tankar

Förintelse och indianutrotning

Shamanismen innehåller ett sökande efter visdom, som jag definierar som insikt i världen och i det fördolda. Det senaste halvåret har jag själv ägnat mycket tid åt att undersöka, analysera och kontemplera världen och då framför allt några av de ofattbart grymma processer som det kapitalistiska systemet har frambringat. Det gäller framför allt Förintelsen av judar i anslutning till det andra världskriget och indianutrotningen i Nordamerika – en förutsättning för bildandet och expansionen av Amerikas Förenta Stater, USA.

Att det kapitalistiska produktionssättet bygger på våld har jag skrivit om flera gånger tidigare. Det handlar om våld mot människor, och framför allt människor som definieras som lägre stående – socialt, kulturellt eller utvecklingsmässigt. Det handlar om våld mot djur och växter, som i dagens fabriksmässiga jord- och skogsbruk. Det handlar om våld mot själva jorden, som vid utvinning av energi och råvaror genom gruvbrytning, oljeborrningar och dagbrott. Det handlar om våld mot himlen/atmosfären, som vid förbränning av fossila bränslen – drivkraften i det kapitalistiska produktionssättet. Våldet genomsyrar detta produktionssätt och drabbar alla i form av rubbningar av klimat och nederbördsmönster, utarmning av bördiga jordar, förgiftning av mark och vatten och ren utplåning, inte bara av enskilda arter utan av hela ekosystem.

Vid ett antal tillfällen i mänsklighetens historia har våldet riktat sig mot specifika och avgränsade grupper och antagit gigantiska proportioner. Det gäller framför allt från 1500-talet och framåt när flera europeiska stater efter ”upptäckten” av tidigare okända områden och genom överlägsen vapenmakt och med hjälp av diverse smittosamma och dödliga sjukdomar underkuvade en rad kulturer och folkslag och la beslag på råvaruresurserna i deras områden.

En alldeles speciell plats i denna grymhetens och barbariets historia har Förintelsen av judarna. Ingen som vill skaffa kunskap om världen eller förstå dagens värld kan komma förbi eller hoppa över Förintelsen. Jag har själv varit medveten om judeutrotningen ända sedan jag var en liten skolpojke och även sedan länge känt till siffran över antalet dödade – sex miljoner. Men det är först under senare år som jag förstått hur grundläggande som insikten i Förintelsens förutsättningar och drivkrafter är för att man ska kunna förstå världen över huvud taget.

När jag under försommaren fyllde 60 och blev upptagen i De Äldstes Krets fick jag möjlighet att genomföra en sorts pilgrimsresa i Tyskland i syfte att öka min insikt i dessa frågor. Jag tillbringade själva födelsedagen vid det storslagna monumentet över Förintelsens offer som byggts vid Potsdamer Platz i Berlin, bara ett stenkast från den plats där Förintelsens chefsarkitekt Adolf Hitler tog sitt eget liv djupt nere i sin bunker den sista april 1945. Dagen därpå besökte jag koncentrationslägret Sachsenhausen strax norr om Berlin och några dagar senare staden Dresden som förstördes fullständigt i februari 1945 genom en så kallad brandbombning av brittiskt och amerikanskt flyg. Dessa platser hänger intimt samman med varandra och väcker frågor om hur ondska och sadism kan upphöjas till norm i ett samhälle och hur de som bekrigade detta nazisystem själva blev utövare av ett fabriksmässigt våld primärt riktat mot kvinnor, barn och åldringar. Annars brukar jag söka upp heliga platser för att ta del av deras kraft och kunskap. Nu sökte jag upp platser för förintelse och massmord. Också där finns mycket kunskap att ta till sig och man kan klart förnimma det lidande, det kaos och den ångest som präglade dessa platser och fortfarande sätter sina avtryck på dem. Förutom att ta del av denna kunskap kan man som shaman med små ceremonier också försöka bidra till att återskapa harmoni och balans på dessa platser.

Det som för flera år sedan inledde min egen process om Förintelsen var att jag läste Mannen utan öde av den ungerske nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész. Det är en stor bok i litet format om hur Kertész som 14-åring deporterades från Budapest till Auschwitz där han genom till synes slumpmässiga händelser undvek att skickas direkt in i gaskammaren för att i stället hamna i koncentrationslägret Buchenwald där han mot alla odds lyckades överleva oerhörda umbäranden och sjukdomar. Jag har för mig att Kertész någonstans har sagt att det inte går att skriva om något annat än Auschwitz. Då menar han inte enbart koncentrations- och utrotningslägret Auschwitz utan Auschwitz som symbol för det nazistiska dödsmaskineriet.

Den aspekten av Auschwitz är också temat för den brittiske BBC-journalisten Laurence Rees bok Auschwitz – Den slutgiltiga lösningen. Rees bok bygger på material han samlade in för en tv-serie på BBC om samma tema. Han intervjuade en rad överlevare från nazismens koncentrations- och dödsläger och spårade även upp och intervjuade flera tyskar som ingick i SS-styrkorna och i alla fall tidvis tjänstgjorde som lägervakter, till exempel i Auschwitz. Detta är en fantastiskt bra bok om hur Nazitysklands judeförföljelser gradvis skärptes för att så småningom utmynna i en medveten utrotningsprocess i fabriksmässig skala. Genom hela boken blandas analytiska avsnitt med starkt gripande personliga vittnesmål om hur processen gick till på basplanet.

Vissa avsnitt blir i det närmaste outhärdliga att läsa och ta till sig. Jag tänker till exempel på kapitlet om deporteringen av tiotusentals ”utländska” judar från Frankrike. Det var franska poliser som skötte om det hela för tyskarnas räkning; att spåra upp de ”utländska” judarna, gripa dem och att föra dem till uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz. Judiska barn skildes med våld från sina föräldrar och sattes i särskilda barnläger i Frankrike innan de själva transporterades iväg till Förintelsen. De scener som utspelade sig när barnen skildes från sina mödrar är fullständigt hjärtslitande. Barnen kunde sedan få vistas i flera veckor och ibland flera månader i de speciella barnlägren. Vilka traumatiska upplevelser i väntan på att själva bli ivägtransporterade för utrotning! Att vanliga ”hederliga” fransmän deltog i denna fruktansvärda hantering är skamligt och gör att man med all rätt kan ifrågasätta den officiella franska bilden av att man skulle ha gjort heroiskt motstånd mot den nazistiska ockupationen. Pyttsan! Många fransmän var i stället medskyldiga till Förintelsen och de flesta såg mellan fingrarna på det som skedde.

Minst lika illa var de dåvarande slovakiska ledarnas utlämnande av tiotusentals judar till utrotningslägren. Det skedde när en katolsk präst var premiärminister! Rees visar övertygande att det var många som bistod de tyska nazisterna också rent praktiskt i deras blodiga hantverk – inte bara fransmän och slovaker, utan även ungrare, balter, ukrainare m fl.

Denna bok skildrar också det slavarbetarsystem som nazisterna skapade och som innebar att den tyska ekonomin, och framför allt krigsmaterialindustrin, blev helt beroende av miljoner slavarbetare från Polen, Sovjetunionen och flera andra ockuperade länder. Som läsare får man även en god inblick i vilka nazikoryféer det var som drog upp riktlinjerna för Förintelsen och hur de sedan såg till att den också genomfördes – Adolf Hitler, Hermann Göring, Josef Goebbels, Heinrich Himmler, Reinhard Heydrich och så själve Auschwitzkommendanten Rudolf Höss. Tänker man bara läsa en enda bok om Förintelsen och andra världskriget, ja då är det den här boken man ska läsa.

Den som vill läsa ett verkligt skakande vittnesmål om hur krigsförbrytelser gestaltas i vardagen rekommenderas att läsa Sonderkommando- ett vittnesmål av den grekiske juden Shlomo Venezia. Han blev 1944 deporterad till Auschwitz där han genom tillfälligheter lyckades undvika gaskammaren för att själv i stället hamnat i det speciella kommando av judiska fångar som tvingades tjänstgöra vid gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz. Deras arbetsuppgifter var att hjälpa offren av med kläderna innan de tvingades in i gaskammaren, att efter gasningen ta ut liken, göra ren gaskammaren från avföring, urin och blod och frakta liken till krematorieugnarna där de eldades upp. Innan dess skulle allt av värde som fanns kvar på liken tas tillvara och medlemmarna i Sonderkommando fick dra ut guldplomber på liken och plocka av dem ringar och annat av värde. Mot slutet eldades liken upp i stora gropar utomhus. Medlemmarna i Sonderkommando bodde i egna logement ovanpå krematorierna och hade något bättre tilldelning av mat än övriga fångar i Auschwitz. Samtidigt löpte de risk att när som helst själva bli gasade. Men ojämna intervall avrättades medlemmarna av Sonderkommando för att det inte skulle finnas några som kunde vittna om hur Förintelsen genomfördes.

Vid ett tillfälle gjorde medlemmarna av Sonderkommando uppror och de som deltog dödades omgående till sista man. Att Venezia och ett fåtal andra lyckades överleva berodde på lyckliga tillfälligheter i samband med att Auschwitz skulle tömmas inför de sovjetiska truppernas nära förestående invasion. Sonderkommandot fick stränga order att inte lämna logementet, något som gjorde att de få kvarvarande medlemmarna förstod att det var just det de måste försöka göra. I den allmänna villervalla som rådde när Auschwitz-fångarna skickades iväg på långa så kallade dödsmarscher under våren 1945 lyckades Venezia och några av hans logementskamrater smita med i en marschkolonn och efter svåra umbäranden nådde han småningom koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Där återfanns han, drabbad av TBC, när amerikanska soldater befriade lägret i maj 1945.

Man ska betänka att Venezia bara var drygt 20 år när han hamnade i Sonderkommando och fick ta itu med dessa exempellöst vidriga arbetsuppgifter. Hans upplevelser var så svåra att han inte förmådde att berätta dem, ens för sin egen familj, förrän på 1990-talet. Han gjorde några försök att berätta strax efter kriget men ingen ville tro på det han sa – inte ens judar – så han gav upp och kapslade in de smärtsamma minnena djupt i sitt inre. Venezias berättelse visar på det fullständigt djävulska i den nazistiska utrotningsfabriken – de allra värsta arbetsuppgifterna ”delegerades” till offren själva, som på sätt och vis då blev medskyldiga samtidigt som de räddade sig själva kvar i livet en dag till eller två eller ytterligare några veckor … Venezia berättar vad detta fick för följder för sättet att tänka och vara – hur offren krympte sina perspektiv och hur ett slags tunnelseende kom att prägla hela tillvaron. Man såg bara några timmar eller någon dag framåt. Kan jag överleva denna dag så kanske jag kan överleva en till och så vidare. Ett litet fåtal överlevde, men de flesta avrättades efterhand. Vem vet hur man själv skulle agera i en liknande situation? Ingen känner sig själv, som ett vittne från Auschwitz säger i Rees bok.

Om man vill få en inblick i hur Förintelsens chefsarkitekt Adolf Hitler kunde utvecklas till en så barbarisk makthavare med miljontals liv och sönderslagna europeiska kulturer på sitt samvete ska man läsa Bengt Liljegrens bok Adolf Hitler. Många har varit tveksamma till denna biografi och frågat sig om den inte låter Hitler framträda allt för mycket som en vanlig människa så att hans illdåd hamnar i skuggan, men den kritiken tycker jag är obefogad. Liljegren idylliserar absolut inte Hitler och han skildrar hela tiden Hitlers person mot bakgrund av den historiska och sociala utveckling som äger rum under Hitler och till stor del till följd av Hitler.

Också jag kände mig tveksam till denna biografi innan jag läste den. Varför ytterligare en bok om Hitler, undrade jag. När jag i en radiointervju hörde Liljegrens svar på just denna fråga beslutade jag mig dock för att läsa den. Liljegren svarade ungefär så här: Romarna diskuterade de puniska krigen under 250 år och jag är övertygad om att vi kommer att diskutera det andra världskriget minst lika länge. Jag håller med Liljegren och vill tillägga: diskussionen om nazismen och Förintelsen bör fortsätta betydligt längre än 250 år.

Liljegren tar kål på en del myter om Hitler, till exempel den om att han skulle ha haft en sällsynt tyrannisk far som gjorde honom till ett monster. Liljegren visar att det snarare var Hitlers kärleksfulla och närmast överbeskyddande mor som i den unge Adolf grundlade ett storhetsvansinne. Av denna Hitlerbiografi framgår tydligt att Hitler var ett uttryck för och en katalysator för mörka krafter i det tyska samhället – antisemitismen fanns redan, liksom en stark nationalism med religiösa övertoner som ansåg att Tyskland hade en historisk mission att fylla. Till detta kom en allmänt utbredd känsla av besvikelse och förtvivlan efter Tysklands nederlag i första världskriget och den synnerligen kostbara fred som påtvingades landet efter krigsslutet. Lägg till detta också de misslyckade revolutionära upproren i spåren efter kriget, den djupa ekonomiska krisen och superinflationen i början av 20-talet och man har en otäck samhällsbrygd som inom loppet av några år förvandlade Hitler från att vara en svärmisk dagdrivare och måttligt begåvad vykortsmålare till en ruskig agitator i spetsen för en miljonrörelse.

Ändå kan man slås av hur det var en rad tillfälligheter som ledde till att Hitler lyftes fram som den oomstridde ledaren för den nazistiska rörelsen. Hitler hade varit en hårsmån från att dödas i första världskriget och han överlevde ett antal attentat på mer eller mindre mirakulösa sätt – t ex genom att han 1938 lämnade Bürgerbräaukeller i München tio minuter tidigare än planerat och därmed undgick att sprängas i luften av en tidsinställd bomb. Själv tolkade Hitler och hans devota anhängare dessa händelser som styrda av Försynen. Propagandan framställde det som att ödet hade utvalt Hitler för att rädda Tyskland och göra det till en ledande världsmakt och därmed var han mer eller mindre osårbar.

Vill man få en verklig förståelse av de samhälleliga förutsättningarna för, orsakerna till och följderna av Hitlers uppgång och nazisternas förvandling från våldsam gatupöbel till makthavande parti så räcker inte Liljegrens bok till. Då kan jag i stället rekommendera den tyske historikern Wolfgang Benz lilla bok Geschichte des Dritten Reiches. Boken finns även översatt till engelska under titeln A Concise History of the Third Reich. På bara 230 sidor förmår Benz sätta in nazismen och Tredje riket i ett historiskt och socialt sammanhang. Han visar vilka grupper som aktivt stödde Hitlers väg till makten (han fick till exempel aldrig mer än drygt en tredjedel av rösterna i allmänna och icke manipulerade val), vilka som passivt gjorde det i hopp om att själva senare kunna utmanövrera nazisterna (borgerliga nationalister), vilka som gjorde motstånd och hur dessa motståndare gradvis och med allt brutalare metoder knäcktes (främst kommunister, socialdemokrater och fackföreningsaktivister), hur statsapparaten skakades om så att den kom att befinna sig i ett ständigt undantagstillstånd och en ständigt och ryckvis pågående omvandlingsprocess, hur den tyska ekonomin ställdes om till krigsfot och hur den tyska kapitalismen på sätt och vis tog flera steg tillbaka i historien genom att återinföra slavarbete som en grundbult. Hade inte de allierade besegrat Tyskland militärt så hade säkert den tyska ekonomin ändå kollapsat förr eller senare, bland annat till följd av dessa inbyggda primitiva inslag.

Man kan tycka att det är märkligt att den makt som Hitler uppfattade som sin huvudmotståndare, nämligen det stalinistiska Sovjetunionen, också hade återinfört slavarbetet. Sovjetunionen hade ett statskapitalistiskt produktionssätt där den maktägande klassen (den kommunistiska partibyråkratin) kontrollerade produktionsmedlen och produktionsresultaten, dvs vinsterna. Under Stalins tid blev slavarbetet i den form det organiserades i den så kallade Gulag-arkipelagen ett ekonomiskt mycket betydelsefullt inslag i ekonomin. Här stod alltså två barbariska diktaturer mot varandra som delvis baserades på slavarbete och där personkulten av den högste ledaren var en sorts statsideologi med religiösa dimensioner. Utgången av andra världskriget innebar det tyska systemets totala undergång – i stort sett fanns inget annat kvar än ruinhögar. Det sovjetiska systemet överlevde i ytterligare 40 år men imploderade i slutet av 1980-talet, huvudsakligen till följd av sina egna inneboende motsättningar och oförmåga att hänga med i den västliga kapitalismens globala expansionsfas. Landet var visserligen inte sönderbombat som Tyskland men föll ändå isär såväl socialt som geografiskt. Efter flera år i fritt fall utvecklades ur resterna av den stalinistiska statskapitalismen en sorts rövarkapitalism, dominerad av oligarker som på mer eller mindre otillständiga sätt hade gjort sig till ägare av tidigare statsägda företag. På de senaste åren har det statliga inflytandet i den ryska ekonomin åter ökat. Man kan just nu tala om en rövarkapitalism delvis kontrollerad av det politiska etablissemanget.

Det var naturligtvis helt i sin ordning att ställa de ansvariga nazisterna inför krigsrätt efter andra världskriget slut. Det är också helt i sin ordning att fortsätta jakten på ännu levande nazister som deltog i Förintelsen men som har lyckats hålla sig undan. Av de cirka 8 000 SS-män som tjänstgjorde i Auschwitz har 85 procent sluppit åtal och bestraffning. Det är helt otillständigt och ansvaret för detta faller även på de allierade som inte drev efterspaningarna och rättsprocesserna med tillräcklig iver på lägre nivå.

Det hade också varit helt i sin ordning att ställa de allierades ledare inför krigsrätt efter krigsslutet. Det blir man helt övertygad om efter att ha läst en så skakande bok som Branden av den tyske historikern Jörg Friedrich. Boken har undertiteln Tyskland under bombkriget 1940-1945 och handlar om de bombningar av tyska städer som det brittiska och det amerikanska bombflyget genomförde med allt större frenesi ju längre kriget pågick. Sitt absoluta crescendo nådde dessa anfall mot framför allt civila mål som bostadsområden under vintern och våren 1945 när Tysklands militära nederlag redan var uppenbart och bara en tidsfråga.

Minst en halv miljon civila dödades vid dessa räder. Huvuddelen av dem var kvinnor men över 100 000 var spädbarn och barn i förskoleåldern (äldre barn hade i allmänhet evakuerats från de tyska städerna). Den term som det brittiska bombflygkommandot hade uppfunnit för dessa bombningar var moral bombing. Man tänkte sig att man skulle bomba sönder den tyska befolkningens stöd för naziregimen och därmed påskynda krigsslutet. Men, som Friedrich påpekar, när man natt efter natt blir utsatt för dessa brandbombningar – om man nu till äventyrs överlever – så är inte den första reaktionen att man vill störta regimen. Först och främst tänker man på att få sova. Sömnbehovet blir en fråga som överskuggar det mesta övriga i livet. Sedan tänker man möjligen på att få tag på en tallrik varm soppa. Bombningarna knäckte inte något eventuellt stöd för Hitlerregimen, snarare drev det folk i armarna på den nazistiska statsapparaten eftersom de blev ännu mer beroende av den – för att få plats i skyddsrum, för att få mat, för att få nya bostäder och ersättning för förstörda husgeråd, möbler m m. Därför kan man ställa sig frågan om inte avsikten med dessa bombningar faktiskt var att ta död på så många tyskar som möjligt – inte som en hämnd för judeutrotningen, för den ledde inte till några mer omfattande operationer från de allierades sida trots tidig vetskap om vad som pågick i förintelselägren.

Friedrich dokumenterar noggrant hur bombningarna förödde den ena tyska staden efter den andra. Mängder av vittnesmål från överlevande berättar om de fruktansvärda upplevelserna i skyddsrum och huskällare när bombplanen fällde sina blandade laster av sprängbomber och brandbomber. Avsikten var att få igång så kallade eldstormar där husens byggmaterial och inventarier efter den inledande antändningen skulle utgöra huvudbränslet. När en sådan avsedd eldstorm skapades – som i Hamburg och Dresden – kom branden att omfatta områden som var åtskilliga kvadratkilometer stora. Elden spreds med en förfärande hastighet, temperaturen i brandcentrum blev över 1 000 grader. Själva centrum i branden fungerade som en jättelik kamin som sög in syre från omgivande områden. Det uppstod så kallade brandorkaner med vindhastigheter på uppemot 75 meter per sekund. Människor som hamnade i en sådan storm drogs helt enkelt in i eldhavet. Elden förbrukade enorma mängder syre och människorna som satt och hukade i källarna under hyreshusen dog antingen av hettan (källaren kom att fungera som en ugn) eller genom kvävning när syret försvann.

För att eventuellt kunna överleva en brandbombning gällde det att rusa upp ur källaren direkt efter bombfällningen och innan eldstormen hade fått riktig fart. Problemet var bara att engelsmän och amerikaner också på ett utstuderat vis fällde sprängbomber med fördröjd utlösning. Hade man klarat sig upp ur källaren efter de första bomberna kunde man alltså falla offer för en bomb med fördröjd utlösning (samma taktik som en del terrorister använder idag). Om man nu inte blev instängd i det snabbt tilltagande eldhavet när husen rasade samman runt omkring och gjorde det mer eller mindre omöjligt att orientera sig på det som en gång hade varit stadens gator, men nu bestod av bombkratrar och ruinhögar.

Friedrich går noggrant igenom hur det brittiska bombkommandot experimenterade sig fram till de effektivaste kemiska blandningarna i brandbomberna och den effektivaste kombinationen av spräng- och brandbomber. Bombkommandot sysselsatte tusentals vetenskapsmän och ingenjörer i detta program för massdöd. Man kartlade de tyska städernas bebyggelse utifrån hur eldfängt byggmaterialet var. Anfallsmålen ritades in för att åstadkomma största möjliga förstörelse och mesta möjliga död. Mot slutet av kriget fanns helt enkelt inga mål kvar att anfalla och det amerikanska kommandot konstaterade att Tyskland var overbombed.

I Friedrichs bok får man också en god bild av vad bomberna åstadkom i ett historiskt perspektiv. Det var inte bara en halv miljon människor som stektes ihjäl. Här förstördes också flera hundra års tysk och europeisk historia, praktfulla byggnadsverk och – minnen, konstverk, arkiv och bibliotek och det tycks som om syftet var att försöka utplåna den tyska kulturen och minnet av den tyska kulturen. Detta är en rysansvärd bok om vilka hemskheter det kapitalistiska systemet frambringade på tjugohundratalet, där de allierade bekrigade nazistaten med snarlika industriella förintelsemetoder och med en snarlik människosyn. En människosyn som innebar att man definierade fienden som kvalitativt annorlunda och underlägsen och där man själv gav sig rätten att utrota dessa andra. Barbari bekämpades med barbari.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill, hyllas märkligt nog fortfarande som krigshjälte och belönades 1953 av Svenska akademin med nobelpriset i litteratur bland annat för ”den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”.

Churchill hade ett förflutet som kolonialkrigare mot afrikanska ”undermänniskor” och under andra världskriget förde han över denna syn på tyska kvinnor och barn. Tveklöst var Churchill en av arkitekterna bakom brandbombningarna av tyska städer och han hade långt gångna planer på biologisk och kemisk krigföring mot den tyska civilbefolkningen. Han hade till och med beställt ett stort antal bomber laddade med mjältbrandsbakterier av USA. Planerna på giftbombning skrinlades dock när de allierade stod i färd med att invadera Tyskland med marktrupper – av omtanke om de egna soldaterna. I stället för att belönas med ett nobelpris borde Churchill ha åtalats för krigsförbrytelser tillsammans med chefen för det brittiska bombkommandot – Arthur Harris. Och väl att märka – även de amerikanska presidenterna Roosevelt och Truman godkände terrorbombningarna. Truman borde ha åtalats för detta liksom för sitt beslut att spränga atombomber över Japan. Men det är som sagt segraren som avgör vem som ska åtalas för krigsförbrytelser.

Att även Storbritannien och USA gjorde sig skyldiga till massakrer i industriell skala är egentligen inget att förvåna sig över, om man betänker dessa länders koloniala förflutna. Det brittiska imperiet beskrevs en gång som ett välde där solen aldrig gick ner och där blodet aldrig torkade och USA etablerades på ruinerna av flera hundra en gång blomstrande men sedan sönderslagna ursprungskulturer och hundratusentals, kanske miljontals, fördrivna och dödade urinvånare.

Det finns åtskilliga likheter mellan Förintelsen och indianutrotningen. Jag tänker på det gradvist stegrande förtrycket som först gjorde det omöjligt för indianerna och judarna att försörja sig på sedvanligt sätt, som därefter ledde till etnisk rensning och folkförflyttning till reservat respektive getton och som därefter mynnade ut i fysisk utplåning i masskala av människor. För indianernas del skedde detta framför allt genom spridning av sjukdomar som smittkoppor och mässling kombinerat med massakrer i stor skala utförda av USA:s armé, de så kallade blårockarna. För judarnas del var det frågan om en rent industriell avlivningsverksamhet i läger som Auschwitz, Treblinka, Majdanek, Sobibor med flera. I spetsen för respektive statsapparat – den amerikanska och den tyska – fanns ledare som var fast beslutna att verkligen utplåna de förhatliga folkgrupperna. Grunden för denna inställning var den vulgärdarwinistiska uppfattningen att vissa människor (”vita” respektive ”arier”) stod över andra och hade en sorts evolutionär uppgift i att utrota de mindervärdiga (indianer respektive judar och romer). Att utrota indianer och judar blev något hedervärt. I USA förekom tidvis skottpengar till dem som lämnade in indianskalper och talesätt som ”Den enda bra indianen är en död indian” var en allmänt omfattad åsikt, även på toppnivå i Vita huset, kongressen och armén.

Indianerna stod i vägen för de vitas exploatering av Amerikas naturresurser och måste därför röjas ur vägen i kapitalackumulationens intresse. Judarna var i vägen på andra sätt. Deras tillgångar konfiskerades, vilket gav ett rejält tillskott till den tyska statskassan, men de fick framför allt spela rollen av ideologisk syndabock för allt negativt som hänt Tyskland. Den grundläggande parallellen består i att indianer och judar (liksom romer) utskildes och utdefinierades som underlägsna, som icke önskvärda, som undermänniskor, som ett hinder för framåtskridande och utveckling. Just den attityden har också präglat den svenska statens förhållningssätt till samerna. En liten del av samerna (de aktiva renskötarna) kunde möjligen accepteras som en exotisk folkspillra från det förflutna – under förutsättning att de enbart ägnade sig åt renskötsel på det sätt som staten definierade. Övriga samer – skogssamer, fiskesamer, nybyggarsamer – skulle helt enkelt integreras och bli svenskar. Ett kulturellt folkmord som höll på att knäcka den samiska kulturen och fortfarande sätter djupa spår i det samiska, i motsättningarna mellan olika samiska grupper och hos de enskilda samiska individerna. Världen över har urfolk behandlats och behandlas fortfarande på snarlikt sätt. Infernaliska exempel på detta återger Sven Lindqvist i böckerna Utrota varenda jävel och Terra Nullius.

Parallellerna mellan nazisternas judeutrotning och behandlingen av urfolken i Amerika och på många andra håll i världen – blir uppenbara när man läser Dee Browns klassiker från 1970 Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee med undertiteln Erövringen av Vilda västern ur indianernas perspektiv som nu kommit ut i svensk nyutgåva – denna gång med alla kapitel inkluderade. Trots att boken bara tar upp händelserna mellan 1860 och 1890 är den en tegelsten på 400 sidor, med en detaljerad genomgång av krigen mot navajoer, siouxer, cheyenner, apacher, comancher, kiowas, utes, nez percéer med flera. Det blir en plågsam uppräkning av hur de styrande i Washington med hjälp av sina blårockar bit för bit lurade av indianerna det ena landområdet efter det andra. Det skedde genom krig, massakrer på kvinnor och barn, förhandlingar under hot och tvång, grova avtalsbrott, nya stridshandlingar och massakrer, nya förhandlingar, nya fördragsbrott. Den legendariske siouxledaren Red Cloud sammanfattade händelserna på följande sätt: ”De gav oss många löften, fler än jag kan minnas, men de höll aldrig ett enda. De lovade att ta vårt land och de tog det.” Eller som en av USA:s segaste motståndare, Sitting Bull, inledde ett tal inför en vit församling: ”Jag hatar alla vita. Ni är tjuvar och lögnare. Ni har tagit vårt land ifrån oss, gjort oss hemlösa.”

Numera är detta en ganska allmänt omfattad kunskap, i alla fall utanför USA. Jag kan tänka mig att Dee Browns bok 1970 fungerade som en sorts politisk bomb i ett USA som gick mot nederlag i Vietnam, som var skärrat av ett pågående svart uppror och där också indianer började sticka upp huvudet och kräva sina rättigheter. Men år 2009 är den inte så omskakande som den en gång var. Jag tycker att tiden har sprungit ifrån den. Bland annat vill jag ifrågasätta om Brown verkligen ger indianernas perspektiv på folkmordet. Han ger en vit mans föreställning om hur indianerna ser på det hela. Det rör sig om historieskrivning och –tolkning från ett manligt perspektiv, som domineras av en fokusering på och en tjatig uppräkning av ett otal strider mellan indianer och armén uppblandat med en hel massa uttalanden i samband med förhandlingar. Här är det krigarnas perspektiv för hela slanten, men man skulle ju kunna skriva historien från flera andra perspektiv, till exempel kvinnornas, eller rent av vissa kvinnors perspektiv, exempelvis klanmödrarnas. Eller från de mer andligt inriktade ledarnas perspektiv.

Jag tror inte heller att Brown ger rättvisa åt de indianska hövdingarnas sätt att resonera. Hans källor är bland annat de officiella protokoll som fördes vid alla förhandlingar. De tolkar som anlitades hade ofta dåliga kunskaper, antingen i det aktuella indianspråket eller i engelska eller i båda. Därför blir indianernas uttalanden grovhuggna och dessutom silade genom ett västerländskt medvetande. Man kan tala om en trivialisering eller rent av en vulgarisering av indiansk filosofi. Översättningen till svenska är inte heller helt lyckad. Här förekommer rena felaktigheter som när det påstås att navajoerna livnärde sig på att odla korn. Det ska naturligtvis vara majs (=corn på engelska). Dessutom förekommer åtskilliga irriterande sär skrivningar.

Vill man fördjupa sig i folkmordet på den norra amerikanska kontinenten bör man i stället läsa Jorden skall gråta av James Wilson som numera finns i pocketupplaga. Det är en ännu mastigare genomgång av de nordamerikanska indianernas öden än Browns eftersom den tar sin början i de första kolonisatörernas möten med urfolken på den amerikanska ostkusten i början av 1600-talet och eftersom den även skildrar något av livet på reservaten idag.

Ännu bättre är In the Hands of the Great Spirit: The 20.000-Year History of American Indians av Jake Page. Jag har tidigare recenserat denna fantastiska bok på min sajt och skrev då följande:

Den bästa genomgången av de nordamerikanska indianernas historia som jag har läst. Mycket grundläggande. Sträcker sig ända fram till dagens situation. Fångar mångfalden i indiankulturer och beskriver den katastrofala koloniseringen av Nordamerika som en mycket komplicerad och mångfacetterad process. När man slår samman denna digra bok känner man både ilska över grymheten i koloniseringen och en beundran för de indiankulturer som mot alla odds har överlevt rena utrotningskrig, folkförflyttningar, dödliga epidemier, interna stridigheter, religiöst förtryck och mer moderna försök till utplåning genom assimilering. Sedan 1970-talet finns dock anledning till hopp. Kan sammanfattas i följande kärnfulla mening; "We have always been here, we are still here and we will always be here".

Tack och lov har både indianer och judar visat sig segare än vad deras motståndare hade föreställt sig. Visserligen har ett antal indiankulturer helt utplånats och visserligen är situationen bedrövlig på en del indianreservat, men samtidigt har många indianfolk inte bara överlevt utan också växt till oerhört i antal och förmått anpassa sig till moderna tider samtidigt som de bevarat stora delar av sin ursprungliga kultur och andlighet. Visserligen dödades omkring sex miljoner judar av nazistaten men sammanbrottet för nazismen ledde till bildandet av en judisk stat och en blomstring för judisk kultur och vetenskap.

Men såväl indianhat som judehat finns kvar och sticker allt som oftast upp sitt fula tryne. När en del indianstammar i USA byggt kasinon och framgångsrikt använt vinsterna till investeringar i skolor, hälsokliniker, vägar, vatten och avlopp, ja då blir de beskyllda för att vara giriga. Och fortfarande kan folk bli ihjälslagna i amerikanska städer enbart för att de är indianer. I Sverige talar ledare för det nazianstrukna partiet Nationaldemokraterna öppet om att moskéer och synagogor ska stängas eftersom de utgör främmande inslag i den svenska kulturen och att såväl muslimer som judar ”ska skickas tillbaka till sina länder”. Också Sverigedemokraternas framträdande och oroande stora stöd i opinionsmätningar är ett uttryck för att det finns alldeles för många som fortfarande attraheras av nazistiskt tankegods.

Jag har full förståelse för att många reagerar med avsky på budskapen från dessa båda svenska partier. Att grupper som AFA, Antifascistisk Aktion, tar till våld mot nazisterna är fullt förståeligt även om jag är tveksam till om det är bästa metoden. Slagsmålen på svenska gator mellan pro- och anti-nazister kommer säkert att fortsätta och tillta, men är ändå en blek kopia av vad som förekommer i Tyskland, där nazismens framgångar i opinionen och inträde i diverse lokala och regionala parlament och fullmäktige inger stor oro. Gatuslagsmålen för tankarna till 1920-talets Berlin och andra tyska städer där regelrätta gatustrider förekom mellan kommunistpartiets milis och nazipöbeln i SA. Kommunisterna lyckades inte stoppa nazisterna med våld och det är tveksamt om AFA lyckas bättre idag eller i morgon. Risken är snarare att de själva kan bli en spegelbild av de nazister de angriper. Men någon måste ju sätta stopp för nazister och rasister, eller hur? Jag tror att vi alla måste axla ett större ansvar i denna viktiga fråga. Det var för många tyskar som såg mellan fingrarna på nazisternas utveckling till en dominerande politisk kraft. Det var för många fransmän, polacker, slovaker och ukrainare m fl som tittade bort när judiska grannar deporterades till förintelselägren. Det var för få svenskar som reagerade när Rasbiologiska institutet på 1930-talet åkte runt och mätte samiska skallar. Och det är alldeles för många svenskar som stillatigande betraktat hur statsmakten försökt förgöra den samiska kulturen.

Vart vill jag då komma med alla resonemang om parallellerna mellan de barbariska övergreppen på Amerikas indianer och andra urfolk och barbariet under andra världskriget? Jo, att kunskap om de krafter som driver fram sådant barbari är nödvändig för den som vill verka för harmoni och balans i världen. Såväl indianutrotningen som Förintelsen drevs fram av kapitalistiska system som i grunden bygger på våld. Även om våldet i dessa båda fall slog över i historiskt unika (?) excesser, är de likväl en påminnelse om att våld mot människor, djur, växter och själva Moder Jord ingår som en grundbult i det kapitalistiska produktionssättet.

Läsarna kommer kanske ihåg att jag i början av denna långa artikel beskrev en sorts pilgrimsresa som jag gjorde i Tyskland i samband med min 60-årsdag. Den startade vid Förintelsemonumentet i Berlin och gick via koncentrationslägret Sachsenhausen till den en gång totalt sönderbombade staden Dresden där de allierades eldstorm under ett par februarinätter 1945 krävde kanske så många dödsoffer som 40 000. Men var slutade då min personliga pilgrimsresa? Inte i Dresden väl? Nej i Trier, i Moseldalen, nära gränsen till Luxemburg. Där föddes Karl Marx 1818 och där bodde han tills han 18 år gammal begav sig till Berlin för att studera filosofi. I det hus där Karl Marx föddes och där hans familj bodde under hans första levnadsår finns ett litet och mycket överskådligt museum över Karl Marx personliga historia och hans idéutveckling mot bakgrund av de väldiga samhällsomvandlingarna under andra halvan av 1800-talet. Marx grundläggande filosofi, hans kritiska tankesätt och hans analys av kapitalismens innersta drivkrafter är fortfarande högst användbara för shamaner och andra civilisationskritiker.

”Vet ni nu eller ej?”, som völvan frågar i Völvans spådom.

Jörgen I Eriksson augusti 2008

Tillbaka