Hem

  Böcker

  Om norrshaman

  Kurser, föredrag

  Tankar

  Kontakt

  Länkar

 

Långt-Liv-i-Lycka

 

 

 

 

 

När jag under flera års tid samlade material om navajo för att kunna skriva boken Navajo – Att tänka och vandra i skönhet plöjde jag mängder av litteratur om navajoindianernas kultur, filosofi, andliga traditioner, myter, ceremonier, historia, vardagsliv m m. Så gott som alla dessa böcker finns i litteraturlistan i min bok. Alla är skrivna på engelska. Jag trodde att jag hade skrivit den enda boken på svenska om navajo. Skam till sägandes upptäcker jag nu – ett halvår efter publiceringen av Navajo – att det faktiskt redan fanns en bok på svenska som tar upp navajos andlighet. Den heter Långt-Liv-i-Lycka med undertiteln En bok om navahoindianernas sandmålningar, sånger och myter, är skriven av Gunilla Hultgren och gavs ut 1992 av AWE/GEBERS. (Går att få tag på hos en del antikvariat).

 

Jag tror att en av anledningarna till att jag inte hittade den under min mest intensiva researchperiod är den gammalmodiga stavningen av navaho med h som Hultgren av någon anledning fortfarande använder. Hur som helst är en recension på sin plats när jag nu missat att ta med den i litteraturförteckningen.

 

Gunilla Hultgren, som är antropolog, har tidigare gett ut två andra böcker om indiansk andlighet och kultur; Livets väg, en bok om hopi-indianerna (1977) och Popol Vuh, quiché-maya-indianernas heliga bok (1983). Båda två är mycket läsvärda liksom Långt-Liv-i-Lycka.

 

Jag har i min bok skrivit en hel del om navajos myter och ceremonier men Hultgrens bok handlar helt och hållet om denna del av navajokulturen. Det gör den onekligen ganska smal och jag är positivt överraskad över att hon lyckades få ut den på ett svenskt förlag. Boken innehåller inte mindre än 47 stora färgbilder på sandmålningar som ingår som centrala beståndsdelar i de ceremonier hon skildrar. De kommer alla från Wheelwright Museum of the American Indian i Santa Fe i New Mexico. Dessutom har Hultgren själv bidragit med en del fina färgbilder från Canyon de Chelly och Monument Valley i Navajo Nation.

 

I boken återberättar Hultgren fyra navajomyter som ligger till grund för fyra av deras mest kända ceremonier och återger utdrag ur respektive ceremonis långa sångcykler, som de en gång nedtecknades av Washington Matthews vid slutet av 1800-talet och den katolske missionären Fader Berard från 1920-talet och framåt. Hultgrens egna kondenserade versioner av myterna är trevlig läsning och utdragen ur sångcyklerna ger en vink om hur ceremonierna byggs upp. Eftersom ceremonierna pågår i mellan två och nio dygn innebär det att en publicering av samtliga sånger ur en enskild ceremoni skulle bli en flera hundra sidor tjock bok. Eftersom sångerna dessutom innehåller mängder av omtagningar och upprepningar (det mesta görs i fyrtal) både till stöd för sångarens minne och för den dramaturgiska effekten på deltagarna inne i ceremoni-hogan skulle det knappast heller bli särskilt njutbar läsning. Samtidigt är Hultgrens metod problematisk. Vad väljer hon bort? Vad återger hon? Innebär det att hon missar något eller förändrar själva sångcykelns väsen och innebörd? Det reser även frågan om det överhuvud taget är vettigt att publicera brottstycken av sånger som i en bok blir lösryckta från sitt ceremoniella sammanhang, som i navajokulturen alltid är förenat med sjukdomsbot.

 

Att återberätta myterna är en annan sak. Där finns en allmänmänsklig dimension och visdom som i all annan urfilosofi, som man på et kreativt sätt kan låta sig inspireras av.

Hultgren har ägnat mycket tankemöda åt att ge svenska beteckningar på företeelser i navajokulturen. De ceremonier hon beskriver är Välsignelsens väg (Blessingway), Nattens väg (Nightway), Bergets väg (Mountaintop Way) och Vindens väg (Windway). I myterna får vi följa hur Kvinnan-som-förändrar-sig (Changing Woman, som Hultgren döpt till Förvandlingarnas Moder) skapas, hur hon föder tvillingarna Monsterdråparen och Född-för-vatten (som Hultgren kallar De små krigstvillingarna), hur tvillingarna rensar världen från monster och gör den beboelig, hur Kvinnan.som-förändrar-sig flyttar till det hem i väster som Solen har ordnat åt henne, vi får följa Visionärens äventyr, de olycksdrabbade tvillingarnas motgångar, de två unga systrarnas flykt från Ormmannen och Björnmannen m m.

 

Gunilla Hultgren är väl påläst om navajokulturen och ceremonierna och detta är en bok som jag rekommenderar helhjärtat för den som vill fördjupa sin kunskap om sandmålningarna och ceremonierna.

 

Men namnet på boken då, hur har Hultgren kommit fram till det? Förklaringen finns i Välsignelsens väg där uttrycket förekommer på mängder av ställen och där sångaren inleder med:

 

Om ursprunget äger jag full kunskap … holaghai

Om jordens

och om växternas ursprung äger jag full kunskap

och om ursprunget till Långt-Liv-i-Lycka äger jag full kunskap …

 

Man förstår att detta är ett helt centralt begrepp i navajos livsåskådning och något att sträva efter. I en bön till Kvinnan-som-förändrar-sig sjunger sångaren på följande sätt:

 

Med hjälp av Jordens fötter

ska jag gå genom livet

Med hjälp av jordens ben, Jordens kropp, själ och röst

ska jag gå genom livet

Från bergen som omger jorden

och den välsignelse som utgår från dem

ska allt bli välsignat

var jag än går genom livet

Låt mig bli till Långt-Liv-i-Lycka!

Låt det bli välsignat framför mig

välsignat bakom mig

Åter har allt välsignats

allt har välsignats!

 

Såvitt jag kan bedöma är Hultgrens Långt-Liv-i-Lycka ett försök att översätta det mycket komplexa begreppet Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón, som alltid avslutar olika ceremonier. Det brukar översättas med en önskan om ett långt liv i harmoni och balans men är så mycket mer och mycket mer komplext än så. Det har beskrivits som ett tillstånd som är komplett/fullständigt/fullkomligt. Individen blir komplett först när han/hon ingår som en del i en komplett helhet med det förflutna, framtiden och världen omkring sig. I en annan bemärkelse är Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón själva den skapande urkraften, ett verktyg som placeras i alla levande varelser och ansvarar för tillväxt, sexualitet och reproduktion. Eftersom allt i landskapet är levande finns Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón också i alla företeelser. Själv har jag valt uttrycket ”Att tänka och vandra i skönhet” som ett sätt att tolka en aspekt av Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón. Hultgren har tagit fasta på en annan aspekt och valt en annan tolkning, som inte alls behöver vara sämre. Fast båda återger bara en glimt av vad Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón egentligen är.

 

Jörgen I Eriksson, juli 2008

 

                                                                                                              Tillbaka