tankar

Portar till Drömtiden –

Hällbilder och modern shamanism

Föredrag vid Rödockrarummet III i Näsåker 25-26 september 2010

Shamanism är en akademisk beteckning på en andlig praxis som uppstod någon gång under paleolitikum. Den växte fram som en del av människornas samspel med den omgivande naturen och som en förmedlande länk mellan människor, djur, växter, landskap och det osynliga. Den var det filosofiska uttrycket för ett sätt att leva i och med naturen – som samlare, jägare och fiskare.

En centralgestalt växte småningom fram inom denna andliga praxis – shamanen. Själva beteckningen härstammar från tungusiskan där personer av detta slag kopplades samman med det verb som betyder ”att veta”. Shamanen var den som visste hur världen var beskaffad, vilka andliga krafter som var verksamma och som också visste vilken ”medicin” som behövdes när harmoni och balans hade rubbats och resulterat i t ex sjukdom, misslyckad jakt och fiske och därmed sammanhängande svält och umbäranden.

Dessa kunniga personer fick i de flesta kulturer beteckningar som har med visdom och kraft att göra, t ex noaidi bland samer, völva i det förkristna Norden, angaqokk bland inuiter och hataali bland navajoindianer. De utvecklade stora individuella och regionala skillnader i sin praktik bland annat till följd av skillnader när det gäller klimat och karaktären hos landskapet och dess djur- och växtliv. Samtidigt rörde de sig inom liknande begreppsmässiga och filosofiska ramar.

Det är problematiskt att med ett västerländskt språk och tänkande försöka skissa grunddragen i en shamansk filosofi eftersom det shamanska tänkandet i grunden skiljer sig från det västerländska paradigmet. Ett försök att fånga denna filosofi, eller snarare livssyn, med våra ord skulle i kondenserad form kunna låta så här: Allt är ett och hänger samman med allt annat. Allt är levande och har ett medvetande som man kan kommunicera med. Alla företeelser är ”personer” med ett eget medvetande och egen vilja. Det gäller inte bara människor och djur utan även växter, stenar, berg, bäckar och floder, sjöar och hav, vinden, molnen, åskan och blixten, regnet, dagen, natten, skymningen och gryningen, jorden, månen, solen och alla stjärnor. Och det gäller också det osynliga – den andliga världen i form av rådare, förfädersandar, skydds- och hjälpandar liksom även mer destruktiva och monstruösa andeväsen. Allt detta existerar i en gemensam energiväv där allt är ömsesidigt beroende av allt annat och också påverkar allt annat. Denna totalitet kan gå under namn som Det Stora Kretsloppet, Det Stora Mysteriet, Världsträdet eller Urds väv, där energi omvandlas till materia och tankar kan påverka det materiella. Ursprungligen råder harmoni och balans i denna väv samtidigt som allt befinner sig i en dynamisk utveckling. Det handlar om balans mellan uppbyggande och nedbrytande krafter, mellan liv och död, mellan köld och hetta, mellan kvinnligt och manligt. Dessa balanser kan rubbas bland annat genom att olika varelser överträder sina roller i Det Stora Kretsloppet och då uppstår problem som kan få effekter även för alla andra i väven. För människornas del gäller det att genom ceremonier bevara och ibland också återställa rubbade balanser. En ceremoni är ett samtal och ett ömsesidigt energiutbyte med landskapet, med Moder Jord och det osynliga. Den som har ett övergripande ansvar för att avläsa dessa balanser och obalanser och vilka ceremonier som kan behövas är shamanen.

Även om shamanismen uppstod under paleolitikum som ett svar på behoven hos den tidens människor har den visat sig mycket seglivad. Trots förföljelser från staten och etablerade religioner är den fortfarande vardagslevande som en kreativ och dynamisk andlig praxis bland folk som har ett nära förhållande till landskapet och dess resurser, som samer, inuiter, olika sibiriska folk och urfolk i Amerika. Sedan 1970-talet har den upplevt en påtaglig förnyelse och kraftsamling, dels som en del i urfolkens kamp för frigörelse och självstyre, dels som ett inslag i en civilisationskritisk rörelse bland människor i industricivilisationens kärnområden. Man kan naturligtvis diskutera hur ”möjligt” eller ”omöjligt” ett sådant projekt är och om det handlar om shamanism i traditionell bemärkelse, likväl är det ett fenomen som existerar och som växer till.

Nutida shamaner, såväl bland urfolk som bland västerlänningar, är mycket intresserade av och ofta verksamma på så kallade heliga platser. En grundföreställning i det shamanska komplexet är att jorden är helig, alla platser är heliga, hela landskapet är heligt. Men, och det är ett viktigt men, vissa platser är mer heliga än andra. Det är kraftplatserna. Det kan röra sig om platser som alltid har ansetts ha en extra stark andlig laddning, t ex heliga fjäll (passevare) i Sápmi och Spider Rock i Navajo Nation, eller platser där viktiga saker utspelat sig i urtiden (som ofta kallas för Drömtiden) eller platser där människor har förstärkt den ursprungliga laddningen genom olika jord- eller stenkonstruktioner, t ex Stonehenge i England och Runsa i Uppland.

Bild: Spider Rock, Canyon de Chelly, Navajo Nation, Arizona.

Heliga platser är, som en aymarashaman i Bolivia uttrycker saken, vackra platser där man tänker vackra tankar. Det är platsen i sig som rymmer heligheten, den speciella andliga kraften, och den beskrivs ofta som en personifierad kraft. Jag ska ge ett par exempel. Navajos förlägger alltid ett balanserat par av andliga varelser till sina heliga berg, t ex Turkospojken och Gula majsflickan i Mount Taylor i New Mexico. Samisk tradition placerar upplysta förfäder, framför allt noaidier, i sina heliga fjäll. Och i nordisk tradition kan berg förutom förfäder också vara befolkade av väsen som jättar och troll, t ex drottning Omma i Omberg. Shamaner är intresserade av dessa platser därför att de kan få kunskap och kraft direkt av platsens andliga väsen och därför att det där är lämpligt att utföra ceremonier som syftar till att åstadkomma förändringar i världen. Dessa platser fungerar som shamanernas portar in i världens andliga dimension, in i den icke-ordinära verkligheten. Detta är Drömtiden, där tiden i vår bemärkelse inte finns utan där allt som hänt fortfarande händer i ett magiskt nu. På dessa kraftplatser griper shamanerna direkt in i Det Stora Kretsloppets kosmiska väv.

Det är i detta perspektiv jag vill betrakta hällmålningar och hällristningar. Från en shamansk ståndpunkt är det otvivelaktigt att platser med hällmålningar och hällristningar är kraftplatser redan från början. Dessa platser har alltid haft en särskild andlig laddning och varit hemvist för andliga väsen som shamanerna har kommunicerat med. Det är den ursprungliga heligheten hos dessa platser som är förklaringen till att bilderna placerats just där och med bilderna har denna helighet stegrats. Man kan tänka sig flera olika infallsvinklar här. Shamaner, och även andra medlemmar av deras samhällen, använde ursprungligen dessa platser till att skaffa visdom, dvs få insikt i det fördolda, t ex genom en utesittning (vision quest) eller genom en initiationsrit för stammens unga män och kvinnor. De har sökt kontakt med bergets väsen eller den närliggande sjöns, forsens eller bergets väsen. För varje gång detta har skett har man, enligt en shamansk världsbild, trampat upp en stig i Drömtiden. Ju fler som går längs en stig, desto tydligare syns den. De shamaner som använde/använder dessa inarbetade heliga platser kan ganska lätt hitta dessa stigar som fungerar som portar in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden. Också för den som söker idag finns dessa stigar fortfarande kvar. Nutida shamaner kan hitta dem genom att med olika metoder förändra sitt medvetande, t ex genom att jojka, trumma eller skallra eller genom att hålla sig vaken en eller flera nätter eller genom att sova och drömma på platsen.

För varje gång en sådan plats användes för utesittning eller ceremonier stärktes dess roll som helig plats och ett sätt att manifestera detta är att måla eller hugga in en del av de visioner som deltagarna kan få. Det kan också beskrivas som att man tar fram de bilder som redan finns inne i berget/stenen. Om människorna målar en älg eller hugger in en älg kan det helt enkelt vara ett uttryck för att de vill gestalta det de sett och upplevt eller för att de vill gestalta det väsen som redan finns i berget. En sådan bild kan dessutom fungera som ett tecken, en ”vägvisare”, för andra människor som senare besöker denna plats. Genom att avbilda älgen får man del av dess kraft – inte minst dess magiska kraft – och man kan uttrycka sin släktskap med älgen.

Bild: Människor i nära samspel med sina släktingar älg, björn och lax. Nämforsen, Ångermanland.

En annan aspekt är den magiska, nämligen att man genom att avbilda bytesdjur också gör dem tillgängliga för magisk påverkan så att djuren låter sig jagas och dödas. Ett sådant avbildande var troligtvis ackompanjerat av olika ceremonier där man med jojk, trumning och besvärjelser stämde sig i samklang med det eftertraktade djuret och dess andliga rådare för att sedan kunna jaga det. Att avbilda bytesdjuret kunde vara ett sätta att ”ställa” djuret, dvs mer eller mindre tvinga det att söka upp jägarna för att bli dödat. Bilderna kan också ha gjorts av tacksamhet mot djurets rådare – man visar sin vördnad för älgen och älgens rådare genom att rista in den i berghällen.

Att så många bilder samlats på vissa platser är i sig ett uttryck för att denna plats har en alldeles särskild andlig laddning. För varje ny bild höjdes denna laddning ytterligare och på så vis växte dessa mega-platser fram, t ex Alta, Nämforsen och Tanum. Den stora mångfalden av bilder kan förklaras med att platserna användes under mycket lång tid och att det var många människor som ville vara med och gestalta bilderna och då kanske också sätta ett personligt avtryck i hällen. Hällmålningarna däremot förekommer däremot inte i stora ansamlingar i Sverige. Här rör det sig om ett fåtal målningar på varje plats. Det kan vara ett uttryck för att de gjordes tidigare än ristningarna, när detta bildfenomen fortfarande var i sin linda. Men det kan också vara uttryck för att det handlar om platser som bara användes av mindre grupper och/eller enstaka individer och att avsikten aldrig var att dra in många i ceremonielet omkring dem. Det innebär inte att dessa platser skulle vara av lägre andlig dignitet än mega-platserna för den som idag söker visdom och kraft.

Är det shamaner som har gjort hällbilderna och ristningarna? Inte alls säkert. Det kan vara så att shamanen är den som har drömt fram bilderna men att det sedan är andra som målat eller ristat dem. Det har egentligen ingen betydelse. En parallell jag osökt kommer att tänka på är hu navajoindianerna använder så kallade sandmålningar i sina mer komplicerade och långvariga boteceremonier. Målningarna, som föreställer heliga varelser och händelser i Drömtiden, utförs av hataalins/sångarens medhjälpare enligt instruktioner från hataalin. Kanske gick det till på liknande sätt vid Nämforsen? Shamanen drömde fram de bilder som skulle bevara och/eller återupprätta harmoni och balans i Det Stora Kretsloppet och sedan gestaltades de i berget av olika medhjälpare som hade övat upp stor skicklighet i att hantera rödockra, berg och huggverktyg.

Bild: Kan det vara en shamanka och hennes kraftdjur björn och älg? Nämforsen, Ångermanland.

En modern shaman som går in i ett förändrat medvetandetillstånd vid en hällbild kan komma in i de spår i Drömtiden som dessa tidiga jägare och bildkonstnärer lämnat efter sig. Man kan hitta deras sånglinjer, se och höra dem i verksamhet. Allt detta sker i shamanens inre, med en intuitiv inre syn och hörsel. Jag kallar detta för en shamansk, intuitiv arkeologi. Med hjälp av den kan shamanen kanske också utröna innebörden i hällarnas bilder. Där finns ju åtskilliga motiv som den västerländska vetenskapen inte kunnat förklara på ett nöjaktigt sätt. Vad är det för människor som avbildats? Vad betyder skeppen på hällarna och vilka sitter i dem? Vad är björnens roll i ristningarna vid Nämforsen? Vad betyder det att en björn har lämnat sina tassavtryck i berget vid Himmelstalund i Norrköping? Och alla fotsulor? En shaman kan utforska detta och så att säga avkoda berget genom att göra nattliga utesittningar vid bilderna eller genom att använda fotavtrycken för att gå in i Drömtiden. Shamanen blir då själv den björn som en gång strövade över klipporna eller den person eller andliga varelse som tänktes stå på stenhällen och då lämnade avtryck av sina fotsulor.

Den kunskap som shamanen på detta sätt kan få del av från Drömtiden är inte lätt att verbalisera med vårt västerländska språk. Den går bortom det logiska tänkandet. Vi rör oss här med en sorts för-språkliga eller bortom-språkliga upplevelser som filtreras via ett metaforiskt tänkande. Shamanen är den som vet, och efter ceremonier på en plats med hällbilder kan det mycket väl vara så att man vet vad man har upplevt, men man vet inte hur man ska förklara det. Våra språkliga verktyg och våra logiska tankar får inte riktigt grepp om upplevelserna. För shamanens del handlar det om att han/hon via ett förändrat medvetandetillstånd har gått in i samma sorts upplevelse som de ursprungliga brukarna på platsen. En öppen fråga är om moderna shamaner kan vägledas av och omsätta sådana upplevelser i vardagslivet på samma sätt som de gamla shamanerna. Tveklöst var det så att upplevelserna på dessa platser var en integrerad och viktig del av de gamla shamanernas livssyn och därmed också var med och reglerade många aspekter av livet. Berget var levande, bilderna var levande, och alla rörde sig tillsammans i en dans av kosmiska dimensioner, där människan hade sin roll att spela. Kanske kan hällbilderna säga också moderna människor något om hur vi bör leva på Moder Jord?

Tillbaka