Hem Böcker Om norrshaman Kurser, föredrag Tankar Kontakt Länkar Min blogg

De sex heliga riterna Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans berättelse om riterna upptecknades av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978). Svarta Hjorten, Black Elk, levde mellan 1863 och 1950 och hade alltså egna minnen från de sista stora indiankrigens händelser som slaget vid Little Bighorn och massakern i Wounded Knee. Att läsa Black Elks berättelse är som att flyttas långt tillbaka i tiden, ja faktiskt till den tid när Vita buffelkvinnan kom med de sju heliga riterna, som skulle vara en hjälp för lakota, dakota och nakota att ta sig igenom svåra tider. Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare. Den som vill höra hur en samtida lakota beskriver de sju heliga riterna och deras betydelse kan lyssna på en färsk ljudupptagning med Arvol, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg. Arvol konstaterar bl a att Moder Jord är sjuk nu men han tror att folket med hjälp av den heliga pipan ska hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och kunna ta sig igenom dagens svårigheter. Som beskyddare av den heliga pipan, canupa, måste Arvol leva livet enligt ett strikt protokoll: han får t ex aldrig döda någon annan varelse, han får aldrig bära vapen (och har därmed inte gjort någon militärtjänst) och han får aldrig tala i vrede. ”Hela livet har jag befunnit mig i ceremoni” (I have been in ceremony all my life). Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Här följer en kort redovisning av deras ursprung och innebörd. Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor. I sången Haves ord berättar Oden om hur han genom att hänga nio dygn i världsträdet fick insikt i runornas väsen av Moder Jord: ”mot djupet vände jag mitt öga, upp tog jag runor”. Av hans fortsatta berättelse framgår att även andra väsen ristat runor – alfer, dvärgar och jättar. I Runosången berättar valkyrjan Segerdriva om 24 ställen där runor ristats t ex björnens ramar, ulvens klor och örnens näbb, och hon konstaterar att de blev ”sända vida vägar, de finnas hos asar, de finnas hos alfer, somliga hos vise vaner, somliga hos människors män”. Runorna finns överallt och runmagi handlar om hur man kan använda dem för att bringa harmoni och balans. Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En hänvisning till detta finns också i Runosången där Segerdriva lär ut runornas hemligheter till Sigurd medan de båda sitter direkt på marken. Det handlar om kunskap av Moder Jord, för Moder Jord. Traditionen att sitta ute för att få insikter och visioner har praktiserats långt in i modern tid av botare. Såväl plats som tid har varit betydelsefull. En utesittning görs lämpligen på ett heligt berg, vid en nordrinnande källa, på en gammal kultplats, vid ett mäktigt vattenfall eller någon annan plats som avviker från det normala och kan fungera som en port in i det fördolda. Och tidpunkten? Ja, nattetid inklusive skymning och gryning förstås, men kanske också knuten till sommar- och vintersolstånd och månens faser. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout). Blot/ceremoni. Denna rit är väl dokumenterad och analyserad av religionshistoriker – från berättelser om fruktbarhetsceremonier knutna till Nerthus och hennes processionsvagn till märkliga fynd av förstörda vapen i mossar och kärr. Professor emerita Britt-Mari Näsström har t o m skrivit en hel bok om blot med titeln Blot: tro och offer i det förkristna Norden (Norstedts 2002). Jag använder hellre termen ceremoni eftersom ordet blot kan föra tankarna fel – till blodsoffer och andra rysligheter. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Samtal med heliga varelser är ju också det primära inslaget i de blot som genomförs av nutidens utövare av forn sed. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven. I Fjölsvinns ordskifte berättas om Freja som sitter på Lyfjaberg och helar ”var kvinna som klättrar dit upp” och hennes nio kvinnliga medhjälpare, som bringar hjälp ”åt alla som blota, på stallens helgade stad”, dvs på en sorts stenaltare. Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. Det som är speciellt med galdern är dess uppbyggnad med bokstavsrim i det som kallas galdralag. Ett exempel på en uråldrig galder är Heimdallsgaldern: Heimdall är du, hudvit bland asar, hög och helig och stor. Underbart född i urtidsdagar. Man med mödrar nio, son av systrar nio. Ett exempel på en modern galder skapad enligt gammalt mönster och använd som en del i kampen för att bevara urskogen i Hansta norr om Stockholm (en skog som ännu står kvar, nu med skydd som naturreservat) lyder så här: Vidar du skogens svävande tystnad, växternas vise herre. Må du med makt hägna och skydda Hanstas heliga mark, hökars och morkullors hult. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar. I Eddasången Groas galder söker Svipdag upp sin döda mot Groa för att få goda galdrar som kan hjälpa honom genom de svåra prövningar han står inför. Svipdag får nio magiska sånger som skyddar mot allehanda vapen, svart magi och svåra väderförhållanden och som kan ge ”mål och mannavett”. Groas slutråd till sonen är att låta galdrarna ”i bröstet bo! Lyckan skall alltid ledsaga dig, så länge mitt ord du gömmer”. Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. Den gamla shamankan Torborg Lillvölva har kallats till en gård för att utröna hur länge missväxten i trakten ska bestå. Gårdens kvinnor sjunger efter Torborgs anvisningar den magiska sång, vardlokkur, som vägleder hennes själ på resan in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden. Hon får där reda på att missväxten snart ska vara över och därefter svarar hon på personliga frågor om framtiden från gårdsfolket. Denna session genomförs utan trumma, med enbart vardlokkur som tranceframkallare i kombination med en huva av kattskinn som Torborg drar ner över ögonen, en sejdhjälle som hon kliver upp på och den stav, völr, som hon bär med sig. Just sådana stavar har i Sverige påträffats i flera kvinnogravar från 500-600-talen och de tycks ha varit det viktigaste shamanska hjälpmedlet, åtminstone under sen s k förkristen tid. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi, t ex i Lokes träta där han beskyller Oden för att ha ägnat sig åt omanlig sejd och lekt på lock som völvor – en formulering som kan tyda på att trumma använts även i den nordiska shamanismen. Oden hade lärt sig sejda av Freja och finns även avbildad som en typiskt shamansk genusöverskridare med klänning, förkläde och halsband. När Oden sejdade låg kroppen ”som sovande eller död, men själv var han fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm och for på ett ögonblick till avlägsna länder i egna eller andras ärenden”. Denna beskrivning från Snorres Ynglingasaga skulle kunna vara hämtad från en rapport om den samiske noaidiens trance. Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna: ”ande och hug gav Oden och Höner, later gav Lodur och gudalikhet”. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”). I Grimners tal håller Oden en lång monolog om skapelsen och världens uppbyggnad. I Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen och i Fjölsvinns ordskifte är det Frej (Svipdag) och Oden (Fjölsvinn) som skiftar ord för att utröna om Svipdag verkligen är den som är avsedd att ”vila på den vänas arm” så att det kosmiska famntaget mellan Frej och Freja kan äga rum och världens cykliska årstidsväxlingar fortsätta ”evigt och alla dagar”. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån. Dessa sex riter är delar av en helhet där man självfallet kan välja att utöva alla eller bara några. För min del arbetar jag med alla sex – fastän olika intensivt med olika riter under olika perioder. När jag började min vandring längs den shamanska vägen var det utesittning och sejd som dominerade för att följas av en period med kontemplation och ceremonier som i sin tur ledde fram till en betoning på runmagin. Och där ligger min huvudvikt i det andliga arbetet idag – runor i kombination med ceremonier och kontemplation. Precis som när det gäller annan shamanism handlar det om att var och en ska hitta sin egen kreativa väg. Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Också här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed dynamiskt anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman. Jörgen I Eriksson augusti 2011 Tillbaka