|
Bilder som spränger hinnan till Drömtiden
Den som är intresserad av hällristningar och andra
former av så kallad klippkonst har lagom till vintern 2010/2011 fått en
finfin bok att sjunka in i. Den heter Jägarens leende – Resor i
hällkonstens rymd och är skriven av den finlandssvenska etnologen och
författaren Ulla-Lena Lundberg (utgiven av Söderströms förlag i Helsingfors).
Detta är en synnerligen välskriven och välkomnande bok som observerar,
analyserar, diskuterar och kommenterar den mångtusenåriga konst som har
målats, ristats eller knackats in i berg och sten världen över.
Det skulle säkert ta en livstid i anspråk att bara besöka alla områden med
klippkonst. Lundberg skriver om hällkonst i Afrika och Europa, skickligt
tematiskt uppdelat i fyra huvudområden; klippmålningar (södra Afrika),
grottmålningar (Spanien och Frankrike), hällristningar och hällmålningar
(Sverige, Norge, Finland och Ryssland) samt den underjordiska konsten i stora
megalitmonument (Irland och Frankrike). Hon har entusiastiskt rest runt
tillsammans med sin syster och boken innehåller också gripande avsnitt om
deras livslånga syskonkärlek och existentiella samtal som pågår in i det
sista även under systerns borttynande i sjukdom.
Lundberg är en entusiastisk anhängare av de nyaste rönen inom
hällkonstforskningen, som ställer shamanen i centrum och primärt beskriver
hällarnas bilder som beskrivningar av shamanska transupplevelser. Bilderna
betraktas numera i allt mindre omfattning som uttryck för så kallad jaktmagi
utan mera som skapelseberättelser, ”om varifrån vi kommer” och som uttryck
för en världsåskådning där gränserna är flytande mellan människor och djur,
mellan vår värld och den osynliga världen, där ”världarna går in och ut hos
varandra”.
Lundberg beskriver sin och systerns metod som ”intuitivt betraktande” där de
försöker se och uppleva hällbilderna utan förutfattade meningar. Det gör att
hon ofta kommer väldigt nära en shamansk uppfattning av dessa bilder, som ju
innebär att man ser dem som portar till Drömtiden. Hon beskriver det som att
klippkonsten strävar till att frigöra det som ligger bakom hinnan till en
annan värld. Konstnärerna tog alltså fram de bilder som redan fanns på
platsen. Hällbilderna har koncentrerats till vissa platser just för att en
speciell kraft fanns/finns där: ”Platsen är lika viktig som konsten och
utslagsgivande för dess placering”, och ”konsten förstärker och proklamerar
platsens betydelse”.
När det gäller de senare ristningarna från bronsåldern konstaterar Lundberg
att de är uttryck för ett annat samhälle och en annan livssyn än den som
fanns i det egalitära samlar- och jägarsamfundet. Bilderna ger uttryck för
världslig och religiös makt, hierarkier och våld även om äldre mer egalitära
och vilda element fortfarande smyger sig in i ristningarna – som björnspåren
på hällen i Himmelstalund i Norrköping. Lundberg säger sig tycka mycket
bättre om jägare och samlare än om bofasta jordbrukssamhällen ”som förökar
sig för snabbt och utvecklar militanta hierarkier”. Och de jättelika
stenmonumenten i Irland (t ex Newgrange) och Carnac i Frankrike, som
förutsatte tvångs- eller slavarbete, betecknar hon som ”vanvettiga
stenbaxarprojekt” för att förgylla makten.
Ulla-Lena Lundberg är ödmjuk och fylld av respekt inför klippkonsten och dess
skapare och erkänner att många frågor är obesvarade och kanske aldrig kommer
att få några logiska svar. En sådan gåta är skålgroparna. Vad var den
ursprungliga avsikten med dem? Kanske skulle hällbildsforskarna komma svaren
närmare om de tog steget fullt ut från ett erkännande av sambandet mellan
shamansk trans och hällbilderna till att själva pröva dessa transmetoder för
att verkligen gå in i bilderna och Drömtiden och kanske komma tillbaka något
klokare? När börjar bildforskarna ta med sig trummor till de magiska
hällarna?
Samtidigt skulle jag vilja ifrågasätta fixeringen vid transupplevelserna. Jag
tror att den förklaringen kan vara lite för enkelspårig. Klippkonsten är
uttryck för en livssyn. När den gjordes kunde säkerligen människor i gemen –
och inte bara shamanerna - ”läsa” bilderna.
En annan förklaring som Lundberg inte alls kommer in på är bildernas karaktär
av budskap till kommande generationer och människor. Traditionella hopis t ex
ser klippkonst som ett medvetet sätt av förfäder och förmödrar ute på långa
vandringar över kontinenten att markera var man gått fram och därigenom också
kommunicera genom tiden – med oss.
Jag hade gärna sett flera bilder i Jägarens leende, men oavsett det så
måste detta vara en av de bästa böckerna 2010 för den shamanskt intresserade.
Tillbaka
|