|
|
Långt-Liv-i-Lycka När
jag under flera års tid samlade material om navajo för att kunna skriva boken
Navajo – Att tänka och vandra i skönhet plöjde jag mängder av litteratur om navajoindianernas kultur, filosofi, andliga traditioner,
myter, ceremonier, historia, vardagsliv m m. Så
gott som alla dessa böcker finns i litteraturlistan i min bok. Alla är
skrivna på engelska. Jag trodde att jag hade skrivit den enda boken på
svenska om navajo. Skam till sägandes upptäcker jag nu – ett halvår efter
publiceringen av Navajo – att det
faktiskt redan fanns en bok på svenska som tar upp navajos
andlighet. Den heter Långt-Liv-i-Lycka
med undertiteln En bok om navahoindianernas sandmålningar, sånger och myter, är
skriven av Gunilla Hultgren och
gavs ut 1992 av AWE/GEBERS. (Går att få tag på hos en del antikvariat). Jag
tror att en av anledningarna till att jag inte hittade den under min mest
intensiva researchperiod är den gammalmodiga stavningen av navaho med h som Hultgren av någon anledning fortfarande
använder. Hur som helst är en recension på sin plats när jag nu missat att ta
med den i litteraturförteckningen. Gunilla
Hultgren, som är antropolog, har tidigare gett ut två andra böcker om
indiansk andlighet och kultur; Livets
väg, en bok om hopi-indianerna (1977) och Popol Vuh, quiché-maya-indianernas heliga bok (1983). Båda två
är mycket läsvärda liksom Långt-Liv-i-Lycka. Jag
har i min bok skrivit en hel del om navajos myter
och ceremonier men Hultgrens bok handlar helt och hållet om denna del av
navajokulturen. Det gör den onekligen ganska smal och jag är positivt
överraskad över att hon lyckades få ut den på ett svenskt förlag. Boken
innehåller inte mindre än 47 stora färgbilder på sandmålningar som ingår som
centrala beståndsdelar i de ceremonier hon skildrar. De kommer alla från
Wheelwright Museum of the American Indian i Santa Fe i New Mexico. Dessutom har Hultgren själv bidragit med en del fina
färgbilder från Canyon de Chelly och Monument
Valley i Navajo Nation. I
boken återberättar Hultgren fyra navajomyter som
ligger till grund för fyra av deras mest kända ceremonier och återger utdrag
ur respektive ceremonis långa sångcykler, som de en gång nedtecknades av
Washington Matthews vid slutet av 1800-talet och den katolske missionären
Fader Berard från 1920-talet och framåt. Hultgrens egna kondenserade
versioner av myterna är trevlig läsning och utdragen ur sångcyklerna ger en
vink om hur ceremonierna byggs upp. Eftersom ceremonierna pågår i mellan två
och nio dygn innebär det att en publicering av samtliga sånger ur en enskild
ceremoni skulle bli en flera hundra sidor tjock bok. Eftersom sångerna
dessutom innehåller mängder av omtagningar och upprepningar (det mesta görs i
fyrtal) både till stöd för sångarens minne och för den dramaturgiska effekten
på deltagarna inne i ceremoni-hogan skulle det
knappast heller bli särskilt njutbar läsning. Samtidigt är Hultgrens metod
problematisk. Vad väljer hon bort? Vad återger hon? Innebär det att hon
missar något eller förändrar själva sångcykelns väsen och innebörd? Det reser
även frågan om det överhuvud taget är vettigt att publicera brottstycken av
sånger som i en bok blir lösryckta från sitt ceremoniella sammanhang, som i
navajokulturen alltid är förenat med sjukdomsbot. Att
återberätta myterna är en annan sak. Där finns en allmänmänsklig dimension
och visdom som i all annan urfilosofi, som man på
et kreativt sätt kan låta sig inspireras av. Hultgren
har ägnat mycket tankemöda åt att ge svenska beteckningar på företeelser i
navajokulturen. De ceremonier hon beskriver är Välsignelsens väg (Blessingway), Nattens väg (Nightway),
Bergets väg (Mountaintop Way) och Vindens väg (Windway). I
myterna får vi följa hur Kvinnan-som-förändrar-sig
(Changing Woman, som
Hultgren döpt till Förvandlingarnas Moder) skapas, hur hon föder tvillingarna
Monsterdråparen och Född-för-vatten (som Hultgren
kallar De små krigstvillingarna), hur tvillingarna rensar världen från
monster och gör den beboelig, hur Kvinnan.som-förändrar-sig
flyttar till det hem i väster som Solen har ordnat åt henne, vi får följa
Visionärens äventyr, de olycksdrabbade tvillingarnas motgångar, de två unga
systrarnas flykt från Ormmannen och Björnmannen m m. Gunilla
Hultgren är väl påläst om navajokulturen och ceremonierna och detta är en bok
som jag rekommenderar helhjärtat för den som vill fördjupa sin kunskap om
sandmålningarna och ceremonierna. Men
namnet på boken då, hur har Hultgren kommit fram till det? Förklaringen finns
i Välsignelsens väg där uttrycket förekommer på mängder av ställen och där
sångaren inleder med: Om
ursprunget äger jag full kunskap … holaghai Om
jordens och
om växternas ursprung äger jag full kunskap … och
om ursprunget till Långt-Liv-i-Lycka äger jag full
kunskap … Man
förstår att detta är ett helt centralt begrepp i navajos
livsåskådning och något att sträva efter. I en bön till Kvinnan-som-förändrar-sig
sjunger sångaren på följande sätt: Med
hjälp av Jordens fötter ska
jag gå genom livet Med
hjälp av jordens ben, Jordens kropp, själ och röst ska
jag gå genom livet … Från
bergen som omger jorden och
den välsignelse som utgår från dem ska
allt bli välsignat var
jag än går genom livet Låt
mig bli till Långt-Liv-i-Lycka! Låt
det bli välsignat framför mig välsignat
bakom mig Åter
har allt välsignats allt
har välsignats! Såvitt
jag kan bedöma är Hultgrens Långt-Liv-i-Lycka ett
försök att översätta det mycket komplexa begreppet Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón, som alltid avslutar olika ceremonier. Det
brukar översättas med en önskan om ett långt liv i harmoni och balans men är
så mycket mer och mycket mer komplext än så. Det har beskrivits som ett
tillstånd som är komplett/fullständigt/fullkomligt. Individen blir komplett
först när han/hon ingår som en del i en komplett helhet med det förflutna,
framtiden och världen omkring sig. I en annan bemärkelse är Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón själva den
skapande urkraften, ett verktyg som placeras i alla levande varelser och
ansvarar för tillväxt, sexualitet och reproduktion. Eftersom allt i
landskapet är levande finns Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón också i alla företeelser. Själv har jag valt
uttrycket ”Att tänka och vandra i skönhet” som ett sätt att tolka en aspekt
av Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón. Hultgren
har tagit fasta på en annan aspekt och valt en annan tolkning, som inte alls
behöver vara sämre. Fast båda återger bara en glimt av vad Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón egentligen
är. Jörgen
I Eriksson, juli 2008 |