|
|
Jung, Castaneda och det omedvetna
1936 och 1937 höll C.G. Jung en serie föreläsningar i USA där han i detalj analyserade ett antal av kvantfysikern Wolfgang Paulis drömmar. Eftersom Jung talade fritt ur hjärnan och hjärtat på engelska, som ju inte är hans förstaspråk, är föreläsningarna på sätt och vis betydligt mer konkreta och lättförståeliga än hans vanliga texter som ju är författade på en mer vetenskaplig och abstrakt tyska. Referaten av föreläsningarna kan därför fungera som en överskådlig introduktion till Jungs tänkande och det är glädjande att det nu, drygt 80 år efteråt, går att ta del av föreläsningarna i bokform – Dream Symbols of the Individuation Process (Princeton University Press, 2019) – under redaktörskap och med ytterst sakkunnig inledning av den svenska terapeuten Suzanne Gieser. Det tackar vi för och speciellt tackar vi de kvinnor ur den amerikanska arrangörsstaben som tog stenografiska referat av föreläsningarna. I och för sig är det kanske först och främst Jung-fantaster och terapeuter som kan tilltalas av denna bok, men jag tror att också shamanskt och alkemiskt intresserade personer kan ha stort utbyte av den. Det jag riktar in mig på i denna text är just de aspekter i Jungs föreläsningar som berör en shamansk praxis och kosmologi. Läsaren bör ha i åtanke att Jungs tänkande var ett kontinuerligt pågående arbete och att han vid den här tidpunkten egentligen bara hade påbörjat sin grundliga djupdykning i de alkemiska traditionerna. Det gör att hans analyser av Paulis drömmar är väldigt fokuserade på mandala-symbolik samtidigt som man ändå kan skönja det ökande inslaget av alkemiskt tankegods. Den individuationsprocess som Jung behandlar i föreläsningarna är den process som för de flesta människor blir möjlig i mogen ålder, under den andra halvan av människolivet, då våra inre motsättningar behöver försonas så att vi kan bli det vi är, eller kanske snarare har potential att vara. Det är en process som pågår kontinuerligt i det omedvetna, vare sig vi vill eller ej. Det omedvetna kommer till oss, som Jung betonar. Det är inget som vi behöver söka upp. De viktiga psykologiska processerna pågår i det omedvetna, de är omedvetna men producerar resultat, bl a i form av drömmar. Det finns alltså, enligt Jung, en inbyggd tendens till självläkning i vårt drömmande, men drömmarna säger inte åt oss vad vi ska göra; de ger inga råd. ”Drömmen är inte en sorts välmenande lärare, en pappa eller något liknande, som säger åt en vad man borde göra. Drömmen är ett symptom, en manifestation, en naturlig händelse. Den är som, i själva verket väldigt mycket som, en kompass. Kompassen säger inte vilket mål man ska segla mot.” Så vad vi som drömmare kan göra är att helt enkelt observera våra drömmar, meditera på de bilder som dyker upp och se vad som händer. Det balanserande arbetet sker i det omedvetna som är drömmarnas hemvist och upphov. Som Jung ser det är det omedvetna en kontinuerlig process utan början och slut och det är en process som vi inte vet något om – det är ju därför vi använder uttrycket det omedvetna. Vi kan bara se effekterna av det omedvetna, t ex i form av drömsymboler, men vad som ligger bakom dessa processer vet vi inget om. Drömsymbolerna har sitt upphov i det som Jung kallar arketyper, alltså en sorts ordnande strukturer i det omedvetna som tycks ha ett eget liv. De arketypiska symbolerna uttrycks individuellt olika i olika personers drömmar och därför är tolkningen av dem helt beroende av sammanhanget. Det finns alltså inga allmänt fastställda betydelser av olika drömsymboler och vår tids olika drömlexikon utgör därför en väldig vulgarisering av såväl drömmandet som drömtolkningarna. Något som ytterligare komplicerar drömanalyser är att våra drömmar mycket väl kan innehålla element från vår omgivning, som ju också är uppkopplad till det omedvetna, understryker Jung; ”vi kan drömma andras problem i stället för våra egna”. Men det trösterika när det gäller drömarbetet är att när man än står inför svåra problem (vilket Wolfgang Pauli definitivt gjorde), så uppstår hjälpsamma krafter ur det omedvetna: ”… det är som om det fanns en intelligent kraft som är verksam i vår omedvetna och som åstadkommer den läkande effekten”. Denna intelligenta kraft är det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida” och jag ser flera likheter mellan Castanedas och Jungs kosmologiska tankar. Det handlar t ex om vad det omedvetna är och vari skillnaderna består mellan vårt medvetna och det personliga omedvetna respektive det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung) eller mellan tonalen och nagualen (för att tala med Castaneda). Jung definierar det kollektiva omedvetna på liknande sätt som Castaneda definierar nagualen, nämligen som det ovetbara. När Jung säger att vårt mänskliga medvetande bara är en ljusprick ”omgiven av en intensitet av mörker, som vi inte är medvetna om eftersom vi inte ser det” känner jag direkt igen Castanedas resonemang om tonalen, det ordinära, som en ö omgiven av den oändliga nagualen, det fullkomligt icke-ordinära. I en av föreläsningarna konkretiserar sig Jung och beskriver vårt medvetande som en liten cirkel som finns inuti det omedvetnas större cirkel. Även om Jung har en tendens att betona det statiska hos arketyperna och det kollektiva omedvetna så är han ändå medveten om att även det kollektiva omedvetna förändras och utvecklas, där varje tidsepok ”avsätter ett nytt skikt i det omedvetna”. Senare kommer Jung att tydligare se det dynamiska också i det kollektiva omedvetna och formulera sig som att det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och springer fram som en källa när det är dags. Här, i de amerikanska föreläsningarna, nöjer sig Jung med att säga att det kollektiva omedvetna, som finns överallt och alltid, är den odödliga substansen i människan. Det medvetna däremot är dödligt och ”vi kommer att upptäcka att inget kommer att återstå av det som vårt medvetande har uppnått”. Här måste jag låta Castaneda anmäla en avvikande uppfattning: de som förmår hålla samman sitt medvetande i dödsögonblicket kan med bibehållen identitet smita förbi den kosmiska Örnen och transformeras till rent medvetande och ren energi som en sorts icke-organiska ”höghastighetsvarelser”. (Den som är intresserad av en djupare analys av Castanedas tankar hänvisas till min bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen). Om vi applicerar allt detta på vår tids shamanska själsresor kan man nog säga att det båtar föga att försöka styra sina resor i enlighet med kärnshamanismens metoder. Det omedvetna, det icke-ordinära, finns ju redan överallt och alltid och kommer till oss på det sätt som det själv vill. Det handlar alltså helt enkelt om att öppna sin perceptionsbubbla och göra sig mottaglig för det omedvetna, ge akt på vilka symboler det visar sig i och meditera över dem. Då befinner sig den shamanska själsresenären i samma skikt av det omedvetna som den jungianskt inspirerade kan nå med ”aktiv imagination”. För den som vill gå djupare in i det omedvetna, in i det kollektiva omedvetna, in i alkemisternas Unus Mundus och uppnå verklig transformation behövs något mycket mer. Och detta mycket mer kan inte ske när som helst utan just när Oändlighetens aktiva sida är redo att släppa in oss i nagualen, det ovetbara. Jörgen I
Eriksson, januari 2020
|
