tankar

Att avkoda Eddans hemliga visdom

Myterna i Den poetiska Eddan och i Snorres Edda rymmer en komplett kosmologi med beskrivningar av en avancerad förkristen nordisk initiationsväg. För den som kan avkoda deras komplexa budskap fungerar de som utmärkta vägledningar i sökandet efter visdom. Så skulle en kunna sammanfatta Maria Kvilhaugs 700-sidiga mastodontverk The Seed of Yggdrasill – Deciphering the hidden messages in Old Norse Myths (Whyte Tracks 2013).

Kvilhaug vill ”avtäcka den verkliga betydelsen i Edda-myterna” framför allt genom att på djupet analysera de poetiska metaforerna och de många märkliga namnen på alla mytiska gestalter, urtidens heliga varelser. Hennes utgångspunkt är att Edda-poeterna var initierade i de hemliga kunskapsvägarna och att också människor idag kan ta del av denna heliga kunskap, om vi kan knäcka koderna. Karaktärer, platser och ting beskrivs på ett sätt som döljer budskapen. De poetiska metaforerna är alltid en täckmantel för ett tillstånd, en inre kvalitet och en kosmisk naturkraft som finns både i universum i stort och i människornas inre. Det som i Eddans sånger på ett ytligt plan kan uppfattas som beskrivningar av mytiska hjältars och monsters märkliga och ibland bisarra äventyr handlar enligt Kvilhaug primärt om människornas ande, själ, intelligens, passion, rädsla, girighet och begär – alltså känslor, attityder och inre krafter som kan utveckla oss eller förstöra oss; allt enligt den klassiska formeln ”as above, so below”.

Kvilhaug betonar och lyfter fram det dynamiska och flytande i Edda-sångerna; väsen, identiteter och funktioner överlappar varandra och det ena omvandlas till det andra i en ständigt pågående process. En del väsen/krafter kan uppträda i många olika skepnader – “the many can be the one and the one can be the many”. Myternas kosmos utgör till exempel ingen geografisk skildring av världen, snarare handlar det om beskrivningar av det som ligger bortom tids- och rumsdimensioner där det inte existerar några bestämda eller fasta gränser mellan upp och ner, högre och lägre. Eddans poeter beskriver dimensioner av verkligheten som existerar både inom och utom allt och där allt har minst två sidor.

Drivkraften i de nordiska myterna är inte kampen mellan ”ont” och ”gott” – t ex jättar mot asar. Det underliggande dramat i Edda-poesin är i stället relationen mellan den manlige sökaren och det kvinnliga eftersökta, skriver Kvilhaug. Exempel på detta är de många berättelserna om hjältar som söker kunskap hos kvinnor och belönas med en dryck av det heliga mjödet, som är en metafor för helig kunskap som förmedlas i ett tillstånd av trance. Oden får dricka av mjödet hos jättedottern Gunnlöd inne i Suttungs berg, Skirner bjuds mjöd av jättedottern Gerd, Sigurd Fafnesbane undervisas i runornas väsen av Sigdrifa som inledde sessionen med att bjuda på mjöd ”som var mängt med makt och mycken ära … fullt av lövjor med läkekraft, goda galdrar och gammanrunor”. I det mycket exempelrika avsnittet om ”kvinnan med mjödet” imponerar Kvilhaug – och inte för inte så hette hennes avhandling vid universitetet i Oslo ”The Maiden with the Mead – a Godess of Initiation Rituals in Old Norse Myths?” Frågetecknet i avhandlingens titel är i The Seed of Yggdrasill ersatt med ett utropstecken. Det är en initiationsväg som beskrivs – en väg där Kvilhaug urskiljer fem distinkta steg: sökandet efter en vision, visionen, nedstigning i undervärlden, prövningar och invigning.

På nära 700 sidor vrider och vänder Kvilhaug på det mesta i Edda-sångerna och det mesta i hennes analyser är användbart och tankeväckande för den som vill pröva denna nordiska kunskapsväg. Jag ska här bara nämna några analyser som jag särskilt uppskattar och känner mig befryndad med:

Dråpet och den trefaldiga bränningen (och återfödelsen) av Gullveig i Völvans spådom är i själva verket en beskrivning av en kvinnlig initiation. Efter bränningen kunde Gullveig ”sejda vettlös”. Namnet Gullveig betyder Gulddryck och syftar på helig visdom. När myterna talar om guld och guldskatter är det helig kunskap som avses. Enligt Kvilhaug manifesterar Gullveig det som Carlos Castaneda kallar ”den inre elden”, hon överlever den och blir därmed fri i den andlige krigarens bemärkelse.
När Oden lägger sitt ena öga i Mimers (=Minnets) brunn är det inte bara ett offer för att få en klunk av detta heliga vatten och därmed bli allvis utan också ett sätt att kunna se allt som hittills inträffat i kosmos. Med ett öga ser Oden ut över alla världar, med det andra i Minnets brunn ser han också genom alla tider och blir allvetande.
Valhall är inte en himmel för råbarkade krigare som slåss dagarna i ända för att på kvällen äta sig mätta på galten Särimner och dricka sig fulla på mjöd. Det som de så kallade einhärjarna deltar i inne i Valhall är en alkemisk transformation, som i varje individ återskapar den ursprungliga stora kosmiska skapelsen. Valhall är en plats för transformation och återuppståndelse. Att komma till Valhall, och även Frejas boning Folkvang, är alltså en initiationsväg.
Dödsgudinnan Hel (= den döljande) och hennes domän är inte enbart mörk, dyster och negativ. Hel har flera sidor; hon är såväl ung som gammal, attraktiv som frånstötande; och döden beskrivs ofta som ett erotiskt möte mellan den döende och kvinnliga krafter som är förknippade med döden – inte bara Hel utan även Ran och Freja.
Jättarna i Eddans berättelser är inte onda utan ambivalenta. De är inte fiender utan hinder som den visdomstörstande måste övervinna, t ex girighet, hat, vrede, rädsla.

Men jag är också kritisk till en del i Kvilhaugs mastodontverk:

Eddorna är skönlitteratur nedskriven efter religionsskiftet. Vi vet föga om alternativa och mer ursprungliga sätt att berätta myterna. Som skönlitteratur är Edda-poesin en flik av verkligheten sedd genom ett temperament. Eddan är inte ”vår” heliga skrift. Var poeterna andligt initierade? Kanske, men de var inte shamaner och hade inte en fullödig förståelse av myternas andliga dimension. Snorre var definitivt inte shaman! Eddan innehåller fragment av urmyter men det går inte att tolka varje Edda-sång som en initiationsbeskrivning full av hemlig visdom.
Att tolka Edda-sångerna kronologiskt är att gå ett steg för långt. Völvans spådom t ex innehåller inte en kronologisk beskrivning av universums skapelse. Kvilhaug går också för långt när hon föser samman alla möjliga gudar och gudinnor som ett och samma väsen. Att alla väsen kommer ur samma ursprungliga matris innebär inte att det bara finns ett manligt och ett kvinnligt väsen. Oden, Heimdall och Mimer är inte en och samma. Och även om en kan tala om en stor gudinna som äger all helig kunskap men uppenbarar sig under oräkneliga namn och skepnader är det att gå för långt att sätta likhetstecken mellan asynjor, jättinnor, valkyrjor, nornor, fylgjor och hamingjor. Det finns skäl till att det andliga uppträder i och genom dessa olika skepnader.
Att tolka alla poetiska metaforer som beskrivningar av inre mänskliga processer är också att gå för långt. Ibland blommar Kvilhaug också ut i en nyandligt inspirerad rappakalja. Jag tar hennes analys av Odens initiationshängning i världsträdet som exempel. Den handlar enligt Kvilhaug ytterst om att ”kosmos ande” hänger på ”den universella kroppen” och att ”den kunskapssökande anden offras till det fysiska livet som en gåva till sig själv i oss alla”. Jaha? Det är faktiskt enklare än så; Odens trädhängning är en traditionell shamaninitiation som innehåller dödskonfrontation och återfödelse med ny kunskap.
Trots Kvilhaugs imponerande språkliga kunskaper och jämförelser med andra religiösa system går även hon vilse ibland, t ex i analysen av ekorren Ratatosk som löper längs Yggdrasils stam. Enligt Snorre löper Ratatosk med fientliga budskap mellan draken Nidhögg som gnager på en av världsträdets rötter och örnen som sitter i trädets topp. Detta tolkar Kvilhaug som att Ratatosk är ett hinder för den förening av det lägre och det högre som är nödvändigt för andligt uppvaknande. Det är faktiskt tvärtom! Ratatosk är en beskrivning av shamanen och shamanens förmåga att fritt röra sig mellan världarna och balansera motsatser (örnen och draken). Kvilhaug säger ju själv på ett ställe att den andliga föreningen just handlar om att balansera motsatser. Då borde hon inse att Ratatosk förverkligar just detta!

Om en som jag läser boken i ett enda svep – visserligen ett par månader långt – känns det som om den aldrig tar slut. Många upprepningar borde ha redigerats bort; det hade kanske räckt med ett verk på 300 sidor. Nu ter sig antagligen det jättelika omfånget som väldigt avskräckande för de måttligt intresserade och det är synd eftersom The Seed of Yggdrasill är värd en stor läsekrets. Kvilhaug hade behövt en sträng redaktör och boken hade varit värd en bättre utformning än det nuvarande grådaskiga digitaltrycket som förtar mycket av kvaliteten hos Kvilhaugs egna illustrationer. Men, det är tydligen så här som Kvilhaug vill ge sitt verk till världen och det är bara för oss att tacka och ta emot. Hennes arbete är unikt och kan verkligen hjälpa till att öppna Eddans portar till Drömtiden. Men portarna finns inte i Kvilhaugs bok utan i Eddasångerna – tillgängliga för envar att träda in i, helst i ett förändrat medvetandetillstånd.

Jörgen I Eriksson, mars 2014

Tillbaka