|
|
Dissensus behövs om framtiden Folk kan försöka bygga vilket samhälle de vill, men om de inte tar hänsyn till den ekologiska verklighetens hårda gränser kommer de att misslyckas. Vi har våra preferenser, men naturen har det slutgiltiga avgörandet. Ingen idag levande vet hur ett verkligt uthålligt tekniskt samhälle kan komma att se ut, än mindre hur ett sådant ska byggas. Så kan man sammanfatta några av tankegångarna i John Michael Greers senaste bok The Ecotechnic Future – Envisioning a Post-peak World (New Society Publishers 2009). Den är en fristående fortsättning på The Long Descent som jag här recenserat tidigare. John Michael Greer är ärkedruid i Ancient Order of Druids in America, men är kanske mest känd som en av de mer djuplodande tänkarna inom Peak Oil-lägret. På hans blogg thearchdruidreport.blogspot.com kan man följa hans idémässiga arbete. The Ecotechnic Future är en sorts encyklopediskt tankeverk som spänner över ett väldigt område – ekologi, klimat, historia, kultur, teknik, vetenskap, jordbruk, arkitektur, bostäder, kommunikationer, arbetsmarknad, energiproduktion och samhällsliv över huvud taget. Som grundtanke för alla andra tankar om samtiden och framtiden ligger att den 300 år långa industriepok som bygger på billig och riklig tillgång på fossila bränslen är över och att en energiknapp framtid står för dörren – en framtid där livet kommer att gestalta sig mycket annorlunda mot idag. Industricivilisationen befinner sig i början av sin undergång – en process som kommer att ta några hundra år. I The Long Descent beskrev Greer denna undergång som att rulla nerför en sluttning och inte som att falla över ett brant stup ner i en avgrund. The Ecotechnic Future är ett försök att resonera om vad som kan och bör bevaras från industricivilisationen, vad som bör avvecklas och vad som bör utvecklas för att kunna fungera som en brygga över till ett uthålligt samhälle som också använder teknik – det som Greer kallar det ekotekniska samhället. Ett sådant samhälle kan vara något som aldrig tidigare har skådats på denna planet. Vi har bara de vagaste föreställningar om hur ett uthålligt tekniskt samhälle kan gestaltas, skriver Greer och understryker att det behövs en lång process av försök och misslyckanden (trial and error) innan ett sådant kan utvecklas. I den processen, som han trots sitt långa tidsperspektiv vill sätta igång snarare än senare, behövs många olika svar och förslag, mycket kreativ oenighet – det som Greer kallas dissensus i motsats till konsensus, samstämmighet. Att sätta upp en utopi som sedan ska genomföras i verkligheten är enligt Greer omöjligt och kontraproduktivt eftersom många av de förändringar som ekonomi, samhälle, klimat och ekologi kommer att genomgå (och en del kan vara nog så drastiska) är omöjliga att förutse och kommer att sätta ramarna för vad som är möjligt att förverkliga. Historien går inte att förutse eftersom den är ett ekologiskt fenomen som styrs av samma lagar som andra processer i naturen. Den kan inte förstås från en renodlat antropocentrisk ståndpunkt och är inte ett resultat av människors vilja. Naturen spelar en huvudroll i alla historiska processer och Greer ser framför oss en lång nedgångsperiod som kommer att kännetecknas av fyra väldiga förändringar: folkminskning, stora migrationsströmmar, politiskt och kulturellt sönderfall framför allt i industriländerna och ekologiska förändringar. Även om han anser att domedagsscenarierna från FN:s klimatpanel är överdrivna (det finns helt enkelt inte så mycket fossila bränslen att förbränna) så kommer klimatet att förändras avsevärt. Vissa områden blir torrare, andra blir våtare, ytterligare andra blir översvämmade och odlingszoner förskjuts. Det blir helt enkelt en annan planet som ett uthålligt samhälle ska utvecklas på. Men långt innan vi, eventuellt, når dit kommer vi och våra efterlevanden att få leva i något som Greer kallar scarcity industrialism, alltså ett knapphetsindustriellt samhälle. Där får människorna hanka sig fram på återstoden av fossila bränslen, en del förnybar energi och råvaror som kan återvinnas från industricivilisationens produkter. Det mesta kommer att bli annorlunda – jordbruk, transporter, arbetsmarknad, boende, energiutvinning etc etc. Att i en kort recension försöka ge rättvisa åt Greers djuplodande genomgångar av mängder av samhällsområden låter sig inte göras och The Ecotechnic Future är helt enkelt en av de bästa och mest tankeväckande böcker som har skrivits inom Peak Oil-kretsar. Ändå känner jag en viss besvikelse inför ärkedruidens oförmåga att helt kliva ur sin västerländska tankekostym. Visserligen skriver han att vi måste betrakta oss själva genom naturens ögon, snarare än genom våra egna, men där tycker jag att Greer inte lyckas fullt ut. Han utgår från ett västerländskt tankemönster (i grunden grekisk antik logik) och förbigår i stort sett fullständigt det som jag kallar urtänkandet, alltså det tänkande som utvecklats under jägar- och samlartillvaron och fortfarande är en levande kraft hos många urfolk. Om vi betecknar ett sådant tänkande som holistiskt och processuellt där tänkande och levande är delar av samma helhet så skulle man kunna beteckna Greers tänkande som sektoriserat och uppdelat i ekologi, ekonomi, religion, kultur etc. Jag saknar t ex fullständigt resonemang om hur hans druididéer hänger ihop med tankarna i The Ecotechnic Future. Det stärker mig bara i min uppfattning om att druidismen, till skillnad från shamanismen, inte är ett sätt att tänka och leva utan en avgränsad religion, ett avskilt ”rum” där man träffar likasinnade för att umgås och göra ceremonier. Däremot verkar druiderna inte leva ceremoniellt. Den sektoriserade synen på tillvaron går igen också i Greers syn på vetenskap som ”praktiska verktyg för att studera naturen”. Men den vetenskapliga metoden är inte neutral. Den västerländska vetenskapliga metoden är i sig destruktiv, den sönderdelar och styckar upp, där ursprunglig vetenskap, native science, studerar helheter och processer. Greer skriver visserligen om att utveckla en filosofi på ekologisk grund, en ekosofi, men han tycks ha åsikten att inte mycket hänt på detta område sedan norrmannen Arne Naess lanserade begreppet på 1970-talet. Men sedan dess har ju bl a tänkare som har urfolksbakgrund eller som inspirerats av urtänkande trätt fram och formulerat en livssyn som går långt utöver det västerländska, t ex Gregory Cajete med Native Science och F David Peat med Blackfoot Physics. Jag anmäler alltså en viss dissensus gentemot ärkedruiden och det tror jag att han skulle uppskatta eftersom han ser sina egna tankar bara som ett av de många bidrag som behövs för att lösa de väldiga problem som mänskligheten måste klara av när industricivilisationen går mot sitt Ragnarök. Jörgen I Eriksson juli 2010 |