|
|
Shamanismen är en livsfilosofi Den finländske antropologiprofessorn Juha Pentikäinen har specialiserat sig på nordliga subarktiska shamanska traditioner, till att börja med bland samer, efter Sovjetunionens upplösning alltmer i Sibirien. Där har Pentikäinen gjort ett flertal resor och på plats kunnat studera revitaliseringen av de sibiriska shamanska traditionerna. Shamanismen fungerar där som en del av, ja egentligen som en sorts motor i kampen för de nordliga kulturernas och nationernas överlevnad. Man kan tala om ett drygt 20-tal nordliga folk inom Rysslands gränser. De talrikaste är nenetser, evenker och khanty. Det rör sig om folk som mycket länge har levt som fiskare, jägare, samlare och renskötare. Under århundraden har de anpassat sig till de hårda omgivningarna och det tuffa klimatet. Under tsarismen utsattes de för missionsverksamhet, något som stalinismen satte stopp för. Däremot förföljde stalinismen på olika sätt utövarna av de gamla andliga traditionerna, alltså shamanerna. Många av dem hamnade i fängelse under Stalintiden, några avrättades, medan andra lyckades hålla sig undan statens repressiva kontroll. Följden blev att shamanismen i norra Ryssland djupfrystes under ett par generationer. Efter Sovjetunionens upplösning töade den fram igen, nu som en vital kulturell och etnisk identitetsmarkör. Nu finns andra hot - den globala kapitalismen i form av utvinning av gas och olja och allt som följer med den i form av naturförstörelse, klimatförändringar, urbanisering, språk- och kulturförluster. Shamanerna utgör kärnan i strävandena att bevara och behålla ett ödmjukt sätt att leva på jorden och de shamanska khantybyar vid floden Ob som Pentikäinen besökt har medvetet flyttat längre ut i naturen för att undkomma moderniseringens negativa påverkan. Där kan de ostört hålla fast vid det gamla sättet att leva, shamanera och förrätta sina ritualer, bland dem en så ålderdomlig ceremoni som renoffer, där utvalda renar slaktas och äts rituellt. Detta är något av det som Juha Pentikäinen berättar i boken Shamanism and Culture (Etnika 2006). Den innehåller en samling uppsatser som Pentikäinen har skrivit mellan 1975 och 1996, de flesta av dem från 90-talet. Det intressanta med Pentikäinens texter är inte bara berättelserna om hur nordliga folk bevarat ålderdomliga andliga traditioner utan kanske framför allt att de innehåller en väldigt tydlig kritik av hur antropologer tidigare har beskrivit shamanismen på ett ytligt och ensidigt sätt, till exempel genom att helt fokusera på shamanens metoder eller hjälpmedel. Pentikäinen vill ta ett helhetsgrepp på shamanismen och han är därvidlag säkert en akademisk trendsättare. Pentikäinens huvudtes är att shamanismen ska förstås som ett religiöst, socialt och kulturellt fenomen och att den bör analyseras som en helhet, det vill säga både dess synliga inslag och dess latenta mening och esoteriska budskap. Shamanismen är inte en religion, skriver Pentikäinen, utan snarare ett världsåskådningssystem, en ”sinnets grammatik”, intimt förbunden med ekologi, ekonomi och social struktur. Shamanismen är ett livssätt, det andliga uttrycket för en kultur som kännetecknas av en exceptionellt etisk attityd gentemot naturen. Nyckelorden i de nordliga folkens förhållningssätt är balans och harmoni. Det handlar om att utnyttja förnybara resurser på ett varsamt sätt så att stammen överlever inte bara detta år, utan även nästa år och alla år som kommer därefter. En grundbult i detta nordliga tänkande är att allt i naturen tillhör andarna och att människorna bara är besökare som är där på andarnas villkor. För den nordliga människan är den andliga traditionen en integrerad del av omgivningen, ekonomin och sättet att leva, skriver Pentikäinen. Det finns inga skarpa gränser mellan naturligt och övernaturligt, mellan människor och djur och mellan liv och död. Ritualerna återspeglar en djup kunskap om och förståelse av naturen och dess dynamiska förändringar. Den khantyby där Pentikäinen fick delta vid ett renoffer leddes av en shaman som då, 1990, var över 90 år gammal. Men när han dör kommer inte shamanismen att dö, betonar Pentikäinen. En av shamanens söner var mitt inne i en initiationsprocess för att ta över arvet efter fadern och i byn hade varje man sin egen trumma. För dessa människor är shamanismen helt enkelt en integrerad del av deras nordliga identitet. Shamanismen är ett sätt att leva. Också år 2008. Jörgen I Eriksson, november 2008 |