Hem Böcker Om norrshaman Kurser, föredrag Tankar Kontakt Länkar Min blogg

Där renflocken drar förbi… Många samer har uttryckt som sin sista önskan att bli begravda intill renarnas vandringsvägar så att de även efter döden ska få höra de underbara klövknäppningarna och grymtandena från renflockar på väg mellan sommar- och vinterbeten. Denna önskan har också fått låna titel till en liten men mycket intressant bok om den sydsamiska kulturen och historien. Där renflocken drar förbi är utgiven av Boska – Föreningen för bevarande av samisk kultur och folkmedicin. Åtta författare, de flesta akademiker och flera av dem samer, medverkar under redaktörskap av Åsa Virdi Kroik, nu åter bosatt i sin barndoms trakter i norra Jämtland. Kroik har tidigare gett ut flera tankeväckande skrifter som jag recenserat här och här. En av bokens texter handlar just om samiska gravplatser inne i landskapet. Trots att samerna i formell mening var kristnade levde skicket med begravningar i landskapet, längs med de gamla flyttlederna, kvar långt in på 1800-talet. Religionsvetaren Jorunn Jernsletten skriver att seden med gravar i landskapet bidragit till att styrka samhörigheten både med släkten och med landskapet. De döda finns närvarande i landskapet och blir en del av det kollektiva minnet. Gravarna är en del av landskapets berättelse och de visar också att släkterna har funnits lång tid i just dessa landskap. Det är ett sätt från samernas sida att uttrycka att också människorna tillhör landskapet och hör hemma där. En annan av texterna – av arkeologen Ewa Ljungdahl – behandlar sambanden mellan människa, ren och landskap. Ljungdahl har studerat de ben- och horngömmor som man kan hitta både här och där – mellan stenar, i småtjärnar eller helt enkelt nergrävda i jorden. Det ansågs viktigt att samla ihop alla benen från den slaktade renen (och även andra bytesdjur) och ge dem tillbaka till jorden eller vattnet. Det var en handling av vördnad och aktning för djuren som man var tvungen att döda för att överleva. Bakom bengömmorna finns också en tanke om att det ska bidra till att hålla renflocken samlad och om att man ska få fortsatt renlycka, dvs lyckas väl i sitt arbete med renarna. Begreppet renlycka är fortfarande högst levande bland samer och har också blivit föremål för en filosofisk avhandling av Nils Oskal vid Samisk högskole i Kautokeino. Renlycka förutsätter goda relationer till de olika beteslanden och är ett uttryck för hur man lever sitt liv. Om man lever som en hederlig och värdig människa påverkar detta renlyckan positivt. Oskal har definierat renlycka som ett sätt att komma överens med omgivningen/landskapet. Om bengömmorna ingår i detta tankekomplex och uttrycker en önskan om renlycka ska man då betrakta dem som offerplatser där kulthandlingar utfördes, frågar Ljungdahl och konstaterar att den västerländska vokabulären är otillräcklig för att förstå traditionen. Bengömmorna ingick som ett självklart inslag i vardagslivet och Ljungdahl beskriver det som ett gränsområde mellan vardagshandlingar och det vi idag kallar offer: ”Sannolikt var gränserna mellan rituella eller andliga och vardagliga sysslor inte alls så skarpa som i dagens samhälle, utan handlingarna ingick i en större helhet där allt – liv och död, människa och djur – hängde ihop”. Därmed kommer Ljungdahl fram till en liknande hållning som t ex den finländske antropologen Juha Pentikäinen som definierar shamanism som ett sätt att tänka och leva. (Se en tidigare recension av mig här) Och hon ligger väldigt nära Kerstin Eidlitz Kuoljok som använder begreppet livssyn om hela det tankekomplex som styr handlingarna i traditionella samhällen (bl a i hennes pärla till bok Bilden av universum bland folken i norr, som jag har recenserat här). Där renflocken drar förbi… är ett uttryck för den nyare akademiska forskningen om och av samer som innebär att man försöker gå utöver och bortom gamla västerländska begrepp som ”religion”, ”gudar”, ”övernaturligt” etc för att i stället förstå den kultur man studerar – i detta fall den sydsamiska – på dess egna villkor och genom att närma sig dess egen tankemetod. Det sker inte minst genom att man lyfter näsorna över missionärernas gamla så kallade källskrifter och i stället samtalar med levande samer och att man beger sig ut i landskapet för att på olika sätt tolka dess tecken. Denna nya forskningsattityd av-exotiserar och av-objektifierar den studerade kulturen. Det gäller inte allt i denna bok, för här och där slinker begrepp som ”religion” och ”gudar” igenom trots att skribenterna vet att dessa begrepp saknas i de samiska språken och leder till felaktiga uppfattningar om samiskt sätt att tänka och leva. Boken är därmed på sätt och vis också ett uttryck för den brytningsprocess som råder inom den antropologiska forskningen. Ett par av texterna tar upp samband mellan hällbilder, samisk kultur och samiska noaidietrummor och pekar mer på behovet av ytterligare forskning än vad de kommer med svar. Andra texter handlar om samisk syn på fåglar, berättelser om förlossningar och vad analyser av samiska namn på fjäll, sjöar och älvar kan säga om förhållningssätt och livsmönster. Åsa Virdi Kroik själv har bl a en spännande text om några kulturlämningar i Jorm. Hon behöver bara gå bakom knuten på sitt hus för att hitta märkliga formationer och föremål, som naturligtvis har en historia och ett ändamål, men som vi idag med vår begreppsapparat kan ha svårt att förstå. Ett är dock säkert: det sydsamiska landskapet vimlar av spår efter förfäderna och förmödrarna, såväl mycket gamla spår som mer sentida och nutida. Åsa Virdi Kroik är en av dem som försöker tyda och avkoda detta landskap och jag hoppas att hon kan fortsätta med detta arbete under lång tid framöver. Jörgen I Eriksson, juli 2010 Tillbaka