tankar

Att bli ett med uppsåtet

Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.
Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.
Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.
Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?
Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.
Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.
Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.
Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.
Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

örgen I Eriksson april 2022

(Artikeln först publicerad i Karakaxa nr 1 2022)

Tillbaka