|
|
Paleolitiskt medvetande All kunskap och kraft finns i naturen, i det hav av relationer som landskapet utgör. Shamanismen rymmer ett flertal metoder för att få kunskap och kraft, det vill säga göra sig mottaglig för den kunskap och kraft som finns i naturen. Dessa metoder uppstod på ett stadium där människan inte längre på ett naturligt och självklart sätt fick del av denna kunskap och kraft. Shamanens uppdykande på den historiska arenan är ett uttryck för att mänskligheten redan hade förlorat eller i varje fall höll på att förlora viktiga inslag i en tidigare allmänt åtkomlig och tillgänglig kunskap och kraft. Shamanens uppdykande kan spåras i till exempel klippmålningar som skildrar djur med människohuvuden och förvandlingar mellan djur och människa. Dessa målningar är ett uttryck för uppkomsten av symboler, ett symboliskt tänkande och ett abstrakt språk som i sig är en följd av att människan har börjat utskilja sig ur naturen. Shamanens uppdykande kan alltså sägas vara ett uttryck för en utarmning av den mänskliga tillvaron och den rymmer också en förtryckande potential. Shamanen blir den som bevarar och behärskar sådant som andra människorna inte längre kan. Shamanen monopoliserar mer eller mindre kontakten med den andliga dimensionen och framför allt ansvaret för att laga medicin som upprätthåller balansen mellan människa och landskap. Shamanen blir i vissa kulturer inte bara respekterad utan också fruktad eftersom han/hon är specialisten som kan handskas med det heliga, som alltid är farligt. Självfallet kan shamanen då också manipulera detta farliga för att skada och/eller kontrollera andra. Som andlig specialist och den förste andlige funktionären är shamanen potentiellt en präst och förtryckare. Det intressanta för mig i shamanens metoder är det som pekar bakåt mot ett pre-shamanskt, paleolitiskt medvetande, inte det som pekar framåt mot ett religiöst medvetande. Shamanen är en brygga mellan ett paleolitiskt medvetande där människan är en naturlig del av landskapet och ett neolitiskt medvetande där människan har utskiljt sig från landskapet genom sitt symboliska tänkande, sitt abstrakta språk och sitt hierarkiska sätt att organisera näringsuttag och samfund. Shamanen är en övergångs- och gränsgestalt. Shamanen befinner sig på gränsen mellan paleolitikum och neolitikum, på gränsen mellan urfilosofi och religion, på gränsen mellan direkt tänkande/upplevande och symboliskt/förmedlande tänkande/upplevande. Vi kan använda denna övergångsgestalt som en brygga för att ta oss bakåt, det vill säga backa in i framtiden, eller rättare sagt tillbaka till urtiden genom framtiden, tillbaka till arla i urtid då människan var ett med landskapet, ett med kraften och kunskapen. Vad erbjuder de shamanska metoderna? Egentligen på sin höjd en glimt in i ett paleolitiskt medvetande, som präglades av enhetligt tänkande och enhetliga upplevelser, det vill säga ett tänkande och ett sätt att uppleva där människan var ett med landskapet och dess övriga invånare. Att då och då använda shamanska tekniker för att komma i kontakt med dessa dimensioner av tillvaron, Drömtiden, är ingen långsiktig lösning på människans nuvarande existentiella klyvnad och ångest. Den existentiella klyvnaden och ångesten upphävs på sin höjd temporärt. Man får inte heller glömma att shamanens metoder inte är de enda som finns för att upphäva den existentiella klyvnaden. Den del av shamanismen som ligger närmast ett paleolitiskt förhållningssätt är vad jag kallar den ”trumlösa” vägen. Kärnan i den är utesittningen, ceremonin och landskapsgången. Dessa tre huvudmetoder rymmer stilla lyssnande, betraktande och kontemplation, det vill säga metoder för att göra sig mottaglig för och få del av landskapets kunskap och kraft. Runor, trumma, trumresa, brummare, skallra, dans, magisk sång, badstuga m m ska ses som komplement och hjälpmedel. Vad gäller begreppet ”landskapsgång” har jag utgått från det engelska walkabout som används till exempel om aboriginernas vandringar i landskapet, ofta längs sånglinjer och drömspår. Det uttrycker något betydligt mer komplext än det svenska uttrycket ”vandring”, som ju oftast innebär att man helt enkelt förflyttar sig från en plats till en annan. Det är inte avsikten här. Man går i landskapet för att lyssna och ge akt och man återvänder till utgångspunkten. Man rör sig alltså i en sorts cirkel. Det väsentliga är just rörelsen i landskapet och med inspiration från det gammelnordiska begreppet årsgång (som man kunde gå på julnatten eller skärtorsdagsnatten eller i samband med solstånden) har jag valt begreppet landskapsgång. Självfallet kan man specialisera en landskapsgång till att bli en skogsgång, strandgång, mörkergång, skymningsgång etc och den som utför själva aktiviteten är en landskapsgångare. Det paleolitiska medvetandet var ett enhetsmedvetande, hela tiden, i vardagen. All tid var helig, alla platser var heliga, alla aktiviteter var heliga, alla tankar var heliga. Det var ett medvetande som omfattade hela organismen och inte bara hjärnan. Jaget var inte utsöndrat från landskapet utan en del av det. Landskapet med alla dess relationer var en del av identiteten och jag-uppfattningen. Kroppen var inte heller utsöndrad ur landskapet utan en del av landskapets kropp. Även då fanns ett tänkande och ett språk, men ett pre-symboliskt tänkande och språk. Den tidens människor hade lika stor hjärna och hjärnpotential som vi, fast de använde den annorlunda. Kanske använde de i högre grad också andra delar i hjärnan som nu ligger mer passiva. Det vi idag kallar intuition, telepati, prekognition med mera var självklara inslag i ett paleolitiskt tänkande/medvetande. Förmågan att läsa av landskapet och andra arter var en viktig del i överlevnadsförmågan. Att veta hur landskapet var uppbyggt och var ätliga växter och djur kunde hittas var nödvändig kunskap som alla i samfundet skolades in i. Det gällde också livsnödvändig kunskap om faror i landskapet, till exempel att känna de potentiellt farliga djurens tänkesätt och rörelsemönster. Det paleolitiska medvetandet var av nödvändighet demokratiskt. Det var de grupper som kollektivt hade dessa kunskaper som klarade sig bäst och förde sina gener vidare. Shamanens metoder representerar en övergångsform från detta medvetande och är ett substitut för detta medvetande. En del av dem har dessutom utvecklats för att imponera på den sociala omgivningen. Shamanship is showmanship. Skala bort shamanismens extatiska performanceattiraljer och behåll det som är kärnan – nämligen hur man ställer sig i harmoni med tillvaron. Attityd är viktigare än form. Lyssnandet är viktigare än trummandet. Det passiva betraktandet i utesittningen är viktigare än den projicerande kraftdjursdansen. Ceremonin och dess samtal med landskapet är viktigare än själsresan till de andra världarna. Vad vi kan göra är att använda shamanska metoder för att nå en pre-shamansk andlighet men vår strävan bör vara att gå bortom de shamanska metoderna. Det handlar till exempel om att internalisera runorna i sitt väsen för att frodas och fatta allt, så att man kan närma sig den paleolitiska människans sätt att spontant och självklart ta del av naturens kunskap och kraft utan att behöva gå omvägen via ett runsystem. Lyssnande och drömmande är ursprungliga mänskliga metoder för att nå insikt både i världen och i det fördolda. Hela det magiska runsystemet har tillkommit som ett resultat av lyssnande till naturens grundläggande krafter och processer, självfallet på plats i naturen. Runorna är helt enkelt ett sätt att tänka sig i harmoni med landskapet och ta del av mångfalden i landskapet. Lyssnandet är en konstart som i vår civilisation har förlorat mycket av sin ursprungliga potential. Det ursprungliga lyssnandet rymmer en passiv, mottagande dimension, som nutidsmänniskor sällan har tid att utveckla. Det kräver tid och det kräver tystnad, eller rättare sagt frånvaro av industricivilisationens larm i form av flygplan, bil- och tågtrafik, ständigt mullrande motorer och fläktar, muzak i köpcentrum etc. Det tar tid att lära sig, eller snarare återlära sig detta ursprungliga sätt att lyssna till vinden, stjärnhimlen, skogen, bergen, ja enskilda träd och växter. Jag vill understryka att det inte handlar om att höra träden tala utan att det är frågan om ett inre lyssnande, en ordlös kommunikation som går bortom språket. Det handlar om att lyssna och se för att läsa av landskapets alla varelser, relationer och dimensioner utan att behöva trumma, brumma eller skallra, bara genom en enkel på- och avknapp i medvetandet, eller ännu hellre bara genom att vara. Det handlar om att odla varandets konst, det paleolitiska varandets konst. Det paleolitiska medvetandet är en del av detta varande. Det kan man nå genom närvaro och aktivitet i landskapet och genom att förankra det hela i sin organism med en paleolitisk kost – en kost som möjliggjorde för människan att bli människa och som är genetiskt sammankopplad med själva människoblivandet. Det är en kost som egentligen borde kallas människoföda. Kosten är ett sätt att förankra andligheten i sin kropp och bringa den i harmoni med landskapet. Man kan alltså äta sig i harmoni med landskapet. En paleolitisk kost är precis som vandring och löpning evolutionärt sammanflätad med själva människoblivandet. Den som går över till en paleolitisk kost baserad på fisk, skaldjur, ägg, kött, grönsaker, frukt och nötter men utan spannmål, mjölkprodukter och socker märker ganska snabbt hur de andliga upplevelserna blir starkare och hur organismen blir mer finstämd och mottaglig för visdom och kraft. Aktiviteter som befrämjar ett paleolitiskt medvetande är aktiviteter som är förknippade med själva människoblivandet och som vi genetiskt, biologiskt, mentalt är anpassade till; jakt, fiske, samlande, gång och löpning, vedhuggning, odling, kontemplation. Meditativt tankearbete eller teoribildning är ett sätt att bringa mening och skapa sammanhang och överblick som också är förenat med själva människoblivandet. Det meditativa kontemplerandet ligger nära en annan ursprunglig aktivitet som är viktig även för dagens människa när hon söker utveckla sin fulla potential, nämligen det rena slöandet, icke-görandet. Precis som när det gäller det passiva lyssnandet är icke-görandet en konst som de flesta människor i industricivilisationen måste återerövra och det görs bäst ute i naturen. När man utför dessa aktiviteter och icke-aktiviteter hittar man också en plats, man hittar sin plats i kosmos, man hittar kosmos mittpunkt och man kan leva ett platsbaserat liv. När man hittat sin aktivitet och sin plats då är man överens med världen och vandrar i skönhet. Men är det möjligt att återskapa ett paleolitiskt medvetande i och med att vi som människor en gång har klivit ur det? Kan vi avcivilisera oss själva? Som art kan vi definitivt göra det, men det kan ta mycket lång tid och frågan är hur medvetet eller omedvetet denna process äger rum. Det kanske tar längre tid än själva civiliserandet. Som enskild individ rår man inte över de stora processer som formar civilisationer och där man själv bara ingår som en mycket liten kugge. Hur en avcivilisering skulle kunna gå till är naturligtvis mycket svårt att säga. Att industricivilisationen förr eller senare kommer att avvecklas är väl helt klart. Frågan är under hur stora konvulsioner och hur kontrollerat/okontrollerat detta sker. Kan man tänka sig ett medvetet återtåg framåt baserat på demokratiska beslut och internationellt samarbete? Eller blir det mer okontrollerat och kaotiskt genom omskakande klimatförändringar och naturkatastrofer eller till följd av kärnvapenkrig och/eller kärnkraftsolyckor som skulle kontaminera stora delar av klotet och kanske omöjliggöra mänskligt liv i stora områden eller rent av över huvud taget? Eller en mer långsamt fortskridande utarmning av jorden, dess kvalitet och förmåga att försörja en alltmer utarmad och sjukdomsdrabbad mänsklighet? Man kan tänka sig en rad olika mer eller mindre omskakande ”undergångsalternativ”, men en sak har de gemensamt; industricivilisationen kommer att avvecklas på det ena eller andra sättet, förr eller senare och bli en parentes i mänsklighetens och jordens historia. Frågan för oss idag är då: Är det önskvärt att försöka avcivilisera sig själv? Kan man själv påbörja en avcivilisering? Hur långt kan man avcivilisera sig själv i ett globaliserat kapitalistiskt samhälle som bygger på varuproduktion och där allt reducerats till råvaror och varor? Mitt svar på dessa frågor är: ja, man kan i alla fall sätta igång processen och trots att man lever mitt i civilisationen ändå börja frigöra sig från den. Genom en avcivilisering blir vi mer människa. Vi utvecklar vårt medvetande och vår mänskliga potential i enlighet med vårt biologiskt-evolutionära arv och vi ställer oss i harmoni och balans med landskapet. För mig är det ett sätt att göra livet meningsfullt i ett större sammanhang och att på sikt bli en fri människa. Här är ett tänkbart förhållningssätt: Upprätta befriade tanke-zoner i vårt inre och förankra dessa inre zoner i landskapet genom * närvaro och aktiviteter i harmoni och balans med det stora kretsloppet, * ceremoniell kommunikation med det omgivande havet av relationer, * en ceremoniell dag- och årscykel, * kontemplation över tillvarons väsen, * övergång till en paleolitisk kost, * en paleolitisk politisk agenda
som syftar till att underlätta avvecklingen av industricivilisationen och
ställa det mänskliga samfundet i en hållbar dynamisk relation till jorden och
dess alstringsförmåga, där människan utvecklar sin fulla potential i en fri
association med alla andra befriade arter.
|