|
|
Den tredje uppmärksamheten
En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt. För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.” Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus. Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda. Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.” Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet. Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär. Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas. Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot? Jörgen I
Eriksson, juni 2017 |
