|
|
Att utvinna visdom ur Eddan Lars Magnar Enoksen har skrivit ett flertal böcker om fornnordisk mytologi, runor och vikingatida stridskonst. Hans senaste heter Djur och natur i fornnordisk mytologi (Historiska Media 2006) och den är en bra introduktion till viktig kunskap som finns i de förkristna nordiska myterna, framför allt fragmenten i Den poetiska Eddan och Snorres Edda. Jag har tidigare haft vissa problem med att ta till mig Enoksens skriverier, delvis beroende på att han har ett stundtals lite väl hurtfriskt och uppstyltat språk, delvis för att han har intagit en negativ hållning till den form av runmagi som jag själv har varit med om att utveckla. I februari i år medverkade vi båda i ett samtal på litteraturfestivalen i Umeå och då hade vi möjlighet att också föra mer privata och djuplodande samtal som ledde till att vi hittade många beröringspunkter och gemensamma analyser. Enoksen besitter otvivelaktigt en djup kunskap om fornnordisk mytologi, han försöker utvinna visdom, alltså esoterisk kunskap, ur myterna och han har en god förståelse av kärnan i den förkristna livsfilosofin i Norden. Han är dessutom själv en framstående utövare av en urgammal nordisk tradition, nämligen glimabrottning (som definitivt har en andlig dimension), och han är en allmänt entusiastisk och trevlig person. Djur och natur i fornnordisk mytologi rymmer mer än titeln anger. Här återberättas och analyseras skapelsemyten om Ginnungagap och hettan och kölden, jättarnas och gudarnas inträde i världen, de nio världarna, undergångsmyten om Fimbulvintern och den jättelika slutstriden i Ragnarök. Men här finns också kunskap om naturens skiftningar, hur årstider, natt och dag, åska och blixt har uppkommit, hur nordborna utövade sin kult, hur de såg på olika djur och vilka högtider de firade. Grunden i Enoksens attityd är att myter och sägner var våra förfäders främsta medel att förklara varför naturen agerade som den gjorde och varför människans livsvillkor var som de var. När myterna nedtecknades i det som nu kallas Den poetiska Eddan och av Snorre Sturlason i det som kallas Snorres Edda så var den muntliga berättartraditionen redan på nedgång och av många myter fanns bara fragment kvar av de ursprungliga sångcyklerna. Det gällde att hitta koden så att det esoteriska innehållet kunde framträda, vilket är precis vad Snorre ägnar sig åt i sin edda. Enoksen drar sitt strå till stacken för att förlänga livet för denna berättar- och myttradition. Den förkristna filosofi som Enoksen tecknar huvuddragen av var en esoterisk filosofi. Den var världsåskådningen hos den tidens vismän och viskvinnor. De breda folklagren kände antagligen bara till spridda delar av denna avancerade världsbild. Grundinställningen var att naturen är ett levande och heligt väsen, ursprungligen framsprungen ur konfrontationen och samverkan mellan hetta och köld. Ur denna konfrontation uppstod den första varelsen, jätten Ymer, och urmodern, ur-kon Audumla som livnärde Ymer med sin mjölk och dessutom slickade fram den första gudomliga varelsen, Bure, ur en sten. Gudarna dräpte senare Ymer och skapade världen av hans kropp. De blåste sedan in ande och förstånd i två trädstammar som blev de första människorna. De tre tongivande varelserna – jättar, gudar och människor – var alltså skapade ur samma natur och i grunden av samma material. De var sammanlänkade i en dynamisk dans där de kompletterade varandra och där ingen kunde existera utan de andra. Balans och samverkan borde råda mellan dessa för när den balansen ohjälpligt rubbas går världen så småningom under. I berättelserna om hur Natt och Dag uppstod, hur måne och sol fick sina banor och hur vinter och sommar samverkar och avlöser varandra finns en djup förståelse för den harmoni och balans som bör prägla världen. Enoksen betonar att myterna ser naturen och dess återkommande skiftningar som uppbyggda och styrda av makter som är varandras motsatser. Natten är ett kvinnligt väsen, alltså måste månen vara ett manligt. Dagen är ett manligt väsen, alltså måste solen vara ett kvinnligt för att harmoni ska råda. Köld och hetta betingar varandra ömsesidigt, liksom jättar och gudar. Den ena följer på den andra och ingen kan existera utan den andra. När Enoksen fördjupar sig i runornas innebörd och användning använder han den yngre 16-typiga runraden. Som läsare av mina texter känner till så utgår jag själv från den äldre 24-typiga runraden och jag anser att Enoksen här missar mycket av runornas magiska potential. Ändå ger han en god skildring av vad runkunskap är och hur den lärdes ut. De fragment i Eddan som är intressanta i detta avseende är framför allt verserna 139-165 i Havamal där Odens invigning i världsträdet skildras i kärnfulla meningar som:: runor tog jag upp jag fick maktkväden nio och en dryck fick jag av det dyra mjödet som ur Odröre öses upp Enoksen framställer kunskapen om runorna ”som ett extatiskt tillstånd då sammanhang och sanningar uppenbarar sig för den invigde med en tydlig klarhet”. Det krävdes ett dödsöverskridande transtillstånd i ett heligt träd för att få runornas insikt ur jorden nedanför. Detta tolkar Enoksen som att ”kunskapen finns inom människan själv om hon anstränger sig och förmår att skåda den vetskap som redan ryms i hennes inre”. Det brukar jag själv uttrycka som att man gör sig tillgänglig för den kraft och kunskap som finns i naturen. Också i Sången om Sigdrifa finns esoterisk runkunskap, men av ett annat slag. Där undervisar en viskvinna en ung man i runornas ursprung och användning. Det sker på ett närmast rituellt sätt: läraren och eleven intar först en alkoholhaltig dryck tillsammans för att öppna elevens sinne, de båda sitter utomhus på marken och har direktkontakt med både jord och himmel. Naturens kretslopp och gudamakterna kallas in på följande sätt innan själva undervisningen inleds: Hell Dag! Hell Dags söner! Här gör Enoksen ett mycket viktigt påpekande, som jag instämmer helt i, nämligen ”att den översinnliga världen framställs som lika påtaglig som den världsliga naturen i Sigdrifumåls skildring, ty i det forna Norden gjorde man ingen större åtskillnad på de naturfenomen som hörde vardagen till och på de ting som endast de invigda kunde förnimma”. Ett av de bästa kapitlen är när Enoksen går på djupet med den fornnordiska tidsindelningen. Han namnger och beskriver de 13 (!) månaderna och dygnets åtta ätter samt 16 stunder – mycket fint åskådliggjort i cirkeldiagram (”medicinhjul”). Dygnets indelning baserar sig på det heliga fyrtalet: morgon, dag, afton och natt. Dessa delas i sin tur in i de åtta ätterna: morgon, förmiddag, dag, eftermiddag, afton, stundande natt, natt, lidande natt. Dessa delas i sin tur in i 16 stunder. En fråga som jag ställer mig, och som jag inte kan se att Enoksen har utrett, är om nordborna betraktade dessa ätter och stunder som levande väsen. Jag är böjd att tro det. Avsnittet om världsundergången rymmer också stor insikt. Samma grundförutsättningar som gav upphov till skapelsen – köld och hetta – är de som orsakar jordens undergång. Det som håller samman världarnas eviga kretslopp briserar och faller samman och de otämjda naturkrafterna frigörs. Efter den väldiga världsbrand som avslutar slaget mellan gudar och jättar stiger jorden åter upp ur havet och växer sig grön och fager. En ny sol har fötts och några ättlingar till gudarna som har överlevt hittar förfädernas runor. Två människor har också klarat sig, liksom draken Nidhögg. Alltså finns det både konstruktiva och destruktiva krafter också i den nya världen. Även där måste en dynamisk balans råda. Gudar kommer och går, men kylan och värmen består, skriver Enoksen, som sedan gör ett hedervärt försök att sätta in all denna mytologiska kunskap i samtiden: Enligt våra förfäder kunde kylan både ge och ta liv, och så var även fallet med värmen. Därför gäller det att vårda naturkrafterna med omtanke och respekt. Ty om det skapas obalans mellan is och hetta kan jorden svämmas över eller grönskan bli till fnöske. Endast framtiden kan avgöra om vår samtid levde i harmoni med naturmakterna eller om vi dumdristigt valde att bete oss som gudar bland jättar – utan att ta ansvar för de oundvikliga konsekvenser som blev följden därav. Ska bara tilläggas att Enoksen själv har illustrerat boken med teckningar som tydligt visar att han har ett förflutet i serietidningsvärlden. De är naivistiska, råa och drastiska. Jag gillar dem! Jörgen I Eriksson april 2008 |