|
|
Heimdall, Oden och de nio vågorna
Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med! Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande: Urtidens mäktiga Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning. Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess. Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor. En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden. Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla: Arla i forntid Han föddes av Gjalp, En vart född I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern: Nio mödrars barn är jag, Denna galder finns också i en mer fullständig version: Heimdall är du, hudvit bland asar Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna (se bilden ovan). Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven. Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal: Jag vet att jag hängde Jag fick ingen mat, Då började jag frodas, Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva. (Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015). Jörgen I
Eriksson, juli 2017 |
