tankar

Shamanismens sex kardinalvägar
till kunskap och kraft

Shamanismen är en andlig tradition som stammar från Drömtiden – den tid som i nordisk myt kallas ”arla i urtid”.

Den växte fram ur människornas samspel med landskapet och utgick från en världsbild där allt betraktades som levande. Allt är ett och hänger samman som i en jättelik väv - Urds väv. En annan bild av tillvaron som ett enda flöde av energi är världsträdet Yggdrasil. Allt är en del av denna levande och dynamiska organism – inget kan finnas utanför den.

Men shamanismens världsbild innebär inte bara att allt är levande och hänger samman utan också att allt har en andlig essens och är heligt. Det gäller såväl människor som djur, såväl växter som berg, såväl skogar som floder och vinden och regnet och åskan. Allt har en andlig kärna, en andlig inre form som ger varje företeelse dess kvalitet och egenskaper.

Shamanismen har definierats som en ”förteknologisk basläkekonst för livets alla krisskeden”. Ordet shaman kommer ursprungligen från tungusiskan och betyder helt enkelt den som vet. Shamanen är en person som vet sådant som de flesta övriga människor normalt inte vet. Han eller hon är verksam som botare, villebrådsspårare, vädermagiker, siare, ceremoniledare, traditionsbevarare och filosof. Shamaner har funnits i de flesta kulturer världen över och ännu idag finns det levande shamanska traditioner bland indianer i Nord- och Sydamerika, bland inuiter och samer, i Sibirien, Korea, Tibet och bland aboriginer i Australien.

Det som kännetecknar en shaman är att han/hon kan bota sjukdomar, rätta till obalanser och lösa allehanda viktiga problem, både för individerna i det egna samfundet och för samfundet som helhet. Man brukar tala om shamanen som en medlare mellan den andliga dimensionen och den här världen, som en länk mellan den andliga världen och människorna.

Shamanen har insikter både i den här världen och i det fördolda och är inte bara den som vet utan också den som vet hur, nämligen hur man i vid bemärkelse lagar medicin för att rätta till obalanser mellan människan och landskapet så att hon kan vandra i skönhet. Människan är en av många varelser i ett hav av relationer och shamanen är den som har ansvar för att människan lever i harmoni och balans med sig själv, sina medmänniskor, sina övriga medvarelser – ja med hela landskapet.

Eftersom shamanismen uppstod som en andlig praxis i ett samfund där människan livnärde sig huvudsakligen på samlande, jakt och fiske och eftersom den är intimt sammanlänkad med ett sådant sätt att leva är det en högst berättigad fråga om man över huvud taget kan föra in denna tradition i dagens moderna värld. En shamanism i vårt samhälle riskerar att bara bli en samling metoder lösryckta från de grundläggande samband där den uppstod och hör hemma. Den riskerar helt enkelt att bli något att konsumera bland alla övriga varor och tjänster.

Risken för detta är mycket stor – i synnerhet när shamanism ”lärs ut” i form av en rad metoder. Därför är jag själv alltid noga med att sätta in shamanismen i ett större sammanhang. Man kan inte ”lära sig” shamanism. Förvisso kan man lära sig någon eller några av shamanens många metoder men det är inte förrän man börjar praktisera shamanens attityder och försöker leva shamanism som den kan få någon effekt eller betydelse över huvud taget.

Det som moderna människor framför allt kan lära sig och inspireras av är shamanens attityd och sätt att skaffa sig kunskap och kraft. Shamanismen handlar inte om att på en veckoslutskurs lära sig en eller annan metod. Shamanismen innebär ett livslångt lärande.

En grundbult i en shamansk världsbild är att all kunskap och kraft finns i naturen. Den mångfald av metoder som shamaner har använt och använder är helt enkelt olika sätt att ta del av denna kunskap och kraft, olika sätt att göra sig mottaglig för den kunskap och kraft som finns i landskapet.

Jag brukar tala om shamanismens sex kardinalvägar till att nå kunskap och kraft: utesittning, landskapsgång, ceremoni, extas, själsresa och kontemplation.

1. Utesittning är den shamanska metoden med stort M. Den innebär att man sitter ute i naturen alltifrån en natt upp till fyra dygn. Utesittningen kan göras var som helst i naturen men det vanligaste är att man söker upp en plats med speciell kraft. Det kan vara en skeppssättning eller någon annan märklig stenformation, ett heligt berg, en gammal offerplats, en källa eller dylikt. Utesittningen innebär att man helt enkelt sitter still på platsen och med ett passivt mottagande sinne ger akt på det som händer utom och inom en. Man ser och man lyssnar. Ibland kan man se och höra djur och växter förmedla olika budskap. Ibland somnar man och då kan man få kunskap eller i alla fall fragment av kunskap i drömmen.

2. Landskapsgång är egentligen en variant av utesittning. Det är en nordisk motsvarighet till Australiens walkabout. Det handlar inte om ett planlöst irrande i landskapet och inte heller om en målmedveten vandring från punkt A till punkt B. Det är en meditativ gångart där man oftast rör sig i cirkel. Man återvänder till utgångspunkten, men man är en förändrad människa med större kunskap och kraft än när man startade. Precis som vid utesittningen handlar det om att ha ett mottagande och öppet sinne. Man ser och man lyssnar och det handlar lika mycket om ett inre seende och hörande som om ett yttre. En landskapsgång kan göras i speciella syften. Man kan vilja ta del av skymningens kraft och kunskap. Då gör man en skymningsgång. Och vill man ta del av mörkret gör man en mörkergång. Förr var det vanligt att man gjorde årsgång i samband med vinter- eller sommarsolståndet.

3. Ceremonin är ett utbyte av energi med landskapet. Man kan göra en ceremoni för att ställa sig själv i harmoni med tillvaron. Man kan göra den för att markera en solvända eller en månfas. Man kan göra den för att hålla en gammal offerplats vid liv eller för att skydda en skog mot avverkning eller ge en utrotningshotad djurart kraft att föröka sig. Det som sker i en ceremoni är att man alltid först och främst ställer sig själv i harmoni och balans med platsen för att därefter få del av platsens kunskap och kraft och använda den i något bestämt syfte. Att man själv är i harmoni och balans är en förutsättning för att man över huvud taget ska kunna påverka något annat i den kosmiska väven i önskad riktning. Och grunden för detta är att man har en ödmjuk attityd. Ceremonin innebär att man för ett samtal med platsen och de krafter som finns där (rådare, förfädersandar, alver eller vad ni nu vill kalla dem). Man ger ärligt och öppet av sin egen kraft och man får då ta del av platsens kunskap och kraft. I detta sammanhang kommer runorna in som ett bärande element i en nordisk shamansk tradition. Runorna är de heliga ur-ljud och tecken som man använder för att kommunicera med den övriga skapelsen.

4. Extasen är den kunskapsväg som för det mesta brukar förknippas med shamanen. Det är en medveten och i viss mån också kontrollerad extas (trance) som frambringas med hjälp av trumma, skallra, magisk sång, dans, påtvingad vakenhet, fasta med mera. Under extasen blir medvetandet större än människan och shamanen blir mottaglig för sådant som annars är fördolt. Under trancen kan shamanen se genom alla världarna och höra gräset växa och han/hon kan få en oanad kraft, som i de flesta fall används för att bota sjukdomar eller åstadkomma annan stor magi. Extasen uppnås oftast tillsammans med och i samspel med andra och här gäller en helig matematik. Deltagarnas gemensamma magiska kraft är större än summan av beståndsdelarna.

5. Själsresan hänger samman med extasen och är egentligen en funktion av extasen. Den absolut vanligaste formen av själsresa gör shamanen med hjälp av ett monotont trummande, men även skallra, kraftsång/jojk eller svampar och örter kan fungera som färdmedel in i de andra världarna. Shamanen sänder en del av sitt medvetande in i de andra dimensionerna för att ta del av den kunskap och kraft som finns där hos shamanens kraftdjur, andliga lärare och andra hjälpare. Själsresor görs aldrig för nöjes skull utan enbart när shamanen har ställts inför problem som inte gör att lösa med hjälp av det vanliga medvetandet eller andra intuitiva metoder.

6. Kontemplation är shamanens försök att filosofiskt, idémässigt analysera tillvarons alla olika aspekter och hur de hänger samman. Kontemplationen kan översättas med djup begrundan och är den teoretiska metod som shamanen använder för att bringa ordning och reda i sitt tänkande, upptäcka mönster och samband i tillvaron och skapa en sammanhållen världsbild. I kontemplationen bearbetar shamanen teoretiskt vad han/hon upplevt i samband med utesittning, landskapsgång, ceremonier, extas och själsresor. Kontemplationen brukar kopplas samman framför allt med den äldre shamanen. En yngre shaman kan ofta vara mer aktivistisk, mer ivrig att ingripa både här och där för att rätta till obalanser. Den äldre shamanen har lugnat ner sig en smula och inser att saker och ting inte alltid kan påverkas, att magiska ingripanden i tillvaron ofta kan få oförutsedda effekter på andra ställen och att visdomen kanske mer ligger i ett accepterande av de kosmiska sammanhangen än i en vilja att ingripa och förändra.

För att kunna använda shamanismens sex kardinalvägar måste man först och främst ha rätt attityd. Det handlar om att vara ödmjuk, dynamisk och flexibel i sitt förhållningssätt. Kosmos är en dynamisk process och det gäller även den kunskap och kraft som kan utvinnas ur kosmos. Shamanens metoder måste i sig vara dynamiska och flexibla och den som börjar vandra shamanens väg bör vara medveten om att metoder kan fungera både som hjälp och som hinder.

Den som vill gå shamanens väg bör rusta sig med tålamod och målmedvetenhet, improvisationsförmåga och självtillit. Av andra kan man visserligen lära sig hur man tar de första stapplande stegen men därefter handlar shamanismen om att gå sin egen väg av egen kraft och då vara beredd att också överskrida och gå bortom de shamanska metoderna. När man frigör sig från metoderna kan man förkroppsliga ett shamanskt sätt att vara. Då har man kunskapen och kraften med sig och i sig. Då vandrar man i kunskap och skönhet. Då är man överens med världen och har blivit en kreativ medaktör i kosmos. Då börjar det verkliga äventyret.

Jörgen I Eriksson
Februari 2007.

Tillbaka