tankar

Samisk etnomedicin

- en introduktion.

Av Torbjörn Arnold

Samerna är ursprungsbefolkningen i norra Sverige, Norge och Finland
och på Kolahalvön. De har varit jägare, fiskare och renskötare och levt ett
nomadiserande liv. Historiskt hör de samman med andra finsk-ugriska
folk. Det liksom levnadssättet och den subarktiska/arktiska miljön har
utvecklat en folkmedicinsk tradition som i stora delar skiljer sig från
övrig europeisk folkmedicin. De samiska shamanerna (noaidie) spelade en
stor roll också inom folkmedicinen.

Samisk folkmedicin finns beskriven i litteraturen men mina intervjuer i
Jokkmokk har gett mycket nytt material.

Grunddragen i samisk folkmedicin liknar de i skandinavisk och finsk
folkmedicin. Läkedom togs från växt- och djurriket. De rent magiska
inslagen hade stor betydelse. De magiska riterna grundade sig på bl. a.
”lika botar lika”, ”man tar boten där man fått sjukdomen” och ”ont ska
med ont fördrivas”. I förkristen och nykristen tid var det
shamanistiska tänkandet dominerande. Det fanns (och finns) speciella
personer som räknades som botare. De sades ha en förmåga utöver det
vanliga. Speciellt var det förmågan att stämma blod. Runt om i Sameland
finns det fortfarande berättelser om personer som hade förmåga att bota
sjukdomar. Dessa personer sades ofta också ha andra förmågor, t.ex.
kontakt med naturandar; kathnia, haldia o.s.v. Även att finna försvunna
föremål, avslöja tjuvar, samla renar utan hjälp av människor eller
hundar o.s.v.

I varje hushåll eller siida fanns ofta en person som hade en trumma och
som hade speciellt god kontakt med den andliga världen. Dessutom fanns
noaidien, den samiska schamanen som med extatiska metoder ingrep i och
påverkade gudars och andars görande.

Man kan grovt dela in den samiska botarkunskapen i tre nivåer. Först
”egenvården”, en kunskap som var i stort sett allmänt. Det fanns ofta
minst en i varje familj som behärskade den kunskapen. Nästa nivå var
”läkaren”. Det var botaren med sin speciella kunskap och sist ”
specialistvården ” där noaidien anlitades.

De fyra elementen (elden, vattnet, luften och jorden) spelar en stor
roll i samisk folkmedicin. Stenar, eld, vatten (speciellt från
kallkällor) används ofta som botemedel. Man sade också att vissa
sjukdomar kom från luften, jorden eller vattnet.

Stenbad praktiserades på följande sätt bland skogssamer i Arvidsjaur:
Man tog en sten som legat under vatten, en som legat nere i jorden och
en som legat uppe i luften. Man grävde en liten grop i marken, eldade
där och värmde stenarna tills de var glödheta. Sedan släcktes elden. Den
sjuke fick sätta sig på en pall eller stol över gropen med de heta
stenarna. Man byggde som ett litet tält runt den sjuke med fällar eller
filtar. Därefter hälldes vatten på stenarna. Det bildades då vattenånga
inne i ”tältet” där den sjuke satt. Han skulle sitta där och omslutas av
vattenångan. När man hällde vatten på de heta stenarna hände det att
någon sten sprack. Det var ett tecken på att sjukdomen kommit från
antingen vattnet, luften eller jorden beroende på vilken sten som
sprack. Om en sten sprack så var man också säker på att man fick bot av
stenbadet. Stenarna skulle sedan noga läggas tillbaka exakt på den plats
de var tagna från.

Animaliska läkemedel tog man från speciellt björnen och renen. Olika
delar av djuren var verksamma mot olika åkommor. Björnen var ett så
starkt djur att det ofta räckte med att hålla t.ex. en trampdyna av
björn mot kinden för att bota tandvärk. Björnens fett användes rent som
salva eller blandad som salvbas med annat. Björnen ansågs vara ett
besjälat djur och hade stor kraft.

Av renen användes också olika fettarter. Det fett som kokades ur
klövarna ansågs som extra bra som medicin. Det gavs t.ex. i små klickar
som laxermedel till spädbarn. Klövfetan användes som björnfetan, som
salva. Idag är det känt att man i Japan använder renhorn som
potensmedel. Samerna kokade en buljong på renhorn som man drack vid svår
förkylning. En speciell sena från renens bakben togs tillvara och man
knöt den runt en värkande extremitet som ett medel mot värken.
I mina uppteckningar har jag registrerat över 120 olika växter som
samerna använt i sitt botande.

Bland växterna är det främst angelika (kvanne) och björk som använts. Av
dessa växter användes många olika delar, från frö till rot. Kvannens rot
togs upp innan växten blommade på vårsommaren. Den torkades och användes
i många sammanhang både som förebyggande och som botemedel mot främst
förkylning. Den torkade kvanneroten kallas på Lulesamiska för ”urtas”.

Under marknaden i Jokkmokk gick förr många äldre samer omkring och
tuggade på en bit kvannerot för att inte bli smittade av alla främmande
människor som kom dit. Vid långfärder i fjället, speciellt om det var
kallt och regnigt så skrapade man lite torkad kvannerot i kaffet för att
hålla förkylning och andra sjukdomar borta. Dessutom sades det ge nya
krafter. Som ”nödproviant” vid fjällfärder bar man ofta med sig en bit
renost, ett märgben och en bit ”urtas” innanför kolten. Bladen av kvanne
lade man på sår och dessutom rökte man dem i en pipa som gjordes av
växtens egen ihåliga stam. Att röka kvanne var något man började med
redan i barnaåren. Ofta började barnen redan vid 6-7 års ålder. De äldre
rökte kvanne som ofta blandades med tobak både som förebyggande och som
medicin mot hosta etc. Kvannens frön lades i konjak och fröna silades
ifrån efter några veckor. Detta användes som hostmedicin, ofta droppat
på en bit socker.

Av björken drack man vårens sav som ett förebyggande
medel mot kommande sjukdomar under året. Saven var också bra mot utslag
av olika slag. Björklöven kunde läggas på brännsår och man kunde också
göra ett te på bladen som sades vara blodrenande och bra för njurarna.
Björkens innersta, tunna näver användes som ett sårplåster. Många äldre
personer har berättat för mig om hur de i sin ungdom högg skog och
skadade sig. Då fanns det alltid någon äldre person som förband såret
med björknäver tills man kom till läkare. Nävern är förvånansvärt
bakteriefri och sägs dessutom stoppa blödningen och skall vara läkande.
Björklöv kunde också användas mot värk på så vis att den värkande
kroppsdelen bäddades in i färska björklöv. Om löven inte var färska så
stänkte man vatten på dem och värmde dem. Man kunde fylla hela
sovplatsen med löv och bädda in kroppen i dem över natten om man hade
t.ex. reumatisk värk i hela kroppen. Även parasitsvampar på björken
användes (trollkvastar, ticka).

Att gå tillbaka till ett ställe där man fått sjukdomen för att få bot
var vanligt. Om man varit med händerna i smutsigt vatten eller lera så
att man fått utslag så skulle man igen smörja händerna med samma vatten
eller lera. Om man slog sig mot en sten så att det gjorde ont så skulle
man hålla den ömmande kroppsdelen mot det ställe på stenen där man
slagit i och säga: ”Det onda skall gå tillbaka till stenen” Denna metod
att ”sätta tillbaka” eller ”sätta bort” något ont användes i många
sammanhang. Vid tandvärk kunde man peta i tanden med stickor från en
björk och sedan slå in stickorna i en spricka i björken. Då ansågs att
tandvärken gick från tanden till björken. (Men den som eventuellt högg
ner björken fick då tandvärken.) På samma sätt kunde ryggvärk gnidas
bort mot en tall. (Är det därför så många skogsarbetare har ryggbesvär?)
Värk av olika slag (tandvärk, reumatisk värk, gikt m.m.) tycks vara
vanligaste åkommorna som behandlades med folkmedicin. Det är i alla fall
värk som också har de flesta botemetoderna.

Samisk folkmedicin har lånat delar från skandinavisk och finsk
folkmedicin. Koppning och åderlåtning som de används i Sverige och
Finland var vanlig. Att stämma blod har en betydligt större utbredning
än det traditionellt samiska området. Blodstämmare är oftast den
vanligast förekommande botaren. En blodstämmare är en person som kan få
en blödning att stoppa. Vanligen går förmågan att stämma blod i arv från
äldre blodstämmare till yngre. Oftast använder blodstämmaren sin mentala
kraft och någon sorts formel vid blodstämningen. Formeln varierar ofta
men ett gemensamt drag är att man vanligen hänvisar till något ställe i
bibeln och avslutar med treenigheten. En vanlig formel kan låta så här:

”Stå blod!
Som vattnet stod
i Jordans flod.
I tre heliga namn
Gud Fader, Son
och Helig And. ”

Det finns exempel på att man kan stämma blod på stora avstånd, också
bara genom ett telefonsamtal till blodstämmaren.

När man ”brände tunder” använde man björkticka (fnöske) eller
björknäver. ”Tunder” är ett fornnordiskt ord för fnöske. Man tände på
den och la den på huden på bestämda ställen beroende på var värken satt.
Sedan fick det glöda på huden tills det blev ett brännsår. Att ”bränna
tunder” förekommer också i kinesisk akupunktur som moxabränning, men då
använder man bladluddet från växten gråbo (Artemisa Vulgaris).
Det ska bota eller lindra värk. Tanken är att det onda skall rinna ut
genom de vätskande brännsåren. För att såren inte skulle sluta vätska
för tidigt så anlade man en så kallad ”fontanell”. Då fäste man något
retande i brännsåret, en ärta eller ett tibastbär. Tibast är mycket
starkt retande, även på oskadad hud. Nyligen har det visat sig att de
punkter man brände på överensstämmer med punkter och meridianer i
klassisk kinesisk akupunktur. Vid tandvärk brände man i vinkeln mellan
tummen och pekfingret. I akupunkturen är det punkten för bedövning av
munhåla och svalg. Linné beskrev tunderbränning under sin resa i
Lappland 1732. Det har nyligen visat sig att tunderbränning har används
från skandinaviska halvön , över kolahalvön, Sibirien och ända ner mot
Mongoliet och Kina.

Kvannen har vandrat från nordliga områden ner till hela Europa som
läkeväxt och var mycket uppskattad från tidig medeltid. Kvannen heter
Angelica archangelica på latin. Det betyder ”ängel ärkeängel”. Sägnen
berättar att under pestens dagar, på medeltiden, kom ärkeängeln Gabriel
själv med en kvanne i handen till människorna, för att visa vilken bot
som man skulle ha mot pesten.

Under senare tid (1900-talet) lånade samisk folkmedicin mycket från
apotekens sortiment: peppar, ingefära, kvicksilver, aloé och Lysol är
några exempel. Lazarol, Salubrin, olika liniment, kamferdroppar,
Hoffmans droppar o.s.v. är andra exempel på sådant man köpte på apoteket
och sedan använde i folkmedicinen. Inte alltid bara mot den åkomman som
farmakopén angav. Tobak (ofta i form av snus) användes som läkemedel
ibland, inte bara på människa utan också på hunden eller renen då de
hade någon sjukdom.

Vissa stenar var speciell bra som botemedel. Stenar som kom från
speciella kallkällbäckar bar man på sig och använde genom att trycka
eller stryka på det onda stället. Dessa stenar kallades ”botestenar” och
det var ofta intuitionen som visade vilken sten som var den rätta. Då
stenarna blivit använda en tid så måste de renas. Man lade då stenen i
ett vattendrag så att vattnet fick tvätta bort den värk som fastnat i
stenen. Det fanns också vissa stenar som ökade fruktbarheten hos den
kvinna som bar den på sig. Bergkristall var en kraftfull sten.
Vissa platser (ofta större stenblock) var speciellt bra att sitta på när
man skulle bota en åkomma. En del växter användes i maten. Det sades att
de var nyttiga att äta ihop med t.ex. mjölk. På så vis har också maten
varit ett folkligt läkemedel där årtusenden av erfarenhet har visat att
äter man det eller det så blir man inte sjuk eller om man är sjuk så
blir man frisk.

JOKKMOKK 2001

Ref: Qvigstad, J.1932. Steen, A. 1961. Hultkrantz, Å.1962-63 m.fl
Eriksson, Jörgen I.1988.”Samisk Shamanism.”
Eriksson, Jörgen I. 1992. ”Blodstämmare och handpåläggare.”

(Denna text kan beställas som separat trycksak från Silvermuseet i Arjeplog.
Finns även på engelska).

Tillbaka