|
|
Runceremoni för harmoni och balans
I alla shamanska kulturer spelar ceremonier en oerhört central roll. Ceremonin är ett sätt att samtala med Moder Jord, med landskapet och alla dess varelser, såväl synliga som osynliga. Ceremonin är ett ömsesidigt energiutbyte mellan Moder Jord och människan. Ceremonin är ett sätt att förankra sig och balansera sig i tillvaron och att få kunskap och kraft direkt från Moder Jord och Drömtiden. I denna ceremoni använder jag runorna som verksamma hjälpmedel, som portar till Drömtiden. Det system jag arbetar med är det äldsta runsystemet, utharken som innehåller 24 runor. Utharken är kunskap av Moder Jord, för Moder Jord. Den är ett sakrament som vi enligt mytiska beskrivningar fått som gåva från Drömtidens heliga varelser. Utharken innehåller esoterisk kunskap från världens början och den är, precis som världen, en dynamisk och öppen process. När man försöker att grafiskt åskådliggöra utharken bör man göra den som ett öppet cykliskt kretslopp, som en spiralrörelse. Utharken ger insikt i det osynliga, i den icke-ordinära verkligheten. Den är en port in i Drömtiden och fungerar som våra tentakler in i Drömtiden, samtidigt som Drömtiden kan tala till oss genom runorna. När man gör en runceremoni koncentrerar man sig först och främst på runornas ljud och bäst är att ljuda hela utharken, alla 24 runor. Att ljuda alla 24 är ett utmärkt sätt att stämma sig i harmoni och balans med Moder Jord. En runceremoni som man gärna, men inte nödvändigtvis, kan genomföra utomhus inleds lämpligen med att man hälsar riktningarna för att förankra sig på platsen och i Moder Jord. Det vanligaste är att hälsa de fyra kardinalriktningarna – öster, söder, väster och norr – men man kan också utvidga hälsningen till sex eller sju riktningar. Man lägger då helt enkelt till zenit och nadir och som en sjunde riktning centrum/mitten. Därefter ljudar jag hela utharken och börjar då med urrunan. Runorna ljudas lämpligen i en följd, i ett flöde där den ena övergår i den andra, för utharken har ingen början och inget slut, ingen hierarki och ingen polaritet och det ena följer på det andra. Man väljer själv hur länge man stannar på varje runa. Så här lyder hela utharken som ett flöde: Ur-thurs-ass-reid-ken-gifu-wynja-hagal-naud-iss-jara-pertra-eoh-algiz-sol-tyr-bjarka-eh-madr-lagu-ing-odal-dagaz-fä. I den kortaste versionen ljudar man utharken ett varv men man kan göra precis så många gånger som man vill och behöver. I den nordiska traditionen är talen 3, 4, 6, 7 och 9 speciellt laddade och därför kan det vara lämpligt att ljuda utharken just så många gånger. I en utvidgad variant av denna ceremoni kan man förbereda ljudandet av utharken med att andas utharken. Det går till så att man tar in runan på inandning och släpper ut den på utandning. Man ljudar med andedräkten de respektive runorna på både in- och utandning, närmast som en form av viskning. Det är ett sätt att införliva runorna i sin organism för att lära känna deras väsen och energi inifrån. När man lär känna runorna bättre kan man också visualisera de olika runorna samtidigt som man ljudar dem. Men det är runans ljud som är det väsentliga. Här handlar det om urljud från Drömtiden, från allts början. För varje gång man ljudar utharken får man del av Moder Jords kunskap och kraft. Själv gör jag denna runceremoni varje morgon som ett sätt att förankra mig i världen och som ett sätt att komma i harmoni och balans med Det stora kretsloppet. |
