|
|
Budskap från ädla röda män ”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den tycks vara ond så är den god. Det finns bara godhet i Gud. Och samma godhet finns i oss alla. Du kan känna den i dig själv. Du vet när du känner dig god invärtes. Ja, också du är Guds barn. Du är god. Du är helig. Respektera dig själv. Älska godheten i dig själv. För sedan in denna godhet i världen. Det är allas instruktioner.” Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren Harvey Arden. Arden har tillsammans med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och medvetande. Noble Red Man är ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.” Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten – en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.” Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation – pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet och stjärnorna är deras bibel, säger han. Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota, platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till aktivisterna från American Indian Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded Knee handlar om. Överlevnad.” Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.” Många vita frågar Noble Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.” En minst lika intressant bok som Noble Red Man är To Become a Human Being – The Message of Tadodaho Chief Leon Shenandoah (Hampton Roads Publishing Company 2001). Den är sammanställd av Ardens mångårige kollega Steve Wall. Också To Become a Human Being är en intervjubok; den här gången med Leon Shenandoah (1915-1996) som under åren 1969-1996 uppbar tadodaho-ämbetet i irokesfederationen. Shenandoah tillhörde onondaga-nationen, en av de sex stammarna i irokesfederationen. Den som utnämns till tadodaho är federationens högste politiske och andlige ledare och talesman gentemot det omgivande amerikanska samhället. Tadodahon är också den som inleder varje rådsmöte i federationen med den traditionella tacksägelsen. ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar.” Om jag med några få meningar skulle drista mig till att sammanfatta kärnan i Shenandoahs tänkande skulle det kunna lyda så här: Alla har sin egen väg att vandra. Det finns en väg för alla och man hittar den alltid framför sig. Den bästa vägen är den andliga. Det är den enda vägen som hjälper dig att bli en människa. Alla vägar leder till Skaparen och man vet i sitt inre när man vandrar sin egen väg. När en människa är nära Skaparen så vet hon helt enkelt saker. Det kallas vetandet (The knowing). Skaparen är det ord som Shenandoah använder och som många andra traditionalister skulle kalla Det stora mysteriet, Det stora okända eller Den store anden. Visserligen talar han om Skaparen som en han men betonar samtidigt att Skaparen varken är han eller hon; Skaparen är både och men samtidigt varken eller, förklarar han. Steve Wall förde samtal med Leon Shenandoah i 13 år och boken på bara lite drygt 90 sidor rymmer en kondenserad version av Shenandoahs utläggningar under tematiska kapitelindelningar med rubriker som Uppdraget, Lyssna till instruktioner, Vara stark, Bli en människa, Andar, Vägen och Profetior. Texten blir som ett långt och fritt flöde direkt ur en gammal onondagas traditionella tankevärld med insprängda fina svart-vita foton på Shenandoah. Wall själv lyser i stort sett med sin frånvaro. Själva kärnan i onondaga-tänkandet är att alla arter en gång i urtiden fick sina respektive instruktioner om hur man ska leva. Den vite mannen har glömt sina instruktioner; och det har även många indianer; men traditionalisterna håller fast vid de ursprungliga tankarna och en av dem är att de har en plikt att genomföra sina ceremonier, där man som sagt aldrig ber om något utan tackar för allt som Skaparen har gett liv till och även ställt till förfogande. När man tackar blir man en människa och ju mer man tackar desto mer minns man av ceremonierna som vi har till uppgift att utföra. Om vi inte upprätthåller våra ceremonier så kommer Moder Jord att gråta och människorna att glömma vilka de är, säger Shenandoah. Våra ceremonier kommer från de ursprungliga instruktionerna; ni vita har glömt era och kan inte göra våra ceremonier. ”Om ni började göra våra ceremonier skulle ni kunna hamna i problem och röra upp saker som ni inte vet hur ni ska handskas med. Det skulle vara som att släppa ut något ur asken som skulle kunna skada er. Man måste veta vad man gör när man gör saker som att tala med andarna. De kan hjälpa en och de kan skada en.” Shenandoahs råd till de vita kan förefalla enkelt, på gränsen till banalt; att börja odla igen. Då kan instruktionerna komma tillbaka. Det är första steget på väg tillbaka till Skaparen. ”Ni måste leva av landet, vilket innebär att ni måste plantera. Det är därifrån ni får er näring. Ingen tycks ha tid att vidröra jorden; ingen är villig att sätta ner händerna i mullen. Hur kan ni veta något väsentligt om ni inte gör det. Ni vill veta instruktionerna! Börja med Jorden.” Hela boken är en plädering för en enkel livsstil, ett liv i harmoni och balans med Moder Jord; att ”leva ett hedervärt liv och hålla sin väg ren”. ”Det är ett privilegium att vandra på jorden. Vi måste vandra på ett sådant sätt att vi aldrig lämnar några spår.” Samtidigt beskriver Shenandoah den andliga vägen som en aktivistisk väg; så länge det finns hunger och fattigdom finns det uppgifter att utföra. Den andliga vägen innebär att man vill ändra systemen så att alla människor kan leva med värdighet och leva i fred och harmoni. ”Jag arbetar för Skaparen. Jag vägrar att delta i något som skulle förstöra vad Han har skapat.” Jörgen I Eriksson, mars 2013 |