|
|
Om lakotas tolv dygder och att återvända till jorden Det tycks numera vara accepterat även i den västerländska kulturen att åter börja tala om dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Den som söker vägledning på detta område har mycket att hämta i traditionella myter och berättelser. Själva ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Den som vill få lite alternativ inspiration på dygdernas område rekommenderas varmt att läsa Joseph M Marshalls bok The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Boken är en imponerande sammanställning av traditionella lakotaberättelser interfolierade med Marshalls egna minnen av uppväxten hos morföräldrarna på Rosebud-reservatet i South Dakota på 1950-talet. Detta är helt enkelt en lysande bok om vad det innebär att vara människa och inta sin rättmätiga plats i den stora kosmiska väven – allt betraktat genom ett lakotamedvetande. (Jag har tidigare recenserat Marshalls fina berättelser om lärdomarna från hans morfar; Walking with Grandfather). I The Lakota Way djupdyker Marshall i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet – ett tänkande som sedan flera hundra år är starkt förknippat med den hårda men rika tillvaron på prärierna i västra Amerika. Marshalls tolv dygder är; ödmjukhet, uthållighet, respekt, värdighet, kärlek, offervilja, sanning, medkänsla, mod, själsstyrka, generositet och visdom. En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten. Denna dygd sammanfattar Marshall i begreppet ”den lågmälda vägen” (the quiet path). Tillsammans med uthållighet och andlig styrka har ödmjukheten främst manifesterats av de traditionella lakotaindianer, inte minst de äldre kvinnorna (the grandmothers), som enligt Marshall har lyckats bevara språk, traditioner, sedvanor och värderingar – ”essensen av vad det innebär att vara lakota”. Marshalls egen mormor gav honom följande råd; ”Om du vill gå långt i livet ska du vandra mormorsvägen.” Och essensen i denna väg är enligt Marshall själsstyrkan. Betydelsen av detta lågmälda men ihärdiga försvar av det egna livssättet kan inte undervärderas; ”Sanningen är att vi lakota fortfarande vandrar omkring på jorden. Sanningen är att vi överlevde traumatisk förändring och är visare och starkare på grund av det… Illusionen är att vi är ett erövrat folk. Sanningen är att vi är överlevare; vi tog oss an det värsta som våra ’erövrare’ kunde kasta över oss och vi står fortfarande upp. Illusionen är att vi är en del av det förflutna – något som kan studeras, analyseras, mätas, dissekeras och slutligen bedömas. Sanningen är att vi fortfarande är en livsduglig kultur med traditioner, sedvanor och värderingar som har bestått de hårdaste prov”. För Marshall är alla dygderna väsentliga beståndsdelar i ett balanserat samspel mellan alla levande varelser. Till syvende och sist handlar vår mänskliga existens helt och hållet om balans; att finna balans inom oss själva, mellan oss människor och mellan oss människor och alla andra varelser som vi delar jorden med. Vi delar alla den yttersta sanningen, den att döden alltid är en del av livet och en förutsättning för livet. Det finns en sanning som gör mullvaden jämlik med björnen, en sanning som förenar oss alla, vare sig vi går, flyger, krälar, simmar eller har rötter. Vi föds alla och vi dör alla. Det sammanfattar Marshall sålunda; ”Att leva väl är att dö väl” (Living well is dying well). Många av berättelserna i The Lakota Way stammar från jägar- och samlarlivet på prärien före början av 1700-talet, alltså från tiden innan hästen kom till lakota. En berättelse kan börja så här; ”De gamla brukade säga att det finns många märkliga och mystiska saker i världen. De visste att det var sant eftersom de hade sett saker: en del förunderliga, en del dråpliga, en del mäktiga eller små. Men allt hade ett syfte, sa de, allt som hände är en gåva från livet självt, om inte för annat så för att lära oss en läxa”. Man känner sig som läsare verkligen välkommen in i lakotas värld och får under läsningens gång mängder av kunskaper om livet på prärien, såväl för länge sedan som för inte så länge sedan, och man får följa med in i heliga ceremonier som svetthyddan och soldansen. Detta är en bok om generositet och om visdom, som handlar om att veta hur och när man ska använda sin kunskap. ”Visdom är livets gåva till oss, men också vår gåva till livet”. Denna frågeställning utvidgar Joseph M. Marshall III i sin senaste bok; To You We Shall Return – Lessons about Our Planet from the Lakota (Sterling 2010). Tonen slås an i inledningen med en traditionell lakotabön till Mormor Jord; Mormor, I denna bok sätter Marshall in lakotatänkandet i ett större urfolksperspektiv och går bortom präriehorisonten i sin omtanke om Mormor Jord och hennes öde; ”Den väg som våra förföräldrar vandrade i tusentals år före européernas ankomst är inte betydelselös historia. Den kan vara en nyckel till framtiden för denna kontinent, och kanske för hela världen”. Marshall återkommer även i denna bok till morfaderns lektioner under vandringarna på reservatet. Syftet var, förstod Marshall senare, att lära känna landet, landskapet, och upprätta ett verkligt, närmast fysiskt band till jorden. Den kultur och livssyn som lakota och andra amerikanska ursprungsfolk utvecklade under årtusendena och förde vidare genom muntlig tradition ända in i våra dagar bygger på respekt för Mormor Jord. Om man känner respekt för och har en genuin relation till sitt landskap är det lättare att anpassa sig och samexistera med allt annat levande, skriver Marshall och i detta innefattar han inte bara andra arter utan också alla möjliga av Mormor Jords uttryckssätt i form av väder och vind, hetta och köld, översvämning och torka, snöstorm och värmebölja. Respekt förhindrar arrogans och respekt möjliggör kunskap om landet som blev som en andra natur för ursprungsfolken. ”Sådan kunskap kan återigen bli nyckeln till vår överlevnad som människor, men den här gången handlar det, i stället för att anpassa oss till miljön för att bevara vår existens, om att vi måste rädda och hela den sårade jorden så att framtida generationer kan överleva. För att åstadkomma detta måste vi gå tillbaka till begynnelsen”. Det gör också Marshall när han översiktligt skildrar inte bara lakotas utan också de andra ursprungsamerikanernas historia; hur de anpassat sig till en mångfald av klimat och landskapstyper och efterhand också tvingats anpassa sig efter den vite mannens kolonisering. Trots att också många indianer gradvis lagt sig till med den vite mannens värderingar och syn på jorden som en råvaru- och produktionsresurs i stället för ett levande och medvetet väsen, så lever ändå mycket av det traditionella tänkandet, så intimt förenat med plats och landskap, kvar. ”Landet – jorden som helhet – gav upphov till vad och vilka vi är”. Det är den insikten, att vi är en del av jorden och inte åtskild från den - we are part of the earth, not apart from it – som Marshall vill bibringa läsaren. Han hyser uppenbarligen hopp om att även den vite mannen ska kunna återupprätta en andlig relation till jorden och han ser framför sig en värld där vi kan förena avancerad teknik med ett respektfullt sätt att samexistera med jorden. Traditionella lakotas har kunnat förena det arkaiska med det moderna; ”Att anpassa oss till den vite mannens saker och sätt innebär inte att vi ska anpassa oss till hans sätt att tänka”. ”Jag är en lakotaperson, styrd och vägledd av lakotavärderingar i en värld som är övervägande icke-lakota”. Bokens titel och den inledande bönen anspelar på döden men Marshall betonar att vi kan återvända till jorden även innan vi dör ”genom att anta ett sätt att tänka som gör det möjligt för oss att samspela med den naturliga omgivningen utifrån en attityd av respekt”. Och respekt växer ur ödmjukhet, eller hur? Jörgen I
Eriksson, november 2012
|