|
|
Var levs det verkliga livet? Om kärnan i shamanismen är att bringa harmoni och balans för att kunna vandra i skönhet infinner sig snart frågan om hur och var man ska, bör och kan leva idag. Är det möjligt att som individ vandra i skönhet när den civilisation som man är en del av vandrar i kaos och förvirring? Kan man genom att förändra saker i sitt vardagsliv skapa en sorts harmoni och därmed ge sitt eget lilla bidrag till att få civilisationen i stort att bli mer i harmoni och balans? Kan man som shaman bo i en storstad och ändå vara åtkomlig för kraft och kunskap? Eller måste man återgå till ett mer ursprungligt liv som samlare och jägare? Här är några av mina tankar i ämnet – ett försök till rudimentärt paleolitiskt paradigm om hur man kan vandra i skönhet. Jag tar min utgångspunkt i en strof som avslutar många av navajo-indianernas ceremonier: I skönhet, vandrar jag! I skönhet avslutas det. För en traditionell navajo är det självklart att man även idag med hjälp av rätt tänkande, rätt ceremoni och rätt leverne kan återupprätta detta eftersträvansvärda tillstånd. Så här tänker jag mig att man skulle kunna omsätta detta i sitt eget liv. Upprätta inre befriade zoner av icke-auktoritärt, cirkulärt enhetstänkande. Traditionen om Urds väv som genomsyrar och omfattar hela universum och allt däri är en högst användbar teoretisk utgångspunkt. Andra sätt att uttrycka denna förståelse av tillvarons sammanhängande karaktär och inneboende andliga dimension är begreppet ”all my relations”, alltså alla mina relationer, mina förbindelser och mitt utbyte med alla andra varelser i det hav av relationer som man lever i och är en del av. Detta är ett sätt att tänka i skönhet vilket är en förutsättning för att kunna handla i skönhet. Det handlar om att komma överens med världen, att inse att man är en obetydlig del av en större process och att man själv är tämligen maktlös inför den storslagna kraften i denna process. Denna större process kan inte kontrolleras men väl observeras och kontempleras. I detta accepterande finns visdomen. Kommer man överens med världen, om man lever på rätt sätt, infinner sig också det goda livet. Etablera ett ceremoniellt utbyte i och med landskapet. Kunskapen och kraften finns i landskapet. Man behöver bara lyssna och göra sig mottaglig för den. Med ceremonier kan man påverka saker och ting en smula, men bortom detta måste man acceptera händelsernas gång och sin egen maktlöshet. En ceremoni är ett sätt att hylla livet, ett sätt att visa uppmärksamhet och lyssna, ett sätt att ömsesidigt utbyta information och energi med landskapet och alla dess invånare och andliga aspekter. Skapa en ceremoniell dag- och årscykel i harmoni med naturens processer. Som första handling när man vaknar kan man hälsa dagen eller solen eller riktningarna eller hur man väljer att verbalisera sin hälsning. Man kan be om harmoni och balans och hjälp att vandra i skönhet och kontemplera över det fantastiska faktum att man är vid liv och är omgiven av liv. Allt detta kan ske tyst eller högt uttalat, med eller utan hjälpmedel som skallra, brummare och runor. Som sista handling innan man somnar kan man tacka för dagen och be om drömmar som kan ge kunskap, harmoni och balans. En ceremoniell årscykel kan basera sig på solens eller månens faser med firande av sommar- och vintersolstånd, höst- och vårdagjämning, fullmåne och/eller mörkmåne. Sådana ceremonier är hjälpmedel att stämma sig i balans med naturens större processer och man utformar dem efter eget huvud. Det finns inga dogmer och inget rätt eller fel i samband med sådana ceremonier. De är helt enkelt att betrakta som hjälpmedel och man kan mycket väl stämma sig i harmoni även utan strukturerade ceremonier. Det kan ske genom att man vid dessa tidpunkter helt enkelt ensam ger sig ut i naturen för att på ett stillsamt sätt kontemplera, ge akt och lyssna. Fördelen med en årscykel av ceremonier, vare sig den är individuell eller gemensam med andra, är att den ger en lätthanterlig struktur åt livet. En struktur som kan ge framför allt stadsmänniskor en nödvändig puff för att komma i närkontakt med naturprocesser. Men att ”bara” stämma sig i harmoni och balans då och då, hur helig och kraftmängd tidpunkten och platsen än är, räcker knappast till för att genomsyra hela livet. För det behöver man också vandra i skönhet genom vardaglig aktivitet i landskapet. Sådana aktiviteter kan vara jakt, fiske, bärplockning, växtsamlande, odling, boskapsskötsel, vedhuggning och bygge eller vård av hus. Det är aktiviteter som ger balans mellan hjärna, hjärta och händer och det är aktiviteter som bringar en i intensiv samvaro med andra levande väsen samtidigt som de kan ge viktiga bidrag till överlevnad och försörjning. Men det gäller att jaga, fiska och odla på rätt sätt, det vill säga på ett ödmjukt, inkännande, medlidande och ömsint sätt. Och för att göra det på rätt sätt måste man först tänka på att göra det på rätt sätt och förbereda sig på rätt sätt. Om man jagar är till exempel förberedelserna före jakten och arbetet efteråt med att ta hand om det nedlagda villebrådet, dess kött, skinn, ben och horn minst lika viktigt som själva jakten. När jag talar om odling vill jag påpeka att det är småskalig odling, framför allt av trädgårdsväxter, utan tillskott av artificiell gödsel och bekämpningsmedel som det handlar om. Storskalig spannmålsodling enligt dagens industriella jordbruk är inte uttryck för att vandra i skönhet utan för att vandra i kaos. Och när det gäller boskapsskötsel menar jag också småskalig drift där djuren får utlopp för sina naturliga beteenden och böjelser. Förutsättningen för harmonisk aktivitet i landskapet är just fysisk närvaro i landskapet och då menar jag riktig natur med skog, berg, älv, hav och stjärnhimmel och inte de patetiska dungar med buskar och träd som kallas parker och som många idag tror är ”natur”. Närvaron kan ske på många olika sätt förutom i form av ceremonier, jakt och samlande. Människans ursprungliga sätt att röra sig i landskapet var att gå, springa och simma. Det är aktiviteter som är intimt förbundna med själva människoblivandet under evolutionens gång och som vår kropp är byggd för och anpassad till. Det känns helt enkelt rätt och tillfredsställande att vandra eller springa i naturen – ett sätt att utveckla sin mänskliga potential fullt ut. Här har vi alltså några av beståndsdelarna i begreppet ”att vandra i skönhet” – att tänka i skönhet, att samspela med landskapet i ceremonier, vardagliga aktiviteter och ursprungliga förflyttningsmetoder som vandring och löpning. Men fler beståndsdelar behövs för att ”allt ska avslutas i skönhet”. En sådan är kosten, vad vi införlivar i och bygger våra kroppar med. Kosten är ett sätt att förankra andligheten i sin kropp och bringa den i harmoni med landskapet. Man kan alltså äta sig i harmoni med landskapet. En sådan harmonisk kost är den ursprungliga föda som går under begreppet paleolitisk kost eller stenålderskost och som precis som vandring och löpning är evolutionärt sammanflätad med själva människoblivandet. Den paleolitiska kosten var ett viktigt inslag i det som gjorde oss till människor – en kost baserad på fisk, skaldjur, ägg, kött, grönsaker, frukt och nötter men utan spannmål, mjölkprodukter och socker. Den som går över till en paleolitisk kost, eller i varje fall rensar ut det mesta av spannmål, mejerivaror och socker, märker ganska snabbt hur de andliga upplevelserna blir starkare och hur organismen blir mer finstämd och mottaglig för visdom och kraft. Lyssnande och drömmande är ursprungliga mänskliga metoder för att nå insikt både i världen och i det fördolda. Hela det magiska runsystemet har tillkommit som ett resultat av lyssnande till naturens grundläggande krafter och processer, självfallet på plats i naturen. Runorna är helt enkelt ett sätt att tänka sig i harmoni med landskapet och ta del av mångfalden i landskapet. Lyssnandet är en konstart som i vår civilisation har förlorat mycket av sin ursprungliga potential. Det ursprungliga lyssnandet rymmer en passiv, mottagande dimension, som nutidsmänniskor sällan har tid att utveckla. Det kräver tid och det kräver tystnad, eller rättare sagt frånvaro av industricivilisationens larm i form av flygplan, bil- och tågtrafik, ständigt mullrande motorer och fläktar, muzak i köpcentrum etc. Det tar tid att lära sig, eller snarare återlära sig detta ursprungliga sätt att lyssna till vinden, stjärnhimlen, skogen, bergen, ja enskilda träd och växter. Jag vill understryka att det inte handlar om att höra träden tala utan att det är frågan om ett inre lyssnande, en ordlös kommunikation som går bortom språket. I navajo-traditionen talar man till exempel om ”den lilla vinden” som viskar i örat. Meditativt tankearbete eller teoribildning är ett sätt att bringa mening och skapa sammanhang och överblick som också är förenat med själva människoblivandet. Våra förföräldrar kunde överleva och klara av evolutionens utmaningar genom att hitta mönster, sammanhang, orsak och verkan bakom det som skedde. Detta meningsskapande var en förutsättning för planering som blev en förutsättning för överlevnad och utveckling. Det meditativa kontemplerandet ligger nära en annan ursprunglig aktivitet som är viktig även för dagens människa när hon söker utveckla sin fulla potential, nämligen det rena slöandet, icke-görandet. Precis som när det gäller det passiva lyssnandet är icke-görandet en konst som de flesta människor i industricivilisationen måste återerövra och det görs bäst ute i naturen. Människan utvecklades som art genom det sociala samspelet i utvidgade familjegrupper. Det kunde röra sig om grupper på 10-30 personer som levde mer eller mindre tätt tillsammans under olika perioder av årscykeln. Man kan alltså säga att vi är byggda för små sociala sammanhang med samvaro över generations- och åldersgränser, och – handen på hjärtat – visst trivs vi bäst i små sammanhang? Utifrån dessa förutsättningar och beroende på hur mycket man vill satsa på de olika beståndsdelarna för att kunna vandra i skönhet gäller för var och en att finna sin egen plats att leva och verka på. Det är naturligtvis beroende av på vilket sätt man vill eller kan skaffa sin försörjning och i vilken form av landskap man trivs allra bäst. Det gäller helt enkelt att hitta mittpunkten, alltså ens egen personliga mittpunkt i universum. Det finns folk som betonar att de befinner sig på rätt plats i världen, att de alltid har befunnit sig där och att det för dem skulle vara ett öde liktydigt med döden att behöva flytta därifrån. Såväl Zuni som Navajo har uråldriga myter som förklarar varför de finns där de finns i sydvästra USA. Zuni kallar sitt reservat för The Middle Place och Navajo har sitt Dinétah som ligger inramat av fyra heliga berg i de olika väderstrecken. Idag kan vi hitta mittpunkten bland annat med hjälp av de olika aktiviteter och metoder som jag har gått igenom i den här artikeln. När man har utvecklat sina intuitiva förmågor och kan se och höra skönheten runt omkring sig vet man också var man vill bo och verka. Det naturligaste är kanske att flytta från staden till en mer lantlig miljö, även om en sådan flytt i sig inte löser alla problem. Såväl stad som land är idag delar av industricivilisationen och den som bor på landet kan vara lika beroende som stadsbon av eltillförsel, fossila bränslen som bensin och landsvägs- och flygtransporter av livsmedel och andra varor. Förutsättningarna för att kunna vandra i skönhet är dock betydligt större på landet än i staden. Där finns helt enkelt mer natur att vara verksam i och där finns mindre av industrisamhällets ständiga buller och ljus som motverkar eller i alla fall kraftigt försvårar kontemplationen, lyssnandet och seendet. Som enskild människa rår man knappast på civilisationen och därför måste man vara beredd till kompromisser. Av olika skäl kanske man är tvungen att vara bosatt i eller i närheten av storstaden och då kan ju ett torp eller en kolonilott bli ett viktigt led i strävan efter skönhet. En gång på 80-talet frågade jag Michael Harner om möjligheten att i storstaden använda shamanska metoder som att resa till undervärlden och hitta sina kraftdjur. –Det är en större utmaning, svarade han skrattande. Jag tror numera att frågan är ännu mer komplicerad, framför allt för att shamanism handlar om så mycket mer än att göra trumresor. För mig är shamanism en strävan efter balans och harmoni och den rymmer alla aspekter som jag har tagit upp i denna artikel och antagligen många fler. Ett paleolitiskt paradigm mynnar med nödvändighet ut i någon sorts paleolitisk politisk agenda. Självfallet kan ett väsentligt inslag i ”att vandra i skönhet” vara att engagera sig politiskt. Det kan handla om allt från akut motståndskamp mot skogsskövling eller utrotning av djur och växter till mer långsiktigt arbete för att upphäva, avveckla industricivilisationen. På sikt kommer den säkert att avveckla sig själv men det kan ske till ett mycket högt pris för jorden och allt liv. –Visst kan mänskligheten ta död på sig själv, men Moder Jord kommer att överleva, som lakotaindianen Archie Fire Lame Deer uttryckte saken för mig i början av 80-talet. Det kan vara svårt att tillägna sig den upphöjda attityden, men med en paleolitisk politik kan man kanske påskynda industricivilisationens avveckling eller åtminstone mildra verkningarna av dess undergång. Tillbaka till framtiden är ett uttryck som anarkoprimitivisterna använder. En avveckling av industricivilisationen, och därmed av den globaliserade kapitalismen, innebär ett upphävande av lönearbete, varuproduktion, stat, industri och storskaligt jordbruk. Människan upphör att vara slav, det vill säga lönearbetare och konsument. Hon kan också frigöra sig från slaveriet under materiell egendom, droger och religion och återta sin plats i det stora kretsloppet, som en art bland andra och med möjlighet att utveckla sin fulla potential i fri samverkan med andra fria människor och med andra fria arter. Utopiskt? Javisst, men som ett led i ett tänka i skönhet kan det vara viktigt att ha en preliminär och långsiktig utopi. I skönhet avslutas det. Augusti 2006 |