|
|
Bra introduktion till samisk religion Efter förfädernas sed – Om samisk religion (utgiven av Boska – Föreningen för bevarande av samisk kultur och medicin, Göteborg 2005) är en sympatisk och anspråkslös introduktion till detta fascinerande och mångfacetterade ämne. Redaktören Åsa Virdi Kroik skriver i inledningen att hon ville göra en bok om samisk religion för att hon ser den som ett värdefullt kulturarv som det är viktigt att sprida kunskap om. Den är lättläst och uttryckligen skriven för var och en som är intresserad av ämnet. Boken ger ingen heltäckande beskrivning av samisk andlighet, som ju var en sed, det vill säga ett sätt att leva där det egentligen inte fanns någon klyvnad mellan andligt och världsligt och där det därför egentligen är fel att använda ett begrepp som ”religion”. Den nosar lite här och där på begreppet samisk andlighet dock utan att gå riktigt på djupet. Den akademiska sakkunskapen hos de medverkande kan man inte klaga på, däremot är jag lite förbryllad inför den distans och försiktighet som författarna ger uttryck för inför de gamla samiska andliga traditionerna. Om detta är ett uttryck för vördnad känner jag full respekt för denna försiktighet, om det är ett uttryck för akademisk distans är jag självfallet mer kritisk. Redaktören Åsa Virdi Kroik har skrivit två av de fem kapitlen – ett om djuren som beskyddare, budbärare och vänner och ett om spåren i landskapen i nordligaste Jämtland efter hennes förfäder. Framför allt detta senare kapitel är intressant. Det visar att man var som helst i ett gammalt samiskt kulturområde, om man ger sig tid, kan finna mängder av spår efter förfäderna och deras seder, till exempel boplatser, gravplatser, fångstgropar, björngravar, offerstenar, rester av trummor och hällbilder. Marit Myrvoll har skrivit om drömvarsel och hur drömmar har använts och fortfarande används i det dagliga livet på samiskt område, Andreas Stångberg har skrivit om Soejvengeelle, en samisk grav i Vapsten och arbetet med att återbörda skelettet efter denne 1400-talssame som på 1950-talet stuvades in i Nordiska museets lagergömmor. Den kanske tyngsta och mest djuplodande artikeln – Den heliga trumman – som handlar om de samiska shamantrummor som beslagtogs på 1600- och 1700-talen är skriven av Anna Westman. Hon är den enda icke-samen bland artikelförfattarna. Å andra sidan är hon intendent vid samemuseet Ájtte i Jokkmokk och ingift i en samisk släkt. Den bild av samisk andlighet som boken förmedlar är att den på det stora hela tillhör det förflutna men är viktig att bevara som en del av en samisk kulturell identitet. Man kan ju alltid diskutera hur mycket av de gamla föreställningarna som har levt kvar respektive försvunnit, men i grunden anser jag att boken förmedlar en korrekt syn på samisk andlighet, nämligen som en integrerad del av ett sätt att leva i en karg och farofylld miljö. Andligheten går igen i allt, i berättelser, etiska och moraliska förhållningsregler, uttalade och icke uttalade regler för hur renskötsel, fiske och jakt ska bedrivas, ja helt enkelt i hur man beter sig i landskapet. Därför har Anna Westman helt rätt när hon skriver att: ”Schamanismen och trumman var bara en del i den samiska religionen, på samma sätt som trummorna idag bara är en del av det samiska kulturarvet.” Min inställning är att det finns mer kvar av det gamla än många tror och att en del av det som har sovit återupplivas igen. Eftersom den gamla seden omfattade ett sätt att leva innebar kristnandet av samerna (hur djupt det nu gick) inte att det gamla sättet att leva utrotades. Det försågs delvis med en ny ideologisk, kristen, överbyggnad samtidigt som man i mångt och mycket fortsatte att leva på det gamla sättet. Att de samiska näringarna har förändrats och dragits in i den globala kapitalistiska varuproduktionen har betytt mer för borttynandet av gamla föreställningar än vad själva kristnandet har gjort, även om det finns ett intimt samband mellan dessa processer. När det gäller shamantrummor noterar Åsa Virdi Kroik att de åter har kommit i ropet under senare år. ”Slöjdare har lärt sig att tillverka trummor på nytt. Dessa är mycket vackra och säljs i första hand som prydnadsföremål. Inom så kallade New Age-kretsar har man influerats av det schamanistiska tänkandet och detta har utvecklats till en rörelse som brukar kallas neo-schamanism. Man bygger på det man vet om den gamla schamanismen men betonar trancen. I dessa kretsar är de nytillverkade samiska trummorna också populära. Man slår på trumman för att nå trancetillståndet. Den gamla trumman användes inte som traditionellt musikinstrument men nu har den nya hittat vägen till dagens instrumentalister och jojkare”. Jag förstår inte varför en del akademiker, såväl samer som icke-samer, har behov att sätta stämpeln New Age på de personer, såväl samer som icke-samer, som har börjat använda trumma igen. Visserligen är delar av New Age-rörelsen på ett ytligt plan intresserade av shamanism, men de personer som har börjat använda trummor på ett mer seriöst sätt kan knappast buntas ihop med New Age. En del av dem kallar sig i stället Old Age. Och beteckningen neo-schamaner är inte heller särskilt användbar. I relation till vad är det som man kallar dagens samiska shamaner för neo-schamaner? Är det i förhållande till de shamaner som missionärerna beskrev (genom sina färgade glasögon) på 1600- och 1700-talen? På vilket sätt var de mer ”äkta” än dagens shamaner? Och kanske borde 1600-talets noaidier kallas neo-schamaner i relation till 1200-talets noaidier? För mig är den samiska shamanismen en dynamisk tradition som befinner sig i ständig utveckling. Självfallet har omvärldens handlingar stor betydelse för hur den utvecklas. Om myndigheterna utfärdar dödsstraff för innehav av shamantrummor söker sig självfallet den shamanska kunskapen andra vägar. I dag när det är helt OK att använda trumma kommer den åter till heders samtidigt som nutidens shamaner använder ny teknik för att sprida sina kunskaper, till exempel genom egna webb-sajter. Efter förfädernas sed är en behändig introduktion till samisk andlighet. Den kan beställas via kroik@bredband.net. Den som vill gå vidare hänvisar jag till Hans Mebius: Bissie – Studier i samisk religionshistoria (2003) eller mina egna böcker om samisk shamanism: Samisk shamanism och Vandrare i två världar. Den som vill se hur samiska shamaner i dag arbetar kan besöka följande hemsidor: Ailo Gaup, Eirik Myrhaug, Randi Irene Losoa. |