|
|
En magisk världsbild Folkloristen
Per-Anders Östling har i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet Blåkulla, magi och trolldomsprocesser
(Uppsala 2002) gjort en högkvalitativ djupdykning i 1600-talets
föreställningsvärld och satt in dem i ett samhälleligt perspektiv. Den långa
undertiteln på denna högst läsvärda avhandling är En folkloristisk studie av folkliga trosföreställningar och av trolldomsprocesserna
inom Svea Hovrätts jurisdiktion 1597-1720. Den som är intresserad av
shamanism, magi, urfolkstänkande och liknande har åtskillig information att
hämta i denna bok. Östling
gör ett ambitiöst försök att sätta sig in i de föreställningar som rådde
under denna tid och som var så att säga den tankemässiga förutsättningen både
för trolldoms- och häxprocesserna. Människor på den tiden tänkte mycket
annorlunda mot vad vi gör idag. Man hade till exempel en annorlunda
tidsuppfattning, där tiden både var cyklisk och linjär. 1600-talsmänniskan
var mer känslosam och mindre kontrollerad än dagens människa och det ledde
oftare till verbala och fysiska konflikter. Det som Östling kallar det supranormala spelade en mycket
framträdande roll. Det fanns ingen klar skillnad mellan det naturliga och det
övernaturliga. Det fanns inte heller någon klar åtskillnad mellan människa
och ting och mellan människa och miljö. Det innebar till exempel att tankar,
såväl avsiktliga som oavsiktliga, ansågs kunna påverka både andra människor
och omgivningen. Människor hade alltså vad vi kan kalla en magisk världsbild. Den
vita magin, lövjeriet, bibehöll jämvikten i kampen mellan ont och gott och
skyddade samhällsstrukturen från onda angrepp utifrån. För att den medvetna
magin skulle fungera måste den utföras på rätt sätt, vid rätt tidpunkt, på
rätt plats och med rätt sinnelag. Då kunde människan träda in i den
supranormala världen och få reda på saker som i vanliga fall var oåtkomliga.
Trosföreställningarna hade en förklarande funktion. Människan har behov att
strukturera och förklara sin omvärld. Hon söker finna en dold ordning bakom
till synes osammanhängande och slumpartade händelser. Det handlar helt enkelt
om att bringa sammanhang i tillvaron. I
bondesamhället fanns en föreställning om att lyckan och framgången bara fanns
i begränsad kvantitet och även borde fördelas så rättvist som möjligt.
Oväntad framgång med mjölkkor eller odling kunde ge upphov till misstankar om
att den framgångsrika personen hade stulit ihop sin lycka från andra. Och
omvänt – om man misslyckades med korna eller odlingen, ja då hade man råkat
ut för magi. Det kunde röra sig om medveten magi för att skada, eller om
omedveten så kallad avund. Denna avund kunde komma från människor med fel
sinnelag, som hade ont öga, ond blick eller ond tunga. Men den kunde också
vara en effekt av att man själv hade skrutit med sina framgångar och gjort
sig mottaglig för olycka. För lycka krävdes rätt förhållningssätt och vissa
ritualer och det gällde att ha en ödmjuk framtoning. Detta
bondesamhälle, som levde på en materiellt sett påver nivå och som i väldigt
stor utsträckning byggde på samarbete och kollektivism, präglades mycket av fruktan och trolldomsföreställningarna
kunde ge svar på hur och varför motgångar inträffade. Det fanns en rad
motmedel att ta till mot magi, trolldom och avund. I första hand rörde det
sig om motmagi, antingen genom enkla ritualer som var allmänt kända och som
alla behärskade, eller genom att man tillkallade en klok, en botare, för att
få hjälp. I andra eller möjligen tredje hand förde man sin sak till tinget
och det är dessa fall Östling har specialstuderat. De
allra flesta fall av trolldom som hamnade på tinget handlade om att någon
hade blivit beskylld för att ägna sig åt trolldom och nu ville rentvå sig
från anklagelsen och återupprätta sin ära, eller att någon drog någon annan
inför tinget som ansvarig för egna misslyckanden i jordbruket. Det handlade
om sociala konflikter som tog sig
uttryck i trolldomsanklagelser. Hälften
av trolldomsanklagelserna riktades mellan personer som bodde i samma by.
Oftast var det självägande bönder som processade mot varandra. Processen blev
ett sätt att ge utlopp åt aggressioner och att bekräfta och stärka de
gemensamma värderingar som samhället byggde på. Östling betecknar
trolldomsprocesserna som ett socialt
drama. Majoriteten av fallen (60 procent) ledde till frikännande. Det var
också vanligt att kombattanterna förlikades inför tinget för att återupprätta
harmoni och balans i samhället. Bara 2,5 procent av trolldomsprocesserna
ledde till dödsdomar. (Väl att märka ingår inte de stora häxprocesserna i
dessa siffror. De förekom under en mycket kort tid och fyllde en annan
funktion än de ”vanliga” trolldomsprocesserna.). Bara
3 procent av dem som instämdes till tinget under trolldomsanklagelser var
botare! Det visar dels att botare och deras verksamhet ingick som en naturlig
del i 1600-talssamhället, att botarna hade en stark social ställning och att
man, av olika skäl som fruktan eller skam, inte gärna stämde en botare inför
tinget. |