|
|
Om själens kretslopp Vad händer med en människas väsen/själ när hon dör? Är det någon skillnad mellan människor som gjort goda respektive onda handlingar? Är själen odödlig? Reinkarnerar människan? Det är några av de frågor som jag har fått – med följdfrågan: vad har shamanismen för svar på dessa frågor? Man kan inte säga att ”shamanismen” erbjuder något samstämmigt svar över huvud taget på dessa djupgående och mycket komplexa frågor. Det är stora skillnader mellan olika traditioner och mellan olika shamaner. Som läsaren vet bygger shamanismen på en individuell kunskapsväg där shamanen utifrån sina upplevelser utarbetar sin egen kosmologi – om än inom sin kulturs ganska vida referensramar. Inom den nordiska andliga traditionen, sejdtraditionen eller shamanismen om vi så vill, har jag stött på sju olika begrepp för själen, eller snarare för olika aspekter av själen; Önd = upprätthållaren/livgivaren. Den heliga
vind/anda som genomströmmar alla varelser. Det finns också åsikter om att blodet skulle vara en själsvariant, men det tror jag baserar sig på en feltolkning. Blodet är bäraren av livsgnistan som kommer med önd, den heliga vinden. Önd är den grundläggande själskraften. Övriga sex aspekter är olika uttryck för önd – aspekter som utvecklas såväl omedvetet som medvetet under en människas jordevandring. Även fylgjan är alltså en aspekt av önd och inte något som kommer ”utifrån”, vilket är en spridd missuppfattning inom nyshamanismen. När träder önd in i den enskilda människan? Är det när hon nyfödd tar sitt första andetag eller sker det redan i moderlivet, eller rent av redan vi befruktningen? Min personliga tolkning är att önd ligger slumrande redan i det befruktade ägget, önd som en potential, som utvecklas och blir hel när barnet tar sitt första andetag. Här finns en parallell i kosmisk skala. När uppstår önd, den heliga vinden över huvud taget? I den nordiska traditionen finns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”, bara ett tomrum – ett väldigt gap, Ginnungagap. Det kan också uttryckas som att formlösheten är ursprunget. Men på ena ”sidan” gapet utvecklas elden/hettan och på den andra isen/kölden och när dessa två krafter möts i Ginnungagap uppstår önd, eller snarare väcks liv i önd, som tidigare funnits slumrande, som en potential i formlösheten. Ur detta famntag mellan hetta och köld skapas önd som materialiserar sig i jätten Ymer (den larmande) och urkon Audhumbla (möjligen en älgko) och därmed är själva den materiella skapelsen igång. Allt som existerar och lever är genomsyrat av önd, ja upprätthålls av önd. Ingenting kan finnas utan önd, som alltså har såväl en materiell som en andlig aspekt. När en människa, eller en råtta eller skalbagge eller vad som helst dör uppgår den materiella aspekten av önd, alltså kroppen, i Moder Jords kretslopp. Vare sig man begravs i jorden, kremeras eller äts upp av en asätare så blir våra materiella beståndsdelar uppslukade av Moder Jords kretslopp. Vi transformeras om till något helt annat – våra grundmolekyler blir näringsämnen och byggstenar för andra varelser, som i sin tur blir byggstenar i nya organismer. Moder Jord är som en underbar kompost; avfall och död blir nytt liv. I denna kompostomvandling utplånas alla våra individuella kännetecken. Inga molekyler minns att de en gång ingått i mitt skägg eller mina vadmuskler. Här finns inte heller någon skillnad mellan människor som gjort ont och de som gjort gott. När Adolf Hitlers döda kropp eldades upp i trädgården till bunkern i Berlin 1945 återgick den till Moder Jords kretslopp på samma sätt som Mahatma Gandhis gjorde när han kremerades 1949. Detta är den underbara dynamiska process som är Moder Jord. Den kan omvandla även det som varit destruktivt och förödande till något nytt, näringsrikt och uppbyggande. Sett i ett kosmiskt perspektiv ingår jorden i ännu större kretslopp där galaxer, solar och planeter föds, lever, dör och omvandlas till byggstenar för nya galaxer, solar och planeter och alla planeters alla invånare. Vi är av stjärnstoft. Vi är stjärnfolk som kommer ur väldiga kosmiska explosioner och virveldanser mellan materia och anti-materia, mellan ljus och mörk energi, för att använda lite modernt fysikerspråk. Kanske skulle man kunna kalla de svarta hålen för universums underbara kompostanläggningar. Allt rör sig från formlöshet via form tillbaka till formlöshet och så vidare. Det är möjligt att allt någon gång avstannar i en ”evig” formlöshet – det vet vi ingenting om och kan vi antagligen aldrig veta något om. Det var den materiella ”sidan” av önd, men den andliga aspekten då, vad händer med den? De flesta shamanska kulturer som jag har stött på tror inte på reinkarnation, men det finns olika åsikter om vad som händer själen när man dör. En variant är att den beger sig till ett dödsrike (Valhall, Folkvang, de sälla jaktmarkerna etc) där tillvaron kan vara mer eller mindre lik den jordiska – fast för det mesta bättre. Men det finns också föreställningar om dödsriken där det är rätt så oangenämt att hamna (Hel t ex). Ibland var det kvaliteten på handlingarna under jordelivet som avgjorde var man hamnade. Min uppfattning är att dessa föreställningar inte primärt hör samman med shamanism utan med de allmänna föreställningar som fanns i den kultur där shamanen är verksam. Som jag ser det har shamaner i allmänhet en mer avancerad syn på vad som händer efter döden. En metod som shamaner i den nordiska (och även den samiska) traditionen länge använt sig av för att få kraft och kunskap har varit att söka kontakt med avlidna shamaner, t ex på gravplatser eller i heliga berg dit deras själar antas ha begett sig. Men det handlar inte om någon primitiv syn på att de döda finns kvar där man begravt dem. Snarare är det så att man på dessa platser söker den åtråvärda kunskapen genom de spår som finns i Drömtiden efter de döda. Drömtiden är en dimension av den här världen (som är den enda världen) och allt vi gör lämnar spår efter sig som man kan komma in i och få del av genom att gå in i Drömtiden. De platser där shamaner sökt kunskap av avlidna var/är platser som kan fungera som portar in i Drömtiden. Man kan säga att det är öndens spår som shamanen söker, däremot inte den enskilda personens önd, för öndens individuella uttryck finns inte kvar. På samma sätt som Moder Jord komposterar och transformerar våra materiella byggstenar transformerar hon också vår individuella önd, som ju ”bara” är ett individuellt uttryck för den stora önden, den heliga vinden. När vi dör lämnar önden oss och återgår till den stora önden och i den processen försvinner alla individuella särdrag. Det finns alltså inga själar med individuella särdrag eller ”minnen” kvar som svävar omkring i kosmos. Den önd som uppehållit mitt liv kommer inte att minnas att den varit i och gett liv åt min kropp efter denna transformation. Inte heller här ser jag någon skillnad på vad som händer med önden hos den som gjort ont och den som gjort gott. Önden i sig är vare sig ond eller god, den bara är. Våra kroppar är bara förgängliga skal som den ”eviga” önden hållit vid liv ett kort ögonblick. Också våra föreställningar om våra jag, att vi skulle vara något från allt annat avgränsat och individuellt, är ett ”skal” eller snarare en illusion som önden ger liv en kort stund. Vi, som individer, kommer ur formlöshet och går via form tillbaka till formlöshet. Det är en hisnande insikt som kan skrämma de flesta människor från vettet och få dem att söka tröst i olika trosföreställningar om ett himmelrike för de goda eller utvalda eller i droger eller i konsumism eller i andra beteenden vars huvudsakliga syfte är att undvika insikten i existensens obeständighet. Dit skulle jag också vilja hänföra uppfattningen att tillvaron (eller kosmos) har en övergripande mening eller ett mål. Min shamanska kunskapsväg har lett mig fram till samma hållning som Carlos Castanedas mentor don Juan Matus gav uttryck för, nämligen att det inte finns någon mening i tillvaron men att den andlige krigaren skapar sin egen mening och att den enda mening som är värdig en andlig krigare är sökandet efter kunskap. Frågan om etik och moral och om vi vill bidra till att göra gott eller ont i den här världen har alltså ingen bäring på vad som händer efter döden. Däremot har den en väldigt stor betydelse för hur livet på jorden gestaltar sig, inte bara för oss utan också för efterkommande generationer och för alla andra varelser och för Moder Jord själv. Valet är för mig helt enkelt och självklart; jag vill bidra till harmoni och balans, inte till kaos och förödelse. Jag vill hjälpa till att minska lidandet inte till att öka lidandet. Det är det enda värdiga sättet att leva. Och det oavsett om önd, den heliga vinden (eller oändlighetens aktiva sida, för att använda Castanedas uttryck) har ett medvetande och en vilja, för det kan vi aldrig nå full kunskap om. Jörgen I Eriksson, mars 2011 |