelt vill beröva asarna deras minne, och eftersom Mimers minnesbank sträcker sig ända till ”arla i urtid” och världens skapelse och kanske ännu längre tillbaka till före tiden så är det ingen liten sak. Oden plågas av sin skräck för att tappa minnet av vem han är och varifrån han kommer, något som framgår av hur han i Grimnesmål beskriver två av sina medhjälpare, korparna Hugin och Munin: ”Var morgon flyga Munin och Hugin Hugin = tanke/medvetande, Munin = minne. Vanerna känner till Odens ängslan och därför skickar de Mimers huvud till honom för att verkligen visa att de därmed har huggit av minnet. Men Oden överlistar vanerna och lyckas med hjälp av örter bevara huvudet och med magisk galdersång också få det att återta sin ursprungliga visdomsfunktion. Detta är en beskrivning av hur farligt det är att glömma vem en är och varifrån en kommer men att det faktiskt är möjligt att återknyta till dessa minnesspår. Trösterikt för alla som försöker återskapa traditionell visdom och livssyn. Hur kommer det sig att ur-völvan kan minnas allt från före tiden? En del av svaret ges i Völvans spådom där det sägs att ”ensam satt hon ute”. Hon ägnade sig helt enkelt åt den urgamla metoden utesittning/utiseta för att få insikt i det fördolda. Och när hon satt ute kom ”den åldrige”, dvs Oden, och gav henne ”halsguld och ring”. Völvan gav som gengåva ”visa råd och varslande ord” eftersom hon ”såg vitt och vida genom världens åldrar”. De varslande orden handlade om världens undergång och förnyelse, den process som går under namnet Ragnarök, vilket kan tolkas som makternas öde. Längre fram i sången sägs om völvan: ”Visdom har hon mycken vida kan hon skåda Och det som völvan berättar är illavarslande för Oden: ”Hon såg valkyrjor komma från fjärran, Tidigare var det tre jättinnor/nornor som näpste asarna, nu förebådar sex (!) valkyrjor att makternas öde är beseglat. Det råder nära samband mellan valkyrjor, nornor och jättinnor, något som visar på komplexiteten i den forna livssynen. En av valkyrjorna som förebådar makternas öde har samma namn som en av nornorna vid Urds brunn, nämligen Skuld. Hon brukar ses som en beteckning för det kommande. Skogul är ett namn besläktat med skugga och skymning och kan tolkas som ”deltagare i den vilda jakten”. Gud/Gunn och Hild = kamp/strid. Gondul är ett namn som hänger samman med gand = sejdstav. Geirskogul = Spjutskogul. Herjan = Härskaren, ett av Odens många binamn. Valkyrjorna som kommer ”från fjärran” (i Collinders tolkning ”från vida vägar”, i Kittelsens ”vitt beresta”) representerar kosmisk nödvändighet, magisk förmåga och stridsvilja; kort sagt det kvinnligt vilda såväl inom som utom oss. Det som valkyrjorna från fjärran förebådar är Balders död. Här med Urvölvans ord: ”Hon såg Balders, blodige gudens, Balder (= den starke) beskrivs i de bevarade myterna som Odens son och enligt Snorre är han ”den bäste” som det bara finns gott att säga om. ”Han är så fager att skåda och så bjärt, att det lyser av honom”, ”den klokaste av asarna och den vältaligaste”. En del menar att Baldersgestalten är modellerad efter Jesus, men enligt min mening är Balder betydligt äldre än så. Det lyser av honom, säger Snorre, och Balders boning Breidablick kan tolkas som ”den som blänker vida omkring”. Balder är en reminiscens av en tidig solgud, från bronsåldern eller äldre, han är solens manliga aspekt och representerar ljus och kärlek. Völvan avslöjar att han kommer att skjutas med en mistelpil av sin broder Had/Höder (= kämpen) som är blind. Mordet på Balder innebär att mörkret släcker ljuset och brödernas moder, Frigg (= Moder Jord) inser det ödesdigra i detta skeende, vilket gäller i såväl yttre som inre avseende. Men varför skjuter Höder en mistelpil mot Balder? För att förstå innebörden i Baldersdramat behöver vi analysera Eddasången Balders drömmar som tar sin utgångspunkt i hans ”hotande drömmar”. Drömmarna tycks förebåda ödesdigra händelser och såväl asar som asynjor samlas till rådslag varpå Oden sadlar sin magiska häst Sleipner och ”nedåt han red åt Nifelhel till”. Vid den östra dörren till dödsriket väcker Oden upp en död völva med hjälp av en dödgalder. Han presenterar sig som Vegtam (= den vägvane) son till Valtam (= förtrolig med de döda) och begär att få veta ”för vem äro bänkarne med blänkande ringar/ och sätena fagert flödande av guld?” Völvan svarar motvilligt: ”Här står för Balder mjödet bryggt, Balder är dödsmärkt och det är dukat med guld (= visdom) till gästabud i Hel, där visdomsmjödet dessutom står färdigbryggt och väntar. För Balder är alltså döden en initiation där han ska få del av visdomens extatiska dryck. Återigen ser vi hur Oden måste vända sig till en völva för att få den nödvändiga kunskapen. Hur han presenterar sig för völvan föder också spännande tankar. Såväl Vegtam som Valtam är binamn på Oden och han uppträder här alltså som son till sig själv? Oden kräver svar på ytterligare två frågor av den motvilliga völvan, nämligen vem som skulle komma att döda Balder och vem som skulle hämnas banemannen. ”Höd bringar höge hövdingen hit, ”Rind föder Vale i västerns salar; Balders blinde broder, även han son till Oden och Frigg, ska bli mördaren och Oden ska avla hämnaren i sonen Vale/Våle (= dråpsmannen) med jättinnan Rind/Vrind. Återigen ett belägg för de mycket sammansatta relationerna mellan asar och jättar. De står i ett komplementärt förhållande till varandra; var för sig kan de visserligen vara såväl visa som listiga och starka, men det är först när de förenas som en transformerande förändring kan inträffa och den nya enheten utveckla en mer fullödig potential (= otadlighet, som Castaneda kallar det). Det gäller självfallet också när en betraktar asar och jättar inte som varelser utan som beteckningar på olika kosmiska energier (i såväl yttre som inre bemärkelse). Snorre räknar in Rind bland asynjorna och det finns belägg för en uråldrig kult kring ett kvinnligt väsen vid namn Vrind, t ex i ortnamnet Vrinnevi (= Vrinds heliga plats) vid Norrköping. När Oden försöker pressa völvan att avslöja vilka de kvinnor är som kommer att sörja Balder får han ett aggressivt svar: ”Du är ej Vegtam, den som jag trodde, Men Oden vet också något om völvan: ”Du är ej völva, ej vis kvinna, Völvan uppmanar Oden att rida hem; själv kommer hon inte att visa sig mer förrän ”Loke slipper lös ur bindslet/ och makterna rida till Ragnarök”. Om völvan är tre tursars moder så rör det sig om jättinnan Angerboda (= hon som vållar ont, hon som förutspår sorg) som tillsammans med Loke fick tre monstruösa barn – Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsrikets härskare Hel. Alla tre spelar en avgörande roll för balansen mellan uppbyggande och nedbrytande energier i kosmos och de deltar aktivt i slutstriden/världsförnyelsen Ragnarök. Angerboda omnämns också i Völvans spådom som ”den åldriga” som satt ”österut i Järnskogen” och födde dem som vid Ragnarök ska sluka sol och måne. Vet Oden också det? När han rider ut ur dödsriket vet han hur som helst att Balder är ödesbestämd att bli dödad av sin broder Höder och att Oden själv ska avla Vale för att hämnas. Han har återigen fått kunskap från de verkliga urvarelsernas, jättarnas, värld, men vad gör han och asarna med denna kunskap? Skyndar de rent av på Ragnarök? Kan Balders död undvikas eller är den nödvändig för den cykliska förnyelsen i det kosmiska kretsloppet? Enligt Snorres Edda tar Frigg ett initiativ som skulle kunna tyda på försök att ändra skeendet. Hon ”tog ed på att Balder skulle skonas av eld och vatten, järn och alla slags malm, stenar, jord, träd, sjukdomar, fyrfota djur, fåglar, etter och ormar”. Därefter samlas asarna på tingsstället och ägnar sig för skojs skull åt att skjuta eller kasta saker på Balder för att testa hans nya osårbara status. ”Vad som än gjordes, skadade det honom ej, och det tyckte alla var en stor heder”, skriver Snorre. Alla utom Loke, som i kvinnoskepnad söker upp Freja och frågar hur det kommer sig att Balder inte tar någon skada. ”Inga vapen eller träd skola skada Balder; jag har tagit ed av dem alla”, svarar Frigg, men avslöjar samtidigt att hon inte krävt någon ed av misteln; ”den tyckte jag var för ung”. Loke tar en mistel, gör en pil och tubbar den blinde Höder att skjuta på Balder; ”skottet gick rätt igenom Balder, och han föll död till marken – det är den största olycka som har hänt gudar och människor”, skriver Snorre. Här finns många dolda budskap. Varför berättar Frigg att hon inte tagit någon ed av misteln? Uppenbarligen för att hon inser nödvändigheten i Balders död, men låter Loke bli den ansvarige. Eftersom Frigg är en aspekt av Moder Jord och full-lärd vet hon självfallet att det är Loke som frågar henne. Varför valdes just misteln som dödsredskap? Alla som någon gång sett den halvparasitära mistelbusken högt upp i något lövträd vet att det inte går att göra farliga pilar av den. Den har flera säregenheter; vintergröna blad, det är fåglar som sprider dess enormt klibbiga frö som på värdträdet borrar sin rot genom barken in i vedmassan. Misteln har traditionellt betraktats som helig, t ex i keltisk kultur, och den har i folklig läkekonst använts som skyddsmedel. Loke, som här agerar som en klassisk trickster, punkterar asarnas barnsliga övermod med den magiska mistelpilen. Höder (= mörkret) låter pilen borra sig in i Balder (= ljuset). Slut på självviktighet; mörker och ljus måste balanseras och samexistera. Men det finns en annan version av händelsen. Det är i den Västnordiska/isländska versionen av Baldersmordet som Loke spelar den avgörande rollen. I den östnordiska/svenska versionen nämns inget om Loke som initiativtagare; där är det helt enkelt Höder som på egen hand skjuter Balder. Och den danske 1100-talskrönikören Saxo Grammaticus återberättar en helt annan variant där kampen mellan Balder och Höder handlar om vem som ska få gänga sig med Nanna, dotter till kung Gevar. Nanna är trolovad med Höder men när denne är på krigståg får Balder syn på henne i badet, blir våldsamt förälskad i henne och friar. Det leder till väpnad kamp mellan Höder och Balder, som såras så svårt att han avlider efter tre (!) dagar. I denna berättelse om gudomlig åtrå finns stor visdom. Det manliga representeras av ljus och mörker och det kvinnliga av Nanna som i den mer kända varianten av Baldersmordet enbart beskrivs som Balders maka vars hjärta brister när den döde Balder läggs på likbålet. Hon får därigenom en gemensam färd till dödsriket med sin älskade; vilket tycks beskriva en genusmässigt balanserad resa till Hels gästabud och intagande av det heliga mjödet. Det handlar om en inre transformation; jagets konfrontation med mörker och död; dess upplösning och återskapande med nya insikter. Nanna är med största sannolikhet en nordisk variant av den sumeriska Inanna, som var kärleks-, fruktbarhets- och krigsgudinna och dessutom syster till dödsrikets gudinna. Nanna är alltså en aspekt av Moder Jord/Njärd/Freja. Men den nordiska myten handlar inte om någon regelbunden årstidsväxling snarare om en ödesdiger händelse som bryter mot den kosmiska nödvändigheten och sätter igång destruktionen/nedbrytandet av den gamla världen. Både ljus och mörker åtrår Moder Jord/kropp, men mörkret tar över och kaos utbryter (i såväl inre som yttre bemärkelse). När Balder är död läggs han på bålet för att brännas enligt gällande sed. Samtidigt får Odens son Hermod (= krigsmodet; egentligen en funktion av Oden själv) i uppdrag att resa till dödsriket med hästen Sleipner för att försöka köpa Balder fri från Hel. Snorre berättar att Hermod rider i nio(!) dygn, neråt och nordvart. Han tar sig över ån Gjöll (= den gälla, den larmande) som är gränsfloden mellan Midgård och Hel. Den enda möjliga passagen är via den guldbelagda Gjallarbron som vaktas av Modgunn (= mod + strid), som ”släpper alla in, men ingen ut”. Brons guldbeläggning kan tolkas som att den som passerar över den får del av Modgunns visdom, som är en aspekt av dödens/Hels visdom. Modgunn frågar Hermod om hans namn, ätt och ärende innan hon låter honom passera. När Hermod når fram till Hels grindar är han mycket noga med att hästen ska hoppa över utan att nudda grinden eller för den delen något annat i dödsriket. I Hels boningshus ser Hermod Balder sitta på högsätesbänk tillsammans med hustrun Nanna vars hjärta ju hade brustit när Balder placerades på likbålet. Hermod ber Hel att Balder ska få rida hem tillsammans med honom eftersom det är så ”mycken gråt” hos asarna efter Balder. Hel svarar att ”om allting i världen både levande och dött gråter över honom, då må han fara tillbaka till asarna, men han blir kvar hos Hel, om någon säger emot och inte vill gråta.” Hermod får med sig minnesgåvor hem; Balder sänder till Oden den magiska guldringen Draupner som var nionde natt droppar av sig åtta likadana ringar och som Oden nyss hade placerat på likbålet; Nanna sänder en duk (= nornornas väv?) till Frigg och en gyllene fingerring till Fulla (en av asynjorna och Friggs tjänarinna). De skickar alltså tillbaka föremål som representerar visdom och nödvändighet och som uppenbarligen laddats upp och fått högre magisk potential genom vistelsen i dödsriket. Dock: Balder kommer inte att slippa ur Hels grepp. Asarna sänder ut bud över hela världen att begråta Balder så att han kan slippa ut ur dödsriket, ”och det gjorde alla människor och djur och jorden och stenarna och all malm, och du har nog sett att dessa ting gråta när de komma ur frosten i hetta”, skriver Snorre. Men när en av budbärarna kommer till en grotta där det sitter en jättinna, som kallar sig Tökk, vägrar hon att begråta Balder: ”Med torra tårar Den som gömmer sig bakom namnet Tökk (= Tack) är Loke, som därmed beseglar Balders öde och för detta kommer att straffas på ett mycket grymt sätt av asarna. Men innan vi analyserar den vedergällningen behöver vi kontemplera situationen i grottan och Tökks svar. Hon är jättinna och tillhör alltså de äldsta (och visaste) varelserna. Hon håller till i en grotta och befinner sig alltså inne i Moder Jord. Tökk är på så vis ett språkrör för Jord. Och när hon säger att Hel ska ha kvar det hon har betyder det att det måste råda balans mellan liv och död i den kosmiska spiraldansen. Döden kan inte och bör inte upphävas. Jättinnan kallar sig Tack och visar därmed att tacksägelse är en förutsättning för visdom. Här döljer sig en kunskapsväg som går via ödmjukhet och tacksägelse inför den kosmiska nödvändighetens sätt att balansera liv och död. Loke överskrider genus, men framför allt balanserar han genus och visar sig vara den verkligt insiktsfulle. Ändå, eller kanske just därför, kommer han att straffas av asarna. Urvölvan sjunger om Lokes straff: ”Fjättrad såg hon ligga i springkällors lund Loke flyr till fjälls efter Balders död. Han bygger sig ett hus med fyra (!) dörrar så att han kan se åt alla väderstreck, men dagtid förvandlar han sig till en lax och håller till i en fors som kallas Franangersfors. Oden ser från sitt högsäte vart Loke tagit vägen; asarna beger sig till forsen och försöker fånga laxen Loke med hjälp av ett nät, men Loke är smart. Än lyckas han slinka under nätet, än hoppar han över det, men till sist lyckas Tor få tag på laxen under en av dennes luftfärder. Tors hand stannar vid stjärten ”och det är därför som laxen är smal baktill”, förtäljer Snorre. I avslutningen av Eddasången Lokes träta beskrivs den hemska behandlingen av Loke på ett kyligt, sakligt sätt: ”Han vart bunden med sin sons Vales tarmar och Narfe, hans andre son, förvandlades till en varg. Skade tog en etterorm och fäste upp över Lokes anlete; från den droppade etter. Sigyn, Lokes maka, satt där och höll en skål under ettret, men då skålen var full bar hon ut den och under tiden dröp ettret i Lokes anlete. Då röck han så hårt i sina bojor att hela jorden skalv därvid. Detta kallas nu jordskalv.” Oden har nyss avlat en son vid namn Vale (= dråpsmannen) som hämnas Balder genom att döda Höder och nu visar det sig att också Loke har en son med samma namn. Ytterligare ett belägg för det intima sambandet mellan Oden och Loke och att Loke är Odens skugga. Lokes Vale blir söndersliten av brodern Narfe sedan denne förvandlats till en varg (snarare en varulv). Med Vales tarmar ligger Loke bunden till Ragnarök, som Snorre uttrycker saken. Asarna försöker således fjättra kunskapen om hur viktig balansen mellan liv och död är för det kosmiska kretsloppet. Det leder till att de påskyndar sin egen undergång. Den kosmiska scenen är nu riggad för Ragnarök, ett begrepp som kan tolkas som makternas öde eller makternas mörker. Asarna har lyckats fjättra såväl Fenrisulven som Loke, så vad är det då som mera handfast sätter igång slutfasen i undergången/förnyelsen? Völvan nämner de första tecknen: ”solskenet svartnar, om somrarna efter/ blir vädret vrånglynt”. Snorre berättar i sin version om en vinter som kallas fimbulvinter (= den väldiga vintern): ”Då driver det yrsnö från alla väderstreck. Det blir hård köld och bitande vindar, och solen lyser inte. Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan. Men först kommer det tre andra vintrar då det är stora strider i hela världen. Då skola bröder dräpa varandra av vinningslystnad och ingen skonar sin fader eller sin son i mandråp eller släktskändning.” Völvan sjunger om tre tuppar som gal ödesmättat: den fagerröde Fjalar (= den som vet mycket) i det träd som på isländska kallas gaglvidi och som kan tolkas som trädet fullt av fåglar eller kanske som galgträdet då det syftar på Odens initiationshängning i världsträdet; för asarna gal Gullenkamme med den gyllene kammen (= visdom); en tredje tupp gal i underjorden, ”sotröd hane i Hels salar”. Hunden Garm som vaktar nedgången till Hel tjuter vilt, Fenrisulvens fjättrar brister, världsträdet Yggdrasil skälver, hela Jotunheim gnyr, dvärgarna stönar vid stendörrarna. Ödesmättat så det förslår, eller hur? Den första varelsen skapades i ett vrål (= Ymer) – nu är det olika ljud från arketypiska varelser med visdom och kraft som förebådar undergången. Vad det handlar om på ett esoteriskt plan är att vi alla har vårt eget personliga Ragnarök att ta oss igenom. Völvans beskrivning av Ragnarök innehåller tre händelsehorisonter; den kosmiska, den mänskliga och den gudomliga. Eftersom allt är ett och hänger samman råder ett nära samband mellan de tre nivåerna eller sfärerna men för att underlätta analysen tar jag dem i tur och ordning. På den kosmiska nivån karakteriseras Ragnaröksprocessen av händelser som ”klippor braka”, ”himlen rämnar”, ”solen svartnar, jorden segnar i havet,/ från himlen störta strålande stjärnor”, ”högt flammar hettan mot himlen själv”. Enligt Snorres version blir solen slukad av ulven Skoll (= svek) som alltsedan skapelsen jagat henne över himlavalvet, dag ut och dag in, medan Oden i Eddasången Vaftrudnesmål pekar ut Fenrisulven som den som slukar solen. Snorre berättar att ”den andra ulven”, dvs Hate (= hat) slukar månen. Alla berg ska skälva så att träden rotas upp ur marken, bergen störtar och havet forsar ut över landet eftersom ”Midgårdsormen vrider sig i jättevrede och ger sig upp på land”. Vi har alltså att göra med kaotiska naturkrafter som löper amok. Tankarna går till plötsliga klimatförändringar (Fimbulvintern kan mycket väl vara en beskrivning av köldperioden på 530-talet e Kr), sol- och månförmörkelser, vulkanutbrott, meteornedslag, stormar, skyfall och översvämningar. Men det handlar också om det inre kaos som kan uppstå i människor i form av psykoser och depressioner, inte minst när djupa och ursprungliga krafter och drifter förträngs och trycks undan – på liknande sätt som asarna försökte fjättra krafter som de upplevde som fiender eller hade gjort till fiender. Om den mänskliga händelsehorisonten vid Ragnarök sjunger völvan: ”Bröder skola slåss och bli varandras bane, Det är inte primärt människorna som frambringar Ragnaröksprocessen (så viktiga är de inte i ett kosmiskt perspektiv), men de blir indragna i den på de mest bestialiska sätt. Völvan använder otroligt starka ord för att skildra människornas öde och tankarna går naturligtvis till sådana hemskheter som krig, massakrer och Förintelsen. Har människorna ingen möjlighet att med alternativa handlingar ställa sig vid sidan av den kaotiska undergången? Hur ska en visman eller viskvinna agera i detta fall? Hur ska en handla för att röra sig med och inte emot den kosmiska avsiktens spiraldans? Det kommer faktiskt ett svar senare, som jag återkommer till. Nu kan vi nöja oss med att konstatera att människornas öde är intimt sammantvinnat med världens/naturens och med gudavärldens. Och gudavärldens undergång i dess gamla form är det som völvan sjunger flest detaljer om. Där lägger hon huvudorsaken till undergången/förnyelsen. ”Mångahanda vet jag, vidare ser jag/ till krafternas undergång, kampgudars öde”, sjunger völvan och fortsätter: ”Mims söner vakna och makternas öde Heimdall/Världsmannen/Väktaren vid Vintergatan låter larmet gå och Oden ber om råd från den halshuggne Mimers balsamerade huvud. Asarna håller krismöte (”sitter ting”) och behöver råd från de visa jättarna (= kaoskrafterna). Mims söner är en beteckning på hela turssläktet, som tycks vara på benen, såväl eldjättarna med Surt i spetsen som rimtursarna, Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel-hunden Garm. Längst fram i detta väldiga anhang far Hrym, ett namn som kan tolkas som ”den åldersskröplige gamle” och som enligt Ohlmarks är Jotunheims ålderskung eller gammelfarfar. Världsormen slår väldiga vågor, örnen skriar, ”den grå” (= ulven) sliter lik och det fruktade skeppet Nagelfar kommer loss. Det styrs av Loke: ”med folk från Muspell/ kommer den östan in över havet;/ och med ulven färdas alla jättar”. Nagelfar är ett dödsskepp som enligt Snorre är ”gjort av döda människors naglar”. Nu inleds slutstriden som står på den väldiga slätten Vigrid – ”åt alla håll är den hundra rastmil”, säger Vaftrudnesmål. Men hur har den fjättrade Loke kommit loss? Völvan sjunger att fjättrarna brister, men det syftar uppenbarligen på Gleipner (= svikaren), dvs det magiska band som dvärgarna smitt åt asarna för att fjättra Fenrisulven; ett band tillverkat av kattbuller, kvinnoskägg, bergsrötter, björnsenor, fiskars andedräkt och fågelspott. Är frågan om hur Loke kommit loss i själva verket en nordisk koan? En fråga utan svar men vars kontemplerande kan leda till upplysning? För egen del tror jag att frågan faktiskt har ett svar, nämligen att det inte går att fjättra Lokekraften, annat än högst tillfälligt. Han är Odens skugga, den vise trickstern som i handling visar förståelse för hur det kosmiska kretsloppets olika energier bör balanseras. Den som försöker fjättra sin egen skugga, sitt eget undermedvetna mörker (= Jotunheim) misslyckas. Skuggan kommer åter och är något som en måste förhålla sig till, införliva och balansera. Det är den esoteriska innebörden i att Loke kommer loss. Den version av Ragnaröksstriden som finns nedtecknad i Völvans spådom är filtrerad genom ett patriarkalt medvetande; valkyrjorna, Freja och alla hennes kämpar från Folkvang lyser med sin frånvaro; inga kvinnliga gudomar nämns över huvud taget. Med ett enda undantag, nämligen Frigg som här uppträder under namnet Hlin/Lin (= värn, förbarmande) och enbart tilldelas en passiv åskådarroll: ”Än står för Lin ett lidande åter, Fenrisulven slukar Oden; Surt dödar Frej, som här kallas Beles ljusa bane. Namnet kommer av att han en gång dräpt jätten Bele, broder till den av Frej hett åtrådda Gerd. När Frej sände sin tjänare Skirner (= den strålande, den ljusa) för att fria till Gerd lämnade han över sitt magiska svärd till Skirner och utan detta svärd står sig Frej slätt mot eldjätten Surt vars svärd lyser likt solen. Kanske representerar Frej och Surt helt enkelt olika aspekter av solen/hettan? Odens son Vidar (= han från skogen) hämnas fadern genom att ränna sitt svärd ”rätt i hjärtat” på ulven. Tor möter och dräper Midgårdsormen men faller själv död till marken efter nio (!) steg, dödsmärkt av ormens etter. Snorre skildrar slutstriden mer utförligt, som en serie av tvekamper där kombattanterna i tur och ordning tar död på varandra; Ulven mot Oden, Surt mot Frej, Midgårdsormen mot Tor, Garm mot Tyr, Loke mot Heimdall. Loke mot Oden skulle ha haft en djupare innebörd. Varför ska trickstern ge sig på världsmannen/världsträdet? Min uppfattning är att völvans ursprungliga sång om Ragnarök bör ha skildrat såväl kvinnliga gudomar som nornor och valkyrjor och då som aktiva deltagare i sammandrabbningen. Och självfallet var/är inte Ragnarök någon sorts tvåmannaenvig a la Snorre – när kosmos uppbyggande och nedbrytande krafter brakar samman i en process som transformerar hela världen kan det omöjligt gå organiserat eller ordnat till. Vad ville völvan ursprungligen skildra med Ragnaröksberättelsen? En medveten initiation/transformation genom kaos och dödskonfrontation (= en shamansk invigning) eller en kaosartad psykos som likväl mynnar ut i något nytt (och kanske bättre)? Med Snorres ord: ”Sedan slungar Surt eld över jorden och bränner upp all världen.” Men inte precis allt. ”Upp ser hon stiga för andra gången Völvan vet att kosmos rör sig i cykler. Det hon säger är snarare ”återigen” eller ”på annat sätt” än ”andra gången”. Efter Surts världsbrand föds en ny och renad jord ur havet, det livgivande vattnet. Det är vår, en ny början och vattnet strömmar i friska forsar. Från fjället spanar örnen – med största sannolikhet den som suttit i världsträdets topp och sett ut över alla världar. Hen har inte bara bevarat sin visdom utan även vidgat den med allt hen iakttagit under Ragnarök. ”Asarne mötas på Idavallen, Idavallen är ju den flitiga slätten där asarna i urtid timrade harg och blothus och smidde redskap tills dessa färdigheter togs ifrån dem av nornorna. Kommer de att vara mindre självviktiga och självgoda nu efter Ragnarök? De talar om den som famnar jorden, dvs Midgårdsormen eller dess efterträdare, för någon måste ju även fortsättningsvis hålla samman alltet. De minns Fimbultyrs forna runor vilket kan tolkas som att de återknyter till Odens forna visdom. Men Fimbultyr behöver inte vara en beteckning på Oden, det kan helt enkelt betyda den väldige Tyr. Kanske är det snarare Tyrs visdom de knyter an till – den uppoffrande och rättrådige andlige krigarens visdom? I gräset hittar asarna också ”de underbara tavlor av guld … som de ägde arla i tiden”. Guld är en omskrivning för visdom och det de återfinner är således sin egen gamla visdom. Men är allt som förr? Knappast. Och det är inte heller samma asar som före Ragnarök, som ju handlar om en djupgående transformation i inre och yttre bemärkelse där gammal kunskap omformas och får nya innebörder när den sammanfogas med nyvunna insikter. ”Osådda skola åkrarna växa, Väl månde Höne då välja sig blotspånor, Balder och Höder återvänder från dödsriket; även den nya världen behöver både ljus och mörker i kompletterande samverkan. De bor i Hropts (= den ropandes, dvs Odens) salar och Höner, som hade så svårt att fatta egna beslut i den gamla världen, får uppgiften att ta orakelsvar av runorna. Tvegges brorsöner bygger och bor i Vindheim (= himlen), alltså den heliga vindens hem och ursprung. Tvegge är ett av Odens binamn och betyder Dubbel, i genusöverskridande bemärkelse. Den heliga vinden, önd, har inget genus eller är snarare bortom genus och den har inte skadats av Ragnarök. Tvegges brorsöner bör vara söner till Vile (= vilja) och Ve (= den helige). I Vaftrudnesmål nämns ytterligare några asar som överlevt Ragnarök: ”Vidar och Vale förvalta gudarnes arv Vidar (= han från skogen) och Vale (= dråpsmannen) är söner till Oden; Mode (= mod) och Magne (= kraft, styrka) är söner till Tor och tar också över dennes magiska hammare och, får vi förmoda, Tors uppgifter när det gäller att balansera kaoskrafterna och framkalla livgivande åskregn. Vigner/Vingner (= den svängande) är binamn till Tor, men märkligt nog också ett av Odens binamn. Gränserna mellan olika väsen/energier är flytande och vi ser en mångfald av impulser som är med och skapar den nya världen tillsammans med de urgamla kreatörerna eldjättar och köldjättar. Men var är alla kvinnliga väsen? Om Balder återvänt från Hel borde väl även Nanna ha gjort det? Och var är Frigg och Freja, Menglöds nio diser och alla valkyrjor? Om ”det onda skall bättras” och den nya världen ha en fungerande balans måste ju de maskulina energierna, som ledde till Ragnarök, styras upp och vingklippas av feminina energier. Eller kanske innebär völvans berättelse helt enkelt att Ragnarök är en sorts manligt inbördeskrig för att skapa en mindre självviktig och destruktiv maskulinitet? Asynjor, valkyrjor och nornor kanske helt enkelt sitter på åskådarplats och betraktar hur kaoset ska utvecklas, beredda att rycka in om allt skulle gå över styr? Det kan också tänkas att Freja tillsammans med sina enhärjar själv går under i Ragnaröksslaget. En möjlig tolkning är att Sigyn, Lokes självuppoffrande hustru, släpps fri från Hel och blir den nya Freja, kärlekens heliga representant. Freja har i likhet med Oden uppträtt ganska hänsynslöst och själviskt för att förverkliga sina strävanden, både när det gäller gyllene smycken och erotiska äventyr. Sigyn däremot framstår som en osjälvisk representant för en medlidandets kärlek. Och vanerna då? I Vaftrudnesmål förklaras att Njord som en gång togs upp bland asarna som gisslan: ”då världen går under, då återvänder han/ hem till de vise vaner.” Asar och vaner lever alltså åtskilda i den nya världen; tanke och känsla åtskiljs igen efter att ha varit alltför intimt sammanlänkade. En djupare analys av hur völvan beskriver de mytiska varelsernas olika personligheter, uppkomst, förvecklingar och undergång/pånyttfödelse visar på en oerhört komplex och delvis paradoxal kosmologi – precis som i de flesta urfilosofier. Gränserna mellan jättar, gudar, nornor, valkyrjor och dvärgar är porösa och en del varelser rör sig inte bara mellan olika genus utan också mellan olika uppenbarelseformer. Detta sätt att sjunga om kosmos är ett försök att fånga den dynamiska spiraldansens intrikata processer på ett för det mänskliga medvetandet begripligt sätt. När det gäller gudagestalterna anser jag att mångfalden av varelser (hur många asar och vaner beskrivs egentligen?) helt enkelt är manifestationer av två varandra kompletterande impulser, nämligen en maskulin och en feminin grundläggande helig energi. Alla gudomliga varelser är utflöden från Fader Himmel eller Moder Jord och kärnan i völvans budskap handlar om nödvändigheten att balansera dessa energier, såväl i världen som inom människorna. Men det handlar inte bara om att balansera manligt och kvinnligt utan även de ljusa och mörka dimensionerna inom respektive kategori. Med all önskvärd tydlighet framgår att Loke är Odens skugga och att dessa båda faktiskt bör uppfattas som blodsbröder. I Loketrätan säger Loke själv: ”Minns det Oden, att vi i urtiden Öl bör nog här tolkas som mjöd = visdomsdrycken. Den ena är inte möjlig utan den andra och visdom kan en bara nå genom att förhålla sig till och införliva sin skugga. Vilka är då de kvinnliga gudomliga energier som också måste balanseras sinsemellan? Jag ser Nerthus/Njärd som den stora och ursprungliga modern. Hennes skugga kan bara vara Hel, dödsgudinnan. Då kan vi sammanfatta de gudomliga energierna i ett nordiskt balanserat medicinhjul enligt följande: Norr = Hel Väster = Loke Öster = Oden Söder = Njärd När det gäller frågan om människans förhållningssätt i en värld där kaotiska krafter härskar finns faktiskt en sorts svar i Völvans spådom, nämligen när hon besjunger de människor som överlever Ragnarök: ”En sal ser hon som solen fager, Salen är guldtäckt = genomsyrad av visdom. Gimle/Gimlä = lä för elden, men tolkas av Ohlmarks som ”ädelstenslugnet”; ett namn som ytterligare betonar salens visdom. De dygdiga = de transformerade som förkroppsligar de goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Ordet dygd fanns redan i fornsvenskan med betydelsen duglighet, godhet. Lycka = balans och harmoni. Men vilka är dessa människor? Svaret finns i Vaftrudnesmål: ”Lif och Leiftraser än leva gömda En kvinna och en man med namn som betyder Liv och Livskraft har förstånd nog att hålla sig undan i den vise Mimers skog, eller kanske snarare hans offerlund där också visdomskällan Mimers brunn finns. Där livnär de sig av morgondaggen, som mycket väl kan vara visdomsdrycken ur källan. Men det kan också vara den dagg som uppstår när nornorna öser världsträdets stam med ”vitgrus” och som völvan berättar om i begynnelsen av skapelsen. Alltså: genom att dricka ur visdomens källa, genom att hålla sig i världsträdet/skogen/lunden kan människor ta sig igenom Ragnaröks kaotiska transformation och leva dygdigt i balans och harmoni. Också i den transformerade världen (och människan) finns uppbyggande och nedbrytande, motverkande och samspelande energier som måste balanseras. En evigt konfliktlös tillvaro är inte eftersträvansvärd eller ens möjlig påminns vi om i slutorden i Völvans spådom: ”Där kommer den dunkle draken flygande, För völvan tycks det ha varit förenat med smärta och lidande att sjunga alla sina visioner, som hänger samman med shamanens extatiska trance. Nu vill hon sjunka ut ur trancen och tillbaka in i den ordinära verkligheten. |