|
|
Att hitta kraft och hopp i mörkret Var kan vi hämta kraft och hopp för att kunna möta den ångest och förtvivlan som klimatförändringar, biologisk utarmning och ekonomisk kris frambringar? Den frågan ställde Sanjay Khanna i en sympatisk artikel i Yes! Magazine. Och han svarade själv: i erfarenheter och berättelser från våra förfäder och förmödrar som erbjuder visdom som kan hjälpa oss att ta oss igenom dagens kriser. Ett av de exempel Khanna gav är från Inupiat i Alaska, ett folk som redan nu drabbats av den ökande uppvärmningen; marken smälter helt enkelt under deras fötter och med krympande isar i Berings sund tilltar dessutom hotet mot deras försörjning från såväl industrifiske som kommersiell sjöfart. Men i Inupiat-kulturen finns berättelser bevarade som spänner över sju istider, alltså cirka 350 000 år, berättelser om hur landskapet och människorna genomlevt dramatiska klimatförändringar. ”Vår värld
var grön och sedan snöade det. Det var varmt och sedan blev det kallt. De få
som inte dog arbetade tillsammans. Snö och is lärde oss att vara mänskliga
och tänka bortom våra individuella jag. I våra legender och vår historia
gjorde snö och is oss till bättre människor och fick oss att använda vårt
förstånd. Våra berättelser säger oss att vi inte blev verkliga människor
förrän vi blev samhällen, förrän välfärden för helheten blev viktigare än
välfärden för individen. Vi lärde oss av djuren, som vargarna, hur de tog
hand om varandra.” Men vi kan alla hämta styrka och inspiration ur den egna släktens berättelser skrev Khanna och gav ett exempel ur egen erfarenhet. Hans släkt kommer från norra Indien men bor sedan länge i USA. Vid en släktträff 2008 noterade hans då 91-åriga farmor att Sanjay verkade deprimerad, vilket han också var efter att under flera år ha forskat och skrivit om klimatförändringar. Precis som många andra kände han sig överväldigad av allvaret i klimatkrisen. Hans farmor såg honom djupt i ögonen och sa sedan bara två ord baserat på hennes långa livserfarenhet från Indien och ett liv som amerikansk invandrare: ”Bring gladness” (Bringa glädje). Trots klimatforskarnas förutsägelser om stigande havsnivåer, torrperioder och kommande folkvandringar behövde jag hitta vägar till att väcka glädje i mig själv och andra, så enkelt var det, skrev Khanna. - Jag hoppas
att den inre styrka jag bevittnade hos min farmor förblir som ett frö i mig.
Allt eftersom tiderna blir svårare ber jag att hennes förmåga att hela själ och
kropp ska vara en egenskap som jag kan utveckla. De förändringar som Peak Oil, klimatrubbningar och ekonomisk osäkerhet för med sig kommer att påverka oss alla, avslutade Khanna. Men de som kan samla kraft från berättelser om skönhet, mod, kärlek, vänlighet, generositet och god vilja kan då sprida positiva frön även i en social omgivning som alltmer präglas av oro och ångest. Ja, hur förbereder man sig för industricivilisationens nedgång och sammanbrott? På webben kan man hitta alla möjliga attityder – från att utöva fredliga påtryckningar vid FN:s klimatkonferenser eller sätta sin digitala signatur under upprop mot Islands valjakt till att förespråka sabotage för att påskynda sammanbrottet eller att bygga upp alternativa jordbrukssamhällen på landsbygden. På bloggen The Story of Here ger Alan Wartes läsarna fredliga och kreativa alternativ som bygger på närvaro och handling i nuet. Hur kan man förbereda sig för svåra omställningar och samtidigt leva väl här och nu? Wartes som tillsammans med sin hustru driver en handelsträdgård (urban farm) i Denver, Colorado, skriver att de flesta som har börjat inse omfattningen av den omställning som mänskligheten står inför under de kommande åren beskriver sitt tänkande och sina handlingar som ”förberedelse”. Detta är ett adekvat ord men ofullständigt, menar Wartes, eftersom dess fokus enbart ligger i framtiden. -
Förberedelse ser alltid framåt även när den medför lämpliga handlingar i
nuet. Faran är att detta kan leda till ett liv som för alltid är uppskjutet,
och som väntar på en signal från någon utomstående källa om när det är dags
att verkligen göra det som man har förberett sig för. Wartes använder uttrycket ”en handgjord värld” för att beskriva hur världen kan komma att gestalta sig efter Peak Oil och andra omställningar – ett uttryck han lånat från James Howard Kunstlers framtidsroman A World Made by Hand. Men en handgjord värld behöver inte vänta på att något ska kollapsa: - Det
handlar inte så mycket om ett tillstånd i världens affärer som ett tillstånd
i hjärta och medvetande understött av mina händers arbete. Det är den värld
som jag redan hjälper till att skapa tillsammans med min familj och mina
grannar. New Leaf Gardens – vårt urbana jordbruk på ett halvt tunnland – är
inte en anakronism, det är prototypen för vad som komma skall. Vi har släppt vår tro på ”tillväxtens kult” fortsätter Wartes: -Om jag
väljer en handgjord värld i det dagliga livets små ögonblick så kommer jag
att vara redo för framtiden när den kommer. Och vem vet – kanske kommer
människor omkring mig att bli inspirerade till att göra likadant? Med våra
händer upptäcker vi, dag för dag, ett alternativ till galenskapen runt
omkring oss. Vad tror ni? Det kanske inte är så svårt när allt kommer
omkring. - Jag vill
att det outhärdliga oljudet från den här maskinkulturen ska sluta så att vi
kan fortsätta med ett liv som är hårt, men också gott. När den undersökande reportern Judy Pasternak sa till en navajo-man i New Mexico som oroade sig för radioaktiv förorening av dricksvattnet att ”du måste vara arg” fick hon ett omedelbart tillrättavisande svar: ”Vad gäller ilska, så tar man hand om den med bön. Jag kan inte ändra omständigheterna, men jag måste behålla harmonin”. Dialogen återges i Pasternaks bok Yellow Dirt som handlar om uranbrytningens effekter i Navajo Nation – en bok som verkligen ger en läsupplevelse av djup förtvivlan. Vi är många i industricivilisationens kärnområden som känner en liknande förtvivlan som navajo-mannen inför den förstörelse som Moder Jord utsätts för. Vi är utsatta för detta trauma tillsammans med en rad andra arter, skogar, berg, sjöar, floder, hav, myrmarker, regn, vindar och klimatsystem – eftersom vi alla är ett och hänger samman med varandra i den stora kosmiska väven. Alla varelser känner av allt som alla andra varelser känner. Traumat och förtvivlan kan leda till ilska och hat och få människor att utföra överilade handlingar men det kan också leda till depression och passivitet, till att man blir lamslagen av förtvivlan inför den väldiga omfattningen av naturförstörelse. Men traumat kan transformeras till en drivkraft för en positiv förändring genom ceremonier, som är en sorts bön, där man vågar se förstörelsen i vitögat och medvetet söker en försoning med traumat och med Moder Jord. Man kan gå till botten med och i själva upplevelsen av traumat. Det gäller att bottna i lidandet, att ta till sig det helt och fullt under kontrollerade former. I en ceremoni av detta slag bjuder man Moder Jord och alla hennes invånare, synliga såväl som osynliga, att tala sitt lidande direkt till deltagarna. Som deltagare gäller det att ta in, att andas in, att intuitivt öppna sig för detta lidande och införliva det med sitt eget väsen, som ju egentligen inte är åtskilt från Moder Jords väsen. Det handlar om att sammansmälta med och bli ett med traumat och lidandet och när man har nått botten i den upplevelsen är det ceremonins uppgift att omvandla traumat till en kraft som vill vända sig utåt igen och ge ett kreativt bidrag till Den stora väven. Man har andats in lidandet och andas nu ut det igen. Traumat har transformerats i ceremonicirkeln och energin kan vända utåt för att i stället spela en positiv, kreativ roll i Det Stora Kretsloppet, t ex för att skydda hotade arter eller balansera klimatet. Man släpper helt enkelt ifrån sig kraften och om man gör det i ett rent och ärligt syfte så gör man det också möjligt för det osynliga, att använda denna kraft på bästa möjliga sätt. En ceremoni av detta slag kan, om den görs på rätt sätt, bli en boteprocess för tanke, kropp och landskap, en boteprocess både för de enskilda deltagarna och för Moder Jord och en boteprocess för relationen mellan deltagarna och Det stora kretsloppet. Deltagarna har fått möjlighet att identifiera sig med Moder Jords trauma och lidande och samtidigt fått möjlighet att ge sitt eget trauma en kreativ utväg. (Denna text har under november 2010 publicerats i tre avsnitt på min blogg http://norrshaman.blogspot.com) |