|
|
Att demontera maskincivilisationens myter För varje sann civilisationskritiker är det väldigt lockande att öppna en bok med texter som vill ”avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar” och som försöker se våra idésystem ”utifrån” för att kunna skönja alternativa idésystem med högre sannings- och överlevnadsvärde. En sådan bok är Alf Hornborgs Myten om maskinen – Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010). Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet och utländska akademiska kolleger har betecknat hans arbete som revolutionerande när det gäller teorierna om det moderna samhället. Detta är civilisationskritik på akademisk nivå, teoretiskt knäckebröd, som dock har mycket att ge även icke-akademiker när det gäller att förstå industricivilisationens förutsättningar och drivkrafter. Men det är en civilisationskritik som analyserar maskinen med maskinens språk och frågan är om man verkligen kan överskrida maskinens logik med maskinens egna tankekategorier. Jag återkommer till det problemet längre fram i artikeln. Hornborg utvecklar självfallet inte sina idéer ur ett vakuum. Hans beläsenhet är imponerande och hans teoretiska grund bygger bl a på de analyser av kapitalismens förutsättningar och dynamik som utvecklats av Karl Marx, André Gunder Frank och Immanuel Wallerstein men också på systemteorier från helt andra utgångspunkter, som Gregory Bateson, och på idéer från ”nya” vetenskapliga discipliner som humanekologi och ekosofi. Till detta kommer också Hornborgs antropologiska studier hos mi’kmaqindianer i östra Kanada. Myten om maskinen är faktiskt den första boken på svenska av Hornborg och genom att den är en sammanställning av ett antal essäer ger den ett spretigt och lite tjatigt intryck. Många teser tuggas åtskilliga gånger och faktiskt känns en del essäer från 90-talet av någon anledning inte helt up to date. Jag hade mycket hellre sett Hornborg skriva en ny och sammanhållen bok på svenska, för även hans idébygge befinner sig väl i någon sorts dynamisk process? Hornborg är som mest spännande när han formulerar och analyserar begrepp som ”teknomassa”, ”maskinen som fetisch” (inspirerad av Marx teori om pengar som fetisch), ”maskinen som komplott”, ”maskinen som samhälleligt fenomen”, ”imperialismens termodynamik”, ”teknik som omfördelning av tid och rum”, ”den industriella revolutionen som miljöbelastningsförskjutning” etc. Hornborg ser teknikutveckling som ett uttryck för kapitalackumulation och omfördelning av resurser och miljöpåverkan. Teknisk utveckling och tillväxt är organiskt förbundna med och förutsätter underutveckling och miljöförstörelse någon annanstans. Maskiner är samhälleliga fenomen som inte kan existera utan ojämn överföring av energi och resurser mellan olika skikt i världssamhället, mellan centrum och periferi. De industriella infrastrukturerna i Europa, Nordamerika och Ostasien kan inte existera utan de djupa klyftorna mellan rika och fattiga. Världen är för Hornborg ett nollsummespel och inte det eviga ymnighetshorn som industricivilisationens nationalekonomi predikar. Industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan. Maskincivilisationen bygger på en kolonisering av periferin och dess resurser – och även på en kolonisering av framtidens generationer och resurser. Genom tekniken blir den enes tidsförlust (de som arbetar med att ta fram resurser och energi till maskineriet) den andres tidsvinst (de som bor i centrum och njuter frukterna av maskineriet). Utan detta ojämna utbyte mellan centrum och periferi, som också är ett ojämnt utbyte mellan människor av olika skikt/klasser, skulle det inte finnas några maskiner. Genom själva utbytesprocessen förstärks i sin tur det ojämna utbytet. Genom det ojämna utbytet ökar maskinsamhället sina möjligheter till ännu mer ojämnt utbyte – det är det som ekonomer betecknar som fortsatt (och ”nödvändig”) tillväxt. Världen är ett sammanhängande system där tillväxt på ett ställe resulterar i och förutsätter miljöproblem på ett annat. Hornborg ger flera exempel ur historien på hur själva industrialiseringsprocessen förutsätter ojämnt utbyte och en omfördelning av tid, rum och miljöförstörelse. ”Den industriella infrastrukturen i Lancashire uppstod inte enbart ur svett från brittiska fabriksarbetare och afrikanska slavar, utan även ur produktionsförmågan hos amerikanska jordar, australiska betesmarker och svenska skogar. Oerhörda mängder människotid och naturutrymmen utnyttjades och sammanvävdes i denna process. Efter två hundra år fortsätter sådana koncentrationer av teknomassa i Europa, Nordamerika och Ostasien att expandera på bekostnad av sina globala periferier”. Teknik handlar, enligt Hornborg, i grunden om att förbruka tid och rum i syfte att spara tid och rum, för någon. Människor och natur på en plats exploateras för att spara tid och rum för och överföra resurser till andra människor på andra platser. Industrikapitalismen är en verksamhet som förutsätter vidsträckta periferier av arbetskraft och natur. Man flyttar energi och resurser från ett ställe till ett annat och lämnar avfall och miljöförstörelse. Hela det globala systemet bygger på och förstärker en nettoöverföring av resurser och energi till centrum och Hornborg ser talet om ”miljöhänsyn” och ”hållbarhet” som en fortsättning på moderniteten, som en fortsatt illusion om maskinsamhällets möjlighet att överleva på lång sikt. Det förhärskande paradigmet går ju ut på att sprida industri, tillväxt och utveckling till hela världen men enligt Hornborg är det en omöjlighet eftersom maskineriet, ja hela den tekniska utvecklingen, bygger på ett globalt utbyte som alltid gynnar vissa på bekostnad av andra. Teknikens själva väsen är att omfördela tid och rum. Det kan tyckas som om Alf Hornborg är väldigt pessimistisk, men det stämmer inte tycker jag. Han konstaterar att civilisationer bryter samman när de blir för komplexa och att de småskaliga samhällen som växer fram ur stora civilisationers implosion är mer ändamålsenliga än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati. En stor global kris ”kan faktiskt vara vår stora möjlighet”. Hornborg pekar t ex på hur man skulle kunna skapa en särskild utbytessfär och valuta för det lokala landskapets produkter (livsmedel, byggmaterial, energi) för att skilja dem och skydda dem från spekulation och produkter som fordrar en global arbetsfördelning (telekommunikationer, avancerad medicin m m). ”Det skulle åter bli rationellt att hushålla med resurserna på ett sätt som i första hand syftar till långsiktig försörjning av människor, snarare än maskiner”. Och kanske kan hans eget teoretiska arbete bidra till den nödvändiga omställningen/avvecklingen av maskincivilisationen. Som läsaren förstår gillar jag mycket av det Hornborg skriver men jag har en del invändningar som gäller grundstrukturen i hans tankesystem. Jag skulle vilja beskriva det som att Hornborg analyserar maskinen från en position inne i maskinens kontrollrum. Han försöker överskrida maskinspråkets och idésystemets logik med dess egna redskap. Är det möjligt att spränga bojorna i det tankesystem som framfödde maskinen med samma tankesystems byggstenar? På ett ställe skriver Hornborg att vi måste lära oss uppfatta verkligheten som relationer och processer snarare än som avgränsbara objekt eller ”ting”. Mycket bra formulerat, men han uttrycker inga konkreta tankar om hur detta paradigmskifte (för det vore det verkligen) ska kunna gå till. Det mynnar mer ut i några frågor som: ”Hur ska vi återvinna en helhetssyn utan att vända ryggen åt förnuftet?” ”Kan vi rentav använda förnuftet för att skapa mera utrymme för det heliga?” Men är inte det som vi i västerländsk tradition kallar ”förnuftet” en del av problemet? Förutsätter inte förnuftet just synen på världen som objekt? Bygger inte förnuftet på dualismen mellan subjekt-objekt, ande-materia, kropp-själ, jag-omvärld på liknande sätt som maskinen bygger på underutveckling och miljöförstörelse? Hornborg vill hitta en utväg och pekar, kanske paradoxalt, på Cartesius/Descartes som ju, om någon, kan betraktas som dualismens filosof med stort F. ”Cartesius skall ha en del av äran för att ha befriat oss från magiskt tänkande. I det avseendet var hans dualism ett nödvändigt steg på vägen. Men nu är det kanske dags att ta nästa steg: att nyansera och transcendera dualismen för att utforska på vilka sätt människan och hennes symboler trots allt är delaktiga i naturens processer”. Det här tilltalar säkert många västerländska civilisationskritiker och filosofer, men är det verkligen ett frigörelsekoncept? Vad menar Hornborg med att Cartesius befriade oss från ”magiskt tänkande”? Vad menas med ”magiskt tänkande”? Är inte detta ett uttryck för den västerländska antropologins sätt att förhålla sig till traditionellt tänkande, det som jag kallar urtänkande, urfilosofi, traditionell livssyn, native science? Antropologin föddes fram som ett inslag i kolonialismen och frågan är om den någonsin kommer att kunna avkolonisera sig själv. Om Hornborg lyckas överskrida dualismen med dualismens egna kategorier då har han gjort något verkligt storslaget. Själv väljer jag en annan väg – att försöka tillägna mig en traditionell livssyn. Det finns många tänkare (även akademiker!) - såväl bland ursprungsamerikaner som bland vita – som arbetar i denna riktning som ett led i identitets- och avkoloniseringsprojekt eller som ett försök att överskrida det västerländska maskinparadigmet. Jag kan inte hitta någon av dem (Vine Deloria, Waziyatawin, Gregory Cajete, John Farella, F David Peat m fl) i Hornborgs digra litteraturlista. Och personer från ursprungskulturer som ännu idag på ett naturligt sätt förkroppsligar ett traditionellt sätt att tänka och tala, som Arvol Looking Horse (lakota) eller Lee Wayne Loamayestewa (hopi) verkar inte finnas på Hornborgs karta. Borde de inte det? Sedan måste jag ju ödmjukt erkänna att man också kan ställa många, och befogade, frågor kring hur man som delaktig i maskincivilisationen på ett konkret och praktiskt sätt ska kunna tillägna sig en traditionell livssyn. Det är det projekt som jag har arbetat med sedan slutet av 1970-talet. Jörgen I Eriksson, maj 2011 |