|
|
Frau Holle – Den stora gudinnan
Frau Holle, är ett gammalt centraleuropeiskt sagoväsen. Hon är mycket populär och omskriven, framförallt i Tyskland, och kanske i synnerhet i delstaten Hessen, där flera platser vid och i närheten av berget Hohe Meissner är knutna till henne. När det snöar säger man i Hessen att Frau Holle bäddar sin säng. Frau Holle betraktas också som ett skyddshelgon för vävare och spinnare, och det sägs att hon härskar över skatterna i jordens inre. Hon är förbunden med såväl berg som grottor, dammar och källor. I Västergötland finns en tydlig parallell – det kvinnligt väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberg utanför Falköping. När Ålla skakar sina sängkläder snöar det över Falbygden. Det finns även åtskilliga paralleller mellan Frau Holle och uråldriga fruktbarhetsväsen som Njärd och Freja samt mellan Frau Holle och nornorna som spann och vävde den kosmiska livsväven. Kanske kan Frau Holle knytas tillbaka till urtidens föreställningar om Den stora modern, den skapande kvinnliga urprincipen i kosmos. Här följer nu berättelsen om Frau Holle sådan den återges i bröderna Grimms sagosamling. I den svenska versionen av Grimms sagor går den under namnet Flädermor. ”En änka hade två döttrar, varav den ena var vacker och flitig, och den andra, var ful och lat. Men änkan tyckte mycket mera om den fula och lata, eftersom hon var hennes egen dotter, och den andra, vackra och flitiga dottern, var tvungen att uträtta allt arbete och vara “Askungen” i huset. Den stackars flickan var tvungen att var dag sätta sig vid en brunn utmed stora landsvägen, och spinna så mycket så att skinnet sprack under hennes naglar, och blodet sipprade ut. Nu bar det sig så, att sländan en dag var alldeles blodig. Och då böjde sig flickan ned, och ville tvätta av den i brunnen. Men då föll sländan ur hennes hand, och rullade ned i vattnet. Flickan grät, och sprang till sin styvmor och berättade om sin olycka för henne. Men styvmodern bannade henne så häftigt och var så obarmhärtig, att hon sade: - Har du låtit sländan falla i vattnet, så tag upp den igen. Då gick flickan tillbaka till brunnen, och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Och i sin hjärtans ångest så hoppade hon ned i brunnen för att ta upp sländan. Flickan förlorade sansen, och då hon vaknade och åter blev till sinnes, så var hon på en vacker äng, där solen sken, och många tusen blommor stod. På denna äng, vandrade hon framåt och kom till en bakugn, som var full med bröd. Och brödet ropade: – Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp; jag är för länge sedan gräddad. Då gick den vackra och flitiga flickan fram och tog ut allting med brödspaden, det ena efter det andra. Och sedan gick hon vidare, och kom till ett träd, i vilket det hängde fullt med äpplen, som ropade till flickan: - Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans. Då skakade flickan trädet, så att äpplena föll ned som i ett regn, och skakade tills inte ett enda satt kvar; och när hon hade lagt ihop allesammans till en hög, så gick hon vidare. Slutligen kom hon till ett litet hus, ur vilket en gammal gumma tittade fram, men eftersom gumman hade så stora tänder, så blev flickan rädd och ville springa därifrån. Men den gamla frun ropade efter henne: -Varför är du rädd, kära barn? Stanna hos mig, och om du förrättar allt arbete inomhus ordentligt, så skall du få det bra. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl, och flitigt skaka kuddarna, så att fjädrarna flyger. Då snöar det i världen. Jag är Flädermor.
Eftersom gumman talade så vänligt till henne, så fattade flickan mod, samtyckte, och gav sig i tjänst hos henne. Flickan uträttade också allt till hennes belåtenhet och skakade hennes kuddar så duktigt, att fjädrarna flög omkring som snöflingor. Därför levde hon också ett angenämt liv hos henne, behövde aldrig höra något ont ord, och fick både kokad och stekt mat varenda dag. När hon nu hade varit en tid hos Flädermor, så blev hon sorgsen till sinnes, och visste i början inte själv vad som fattades henne, men slutligen märkte hon att det var hemlängtan, fastän hon hade det så många tusen gånger bättre här än hemma, så längtade hon i alla fall hem. Slutligen så sade hon till sin matmor: - Jag har fått hemsjuka, och hur bra jag än har det här nere, så kan jag inte stanna. Jag måste åter upp till de mina. Flädermor sade: – Det tycker jag om, att du längtar hem, och eftersom du har tjänat mig så troget, så vill jag själv följa dig en bit. Flädermor tog flickan därpå vid handen, och ledde henne till en stor port. Porten öppnade sig, och just som flickan stod mitt i den, så föll ett ofantligt guldregn, och allt guld fastnade på henne, så att hon blev helt och hållet betäckt av det. - Det skall du få, därför att du har varit så flitig, sade Flädermor och lämnade också tillbaka sländan, som hade fallit ned i brunnen. Därefter så slöts porten till, och flickan befann sig uppe i världen, inte långt ifrån sin moders hus, och då hon kom på gården så satt tuppen på pumpen och gol. - Kuckeliku! Vår gyllene jungfru är hemkommen nu. Då gick hon in till sin mor, och eftersom hon kom hem, betäckt av guld, så blev hon väl mottagen av henne och systern. Flickan berättade allt vad som hade hänt henne, och då modern hörde hur hon hade fått den stora rikedomen, så ville hon gärna skaffa den andra fula och lata dottern samma lycka. Hon måste sätta sig vid brunnen och spinna; och för att hennes slända skulle bli blodig, så stack hon sig i fingret och rev sig i handen mot törnhäcken. Sedan kastade hon sländan i brunnen och hoppade själv efter. Hon kom, som sin syster, fram till en vacker äng, och gick på samma gångstig. Då hon kom till bakugnen så ropade brödet åter: - Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp. Jag är för längesedan gräddad. Men den lata svarade: - Tror du jag har lust att smutsa ned mig ? Och sedan gick hon vidare. Snart nog, så kom hon till äppelträdet, som ropade: - Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans. Men flickan svarade: - Tycker du det ? Ett kunde ju falla rakt i huvudet på mig! Och därmed gick hon vidare. Då hon kom till Flädermors hus så blev hon inte rädd, för hon hade redan förut hört talas om hennes långa tänder och tog genast tjänst hos henne. Första dagen gjorde hon våld på sig, var flitig och lydde Flädermor då hon sade någonting, för hon tänkte på det myckna guldet, som hon skulle skänka henne. Men den andra dagen började hon redan att lata sig, den tredje dagen, ännu mera, för då ville hon alls inte stiga upp på morgonen. Hon bäddade inte heller åt Flädermor, så som det skulle vara, och skakade inte kuddarna, så att fjädern flög. Det blev Flädermor snart trött på, och sade upp flickan ur tjänsten. Den lata flickan var mycket belåten med det och menade, att nu skulle guldregnet komma. Flädermor förde henne även till porten, men då hon stod där så tömdes i stället för guld, en stor kittel full med tjära över henne. - Det är som lön för dina tjänster, sade Flädermor och stängde igen porten. Då kom den lata flickan hem, men hon var alldeles översmord med tjära, och då tuppen på brunnen fick se henne så gol han: - Kuckeliku! Vår smutsiga jungfru är hemkommen nu. Men tjäran satt fast på henne, och ville inte gå bort, så länge hon levde.”
Så långt Bröderna Grimms version. När vi avkodar sagan om Frau Holle/Flädermor finner vi att det är en berättelse om kvinnlig initiation; närmare bestämt en tvåfaldig initiation. Dels handlar det om en ung flickas pubertetstransformation och invigning i de kunskaper som är nödvändiga i hennes förväntade roll som hushållets och gårdens styresperson. Dels handlar det om en kvinnlig andlig kunskapsväg där Frau Holle fungerar som mentor i sin egenskap som Drömtidens väktare. Dessutom: som de flesta arketypiska berättelser har sagan såväl en yttre som en inre dimension och handlar därmed också om inre konflikter och personlig transformation och mognad. Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi Frau Holle och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”. Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig, sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla; det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra. Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd, men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen och träda in i kvinnornas värld. Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”) och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln. Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och alstringskraft. Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (= Guldmarie). Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör – gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn på sin mor. Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).
Wilfried Richert som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok Das Mysterium der Frau Holle (Books on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras med. Hen är världsalltets framfödare. Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner! |
