|
|
Odens likgalder - varför gråter
nornan?
Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan. Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda. Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar. I denna text kommer jag att presentera och analysera detta material: 1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016). 2) Vägtamskvädet (Balders drömmar) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). 3) Varför gråter nornan? Min egen analys av dessa båda kväden. Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar direkt efter kvädet. 1. 11. 23. 24. Förklaringar: Vägtamskvädet –
runstavar under tungan
Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar direkt efter kvädet. 1. 2. 4. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. Förklaringar. Varför gråter nornan? Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder. Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”. En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni. För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder. I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om
”himlens, Hels och hela världens Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.” Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern. Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök. Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt. Vet ni än eller vad? Jörgen I
Eriksson, februari 2016 |
