|
|
Den levande erfarenheten Människor som lever i och av naturen har en djup förståelse och respekt för naturen. En insikt i naturens komplexitet, dynamik och oförutsägbarhet är A och O för möjligheterna att överleva. Det gäller i synnerhet människor som lever under tuffa klimatförhållanden. För dem är det andliga och det praktiska livet tätt sammanvävt. Deras religiösa föreställningar är knutna till naturen och deras livssätt. Det finns ingen skillnad mellan vad som är ”religion” och vad som är ”praktisk kunskap”. De förutsätter varandra och hänger samman i en odelbar helhet. Om hur detta yttrar sig bland renskötande samer har Jens-Ivar Nergård skrivit en fantastisk bok: Den levende erfaring – En studie i samisk kunnskapstradisjon (Cappelen 2006). Nergård är verksam som professor vid Institutet för pedagogik och lärarutbildning vid universitetet i Tromsö och har under ett flertal år bedrivit fältstudier bland renskötande samer i Karasjokområdet i nordligaste Norge. Det som gör Nergårds bok så bra är att han återger och analyserar samiska tankar och berättelser i det enda sammanhang där de egentligen kan bedömas, nämligen inom ramarna för det samiska livssättet och den samiska kunskapstraditionen. Antropologer, religionshistoriker och psykologer har under många år ägnat sig åt att analysera religion och filosofi hos allehanda urfolk men de har alltid gjort det utifrån sitt eget västerländska tankekoncept (”western mindset”). En berättelse, en filosofi, en religion, är en karta över verkligheten och vad de västerländska forskarna har gjort är att använda sin egen karta till att analysera urfolkens kartor. Som om den västerländska kartan vore bättre eller mer utvecklad än urfolkens! Detta problem vidhäftar även den allra modernaste antropologin. Nergård spränger dessa ramar och relaterar den samiska religionen och filosofin till det samiska livssättet. Den får så att säga framträda på sina egna villkor och bli bedömd på sina egna villkor. Nergård studerar inte ”det andra” utan beskriver helt enkelt hur människor i ett visst klimat, med ett visst näringsuttag och livssätt, och med en viss historia (flera hundra år av kolonialt ekonomiskt och kulturellt förtryck) tänker och handlar. Kunskap existerar på olika sätt och uttrycks i olika former - en del i text och tal, andra enbart i praktisk verksamhet. Nergård har speciellt studerat hur och var kunskaper överförs i renskötarfamiljer. Det handlar väldigt mycket om det som brukar kallas tyst kunskap och som inte bara sitter i huvudet utan kanske lika mycket i kroppen och i det sociala samspelet, till exempel i rengärdet. Här spelar iakttagandet och lyssnandet en avgörande roll. Barnen är med i rengärdet redan från späd ålder för att växa in i rollen som renskötare. Men här spelar också berättelserna en mycket viktig roll - berättelser under pauser i rengärdet, berättelser kring köksbordet eller kåtaelden under höst- och vårflyttningar. Det är berättelser som bara berättas i de sammanhang där de har betydelse, det vill säga inom renskötseln, och för dem som den inneboende kunskapen är viktig, det vill säga andra människor som har anknytning till renskötseln. Är du inte verksam som renskötare (eller ska bli det) får du antagligen inte höra dessa berättelser och de skrivs ytterst sällan ner, utom möjligen när någon akademiker är med som deltagande observatör. Berättelserna uttrycker ett bestämt sätt att leva på, skriver Nergård. De uttrycker ett nära och reflekterat förhållande till naturen och naturresurserna. De är samtidigt landskapets berättelser eftersom de är platsbundna. Berättelserna håller liv i den praktiska kunskapen, när det gäller förståelsen av naturens villkor och samspelet mellan det egna livssättet och naturen, och de håller liv i den kosmologi som det egna livssättet bygger på. Berättelserna fogar samman insikt, livsform och tradition. I de samiska språken finns inga ord som är synonyma med vårt ”religion”, men Nergård karakteriserar den samiska andligheten (som alltså är djupt sammantvinnad med det samiska livssättet) som en naturreligiös kunskapstradition. Den skaffar inte herradöme över naturen utan ger insikt i naturens ordning och bärkraft. Inom denna kunskapstradition får naturen framträda och tala på sina egna vägar – något som till exempel sker vid renskötares möten med olika ”andeväsen” i landskapet. Den andlighet som uttrycks i berättelsernas kosmologi handlar inte om mystik, betonar Nergård, utan om en lyssnande livsinställning. Icke-mänskliga gestalter (i berättelser och upplevelser) uttrycker det samiska livssättets erfarenheter och är en naturlig del av landskapet (=landskapets själ). Naturen är befolkad och den är gemensam för oss alla. Landskapets gestalter (”rådare”) uttrycker en djupekologisk förståelse av naturen. Dessa erfarenheter och denna förståelse blir tillgängliga för den som behöver dem. Dyrköpta praktiska erfarenheter omvandlas genom berättelserna till en sakral erfarenhet och norm. Denna sakraliserade erfarenhet kan markeras av en seite och man kan närma sig den genom bön. Nergård beskriver bönen som ett sätt att leva sig in i och inordna sig i traditionen om hur en viss plats ska användas. Bönen är en dialog med landskapet och med de andra människor som traditionsenligt använder samma område. På så vis blir bönen ett erkännande av de normer som gäller för hur en viss plats ska användas. Detta förhållningssätt brukar jag själv beskriva som ”att stämma sig i harmoni och balans med landskapet”. Nergård gör en mycket intressant analys av laestadianismens snabba och stora spridning bland samerna. Han ser den som en samisk, naturreligiöst präglad kristendom. Den gamla naturreligionen gick i inre exil, förklädd till laestadiansk kristendom och kunde därmed slippa undan en del av det våldsamma kulturella förtryck som den norska staten och kyrkan utövade mot samerna. Inom laestadianismen har åtskilliga av de traditionella samiska förhållningssätten levt kvar och inom laestadianismen har även noaidietraditionen kunnat överleva och förnya sig. Men också en traditionell samisk noaidietradition har överlevt och anpassats till modern tid. Den traditionella samiska botekonsten har till och med upplevt ett uppsving som inslag i en stark samisk motståndskamp mot kulturellt förtryck, fastslår Nergård. Jag ska avslutningsvis återge en del av Nergårds analys av noaidie-institutionen idag, som alltså finns både inom laestadianismen och utanför den. Noadien är helt enkelt den kloke, skriver Nergård och hänger därmed inte upp sig på vilka metoder noaidien använder (som ju religionshistoriker och antropologer har varit ganska fixerade vid) utan intresserar sig för noaidiens funktion i det samiska samhället. Den som blev, och blir, kallad till noaidie hade både goda praktiska insikter och en speciell andlig begåvning. Till denna begåvning hörde det som kallas noaidie-gadze, som var beteckningen på noaidiens hjälpandar. Också idag förekommer denna tradition där noaidierna i en lätt trance (eller i drömmar) kan framkalla mentala bilder av patienter, lärare och andra varelser som de kommunicerar med. Likaså fortsätts traditionen med att göra mentala resor in i de andra världarna, även inom laestadianismen. Noaidien har samma funktioner idag som förr. Nergård beskriver dem som att förvalta de mellanmänskliga förhållandena i samhället. Noaidien är en medlare och förmedlare och lagar medicin i en väldigt bred bemärkelse för att bringa harmoni och balans mellan människorna i det egna samfundet. Noaidien synliggör smärta och hanterar smärta, skriver Nergård. Man kan väl också säga att noaidien hjälper människorna att själva hantera smärta. Det finns självfallet en uppsjö av berättelser om botande och dessa berättelser har en helande kraft i sig själva. Noaidien sätter in smärtan i en samisk tradition. Samtidigt är han/hon en förnyare av denna tradition och denna förnyelse innebär i sig själv en smärtlindring. Kunskapstraditionerna existerar sida vid sida. Berättelserna om ”övernaturliga” upplevelser ute på fjället och den kunskap som är förknippad med detta lever sida vid sida med kunskap om snöskotrar och internet. Botekonst i enlighet med noaidietraditionen lever sida vid sida med moderna vårdcentraler och sjukhus. Hjälper inte det ena kanske det andra gör det. Och ibland ska kanske båda till för att uppnå en helande balans. De gamla traditionerna hålls levande i en ny tid, helt enkelt för att de är funktionella för ett visst livssätt. Jens-Ivar Nergårds Den levende erfaring erbjuder en mångsidig och grundlig insikt i dessa förhållanden och kommer definitivt att bli en klassiker när det gäller fördomsfri beskrivning och analys av urfilosofi. Jörgen I Eriksson |