|
|
Ailo Gaup vid vägs ände Ailo Gaup har ett flödande behagligt sätt att skriva – som en porlande fjällbäck. Ett kapitel i hans nya bok Inn i naturen – Utsyn fra Sjamansonen (Tre björner forlag 2007) handlar just om hur man kan frigöra sin kreativa sida i skrivande och målande. Han tycks ha en vidöppen kontakt med sin kreativa natur och trots att boken till formatet är liten (144 sidor) är det ändå en stor bok – i den bemärkelsen att den ger en bra introduktion i den samiska shamanismen samtidigt som den visar på uppenbara problem i den nyshamanska rörelsen. Det handlar om problem som i sig rymmer kreativa möjligheter för den som vågar och vill överskrida de nyshamanska ramarna. Det här är Ailo Gaups version av samisk shamanism, i ”dåtid” och ”nutid”. När det gäller den historiska beskrivningen av noaidietraditionen och dess centrala roll i den samiska kulturen tror jag att de flesta kan instämma i Ailos version. Han grundar sig såvitt jag förstår i stor utsträckning på Britta Pollans antologi Noaidier (2002), som är en utmärkt sammanställning av de skriftliga källor som finns om samisk shamanism. Däremot kan Ailo vänta sig en del opposition när det gäller beskrivningen av dagens samiska shamanism. Den enda variant Ailo tar uppp är nämligen hans egen och jag tror att boken hade vunnit på att beskriva hur den samiska noaidietraditionen lever idag i de samiska kärnområdena. Den är en högst levande och dynamisk tradition och jag hade gärna sett att Ailo hade intervjuat en eller annan utövare. Men han lever i Oslo och har mer kontakt med den nyshamanska rörelsen än med noaidietraditionen bland de renskötande samerna där verksamheten är intimt knuten till den vardagliga verksamheten i landskapet. Ailo citerar gärna Louise Bäckmans uttalande om att det finns en noaidie för varje tid – ett uttalande hon gör i min bok Vandrare i två världar – men han utlämnar fortsättningen på intervjun där Bäckman uttrycker stor skepsis inför nyshamanerna, dit hon räknar Ailo. Jag skulle vilja säga att det finns många noaidier för varje tid och Ailo är en av vår tids noaidier. En annan är Eirik Myrhaug. En tredje är Randi Irene Losoa. En fjärde är Per Simma. Och så vidare. Ailo Gaups version av samisk shamanism handlar i grund och botten om hur man ska få slut på kriget mot naturen inom och utom oss. Det handlar om healing och healing på ett djupt plan. När man helar jorden helar man också kroppen och vice versa eftersom allt hänger samman och interagerar. Trumman har en helande kraft, liksom jojken – kanske främst den spontana jojk som skapas i ögonblicket – liksom umgänge med kraftdjuren, liksom ceremonier som genomförs vid solvändorna. Ailo betonar att noaidien har haft och har betydligt fler uppgifter än den som botare, till exempel ritualledare, spåman, konstnär, clown och social institution som ger råd om allt möjligt som är väsentligt i ett samiskt sätt att leva. Noaidien är helt enkelt en kunskapsbas, en insiktsbärare. Ibland tycker jag att Ailo blir alltför detaljerad. Det gäller till exempel när han beskriver hur man kan utforma sina årstidsceremonier för att bli ”synkron med naturen”. Då skriver han mycket ingående om vad som bör sjungas, ätas och drickas. Eller när han skriver om hur man frigör sin kreativa förmåga genom att skriva och måla. Då låter han som vilken ”livscoach” som helst. Men varför skulle inte en noaidie kunna komma med sådana råd om vardagslivet i det moderna samhället? Det här är kanske vår tids vardagsshamanism eller var dags shamanism? Själv är jag lite allergisk mot detta sätt att skriva och just när jag börjar gäspa och funderar på att hoppa över några sidor drämmer Ailo till med någon storstilad formulering som piggar upp: - Detta är icke psykoterapi…detta är självhjälp med mytiska hjälpmedel. - Ensam må man göra det om man vill bli shaman. - Jag gör inte längre trumresor för att uppleva extas, utan för att vakna från samhällshypnosen, från familjens, kulturens och samhällets hypnos. Ändå saknar jag något i Inn i naturen – och det är naturen. Ailo är visserligen i naturen när han gör ceremonier och en och annan utesittning men då är han där som en besökare, en gäst. Han är inte dagligt verksam i landskapet, på det sätt som till exempel en renskötare är, och i det avseendet fångar han nyshamanismens dilemma i ett nötskal. Kan man praktisera shamanism utan att leva shamanism? Jag har själv blivit alltmer tveksam till möjligheterna att förena ett modernt sätt att leva med att praktisera shamanism. Shamanismen uppstod i ett vardagligt samspel mellan människa och omgivande natur och jag tror att det bara är så den kan fungera och utvecklas framöver. Att praktisera shamanism förutsätter mer eller mindre ett livssätt där man dagligen samverkar med naturen i form av odling, jakt, fiske, djurskötsel, vedhuggning, bärplockning och så vidare. Glöm ”urban shamanism”! Shamanismen har en politisk dimension men den antyds bara hos Ailo Gaup i allmänna formuleringar som att få slut på kriget mot naturen. Jag skulle vilja att Ailo med sitt begåvade sätt att skriva höjde blicken utöver terapinivån och åstadkom något mer avancerat än: - Alla måste omskapa sin lokalmiljö och söka harmoni med naturens krafter. Ett av de mer komplicerade ämnena i Inn i naturen formulerar Ailo själv: - Du ska inte dela noaidiekonsten med icke-samer, säger en del samiska botare fortfarande till mig. Den ska inte delas för då försvinner kraften, säger de. De menar att jag bryter ett tabu. Jag svarar att kunskapen måste vara fri. Det man håller tillbaka, det stängs inne. Det som stängs inne stagnerar. Kunskapen ska vara tillgänglig för den som söker. På detta sista kan jag svara att all kunskap och kraft finns i naturen – tillgänglig för alla som gör sig mottagliga för den. Men citatet visar på den spänning som finns i att både bevara och utveckla en tradition. Ailo betonar gång på gång att han söker användbar kunskap från alla möjliga håll i världen. Det är i och för sig ingenting märkligt. Noaidier har alltid tagit till sig intryck utifrån och det gör även de noaidier som är verksamma i vardagen i det samiska samfundet idag. Men det handlar också om att skydda kärnan i en tradition för att kunna bevara den och utveckla den och där tycker jag att Ailo avfärdar problemet på ett alltför ytligt sätt. Allt kan inte sägas och allt behöver inte heller sägas! Ailo vet också att den kritik han beskriver här bara är den ena aspekten av den kritik han fått från samiskt håll. Den andra går ut på att det han lär ut inte är samisk shamanism, att det inte är äkta vara. Att det är core shamanism à la Michael Harner och inte noaidiekonst som han lär ut. Det hade varit intressant att höra hans försvar mot den kritiken för det är en kritik som knappast lär bli mindre av att Ailo Gaup i september 2007 ska ge en kurs i ”Sami shamanism” på Michael Harners institut utanför San Fransisco. Ailo har på sin egen hemsida uttryckt tvivel inför detta åtagande – likväl genomför han det. I slutet av Inn i naturen gör Ailo Gaup en mycket intressant betraktelse över de tre shamanvägar som han anser finns. Det handlar om ”den våta vägen” som har känslorna i fokus, ”den torra vägen” som är kunskapens och visdomens väg och ”icke-vägen”. Både den torra och våta vägen tar en gång slut, skriver Ailo. Om det inte sker är det en stor fara för att den utforskande vägen har förändrat sig till en religion. Så beskriver Ailo hur han på Finnmarksvidda i ett ”uppvakningsögonblick” fann icke-vägen som är fri. - Jag fann den genom att släppa allt som hade fört mig dit där jag var och hela den börda jag hade burit med mig ut på fjället. - Genom att gå vägen till slutet fann jag
icke-vägen. Nu har jag
börjat The School of No-Path. Det låter onekligen mycket intressant och tangerar mina egna resonemang om att överskrida och gå bortom shamanismen. Egentligen hade jag velat att Inn i naturen hade börjat där den slutar, men förhoppningsvis tar Ailos nästa bok sin utgångspunkt i ”icke-vägen”. Jörgen I Eriksson, september 2007 |