|
|
Sheldrake om vetenskapens illusioner
I oktober (2016) lyssnade jag till ett föredrag av Rupert Sheldrake i Stockholm. Det
hade temat The Science Delusion
precis som hans senaste bok och handlade om den västerländska vetenskapens begränsande
dogmer. Sheldrake, som i grunden är biokemist, är mest känd för sina teorier
om morfisk resonans som formgivande mönster för all existens. När hans bok A New Science of Life kom 1981 fick den av tidskriften Nature omdömet "the best
candidate for burning there has been for many years”. Föredraget i Stockholm var arrangerat av Sällskapet för parapsykologisk forskning och det ger ju en vink om i vilken riktning Sheldrakes egen forskning har rört sig. Förutom jag så var det mestadels folk med parapsykologiska intressen i publiken och vi fick höra ett briljant föredrag på tydlig och behaglig engelska om nödvändigheten att frigöra vetenskapen från dess hämmande dogmer. Sheldrakes teorier om morfisk resonans har uppenbara beröringspunkter med begrepp som Urds väv, Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet, the implicate order etc så därför beslöt jag mig för att läsa boken The Science Delusion. Den som verkligen vill få ett grepp om den morfiska resonansen kanske snarare ska läsa de uppdaterade utgåvorna av Morphic Resonance eller The Presence of the Past men The Science Delusion räcker också långt. Sheldrake betonar att han är pro-science och att han framför allt vill bidra till att befria vetenskapen så att den blir mindre dogmatisk och mer vetenskaplig. Med den avsikten går han igenom de tio dogmer som formar den etablerade vetenskapen och som fått status av bevisade axiom trots att de i själva verket är antaganden som kan ifrågasättas. De tio dogmer som Sheldrake analyserar och problematiserar och i vissa fall också visar är felaktiga är: 1. Allt är mekaniskt. Visst ger detta en bitvis påver bild av västerländsk vetenskap och Sheldrake lyfter under varje punkt fram sådana forskningsresultat som pekar i andra riktningar. Fram träder en bild av universum som en växande superorganism bestående av helheter som i sin tur består av helheter etc etc. Vi befinner oss i ett universum av ständigt pågående processer där såväl ny materia som ny energi skapas. Naturlagarna är vanor som befinner sig i utveckling och naturen rymmer ett inbyggt minne som ur det förflutnas erfarenheter formger det nuvarande och det kommande. Denna morfiska resonans gäller alla självorganiserande system, betonar Sheldrake, allt bygger på ett kollektivt minne och bidrar samtidigt till utvecklingen av detta minne. På vilket sätt verkar då denna morfiska resonans? Om det vet vi, och Sheldrake, inte så mycket, men han försöker beskriva den som ett mönster av aktivitet som samspelar med systemets elektromagnetiska fält och kvantfält. Kanske kommer vi aldrig att komma närmare tillvarons innersta än att kunna beskriva det i form av liknelser – som svängningar, fält eller pågående processer. Evolutionen är för Sheldrake en kombination av vana och kreativitet. Kreativiteten är verklig, nya organisationsmönster dyker upp när världen utvecklas och i den pågående skapelsen är den mänskliga kreativiteten en del av den stora kreativa processen. I detta finns självfallet ett hopp om och för framtiden även om Sheldrake själv inte ger särskilt konkreta svar på frågan om vilken roll det mänskliga medvetandet spelar och kan spela i den kosmiska evolutionen. Det är väldigt mycket som vi inte vet och Sheldrake manar vetenskapen till ödmjukhet i stället för arrogans, till öppenhet i stället för dogmatism. Bokens slutord känns väldigt sympatiska: ”Mycket återstår att bli upptäckt och återupptäckt, inklusive visdom.” Jörgen I Eriksson, november 2016 |
