Hem

  Böcker

  Om norrshaman

  Kurser, föredrag

  Tankar

  Kontakt

  Länkar

 

Andlighet till salu?

 

 

 

När Arvol Looking Horse besökte Sverige i oktober var det för att delta i lanseringen av filmen Spirits for Sale av Annika Banfield och Folke Johansson. (Se artikeln Arvol Looking Horse talade i cirklar). Filmen som är 58 minuter lång finns nu på dvd i svensk och engelsk version och med ett frikostigt bonusmaterial (den kan beställas från www.spiritsforsale.com ). Jag rekommenderar filmen för alla som är intresserade av ursprunglig andlighet och filosofi och problemet med kommersiell exploatering av indiansk andlighet. Den kan ses med behållning såväl av dem som redan vet en hel del om amerikanska urfolk som av dem som saknar förkunskaper. Fotot är utmärkt och ger ett levande porträtt av framför allt lakota-indianernas landskap i Syddakota.

Spirits For Sale har enligt texten på boxen blivit utnämnd till bästa internationella film vid filmfestivalen i Syddakota 2007. Den har en undertitel som säger en hel del om filmens grundattityd: ”En dokumentär om infödda amerikaner. Om skyddet av ceremonier. Om kampen för rättvisa. Om hopp och drömmar”.

Utgångspunkt är ett citat som i översättning lyder: ”Först dödade de vårt folk. Sedan tog de vårt land. Nu stjäl de vår tro”.

Men indianerna kämpar emot, säger Annika Banfield. Den här gången handlar kampen om att skydda den egna kulturen. Deras sista utpost.

Filmen inleds med en svetthyddeceremoni i Danmark som mot betalning leds av en vit kanadensare som hävdar att han blivit initierad av svartfotsindianer i hemlandet. Den danska ceremonin och dess deltagare ger, precis som de flesta andra andliga övningar som blir filmade, ett patetiskt intryck. Annika Banfield bestämmer sig för att undersöka vad de ursprungliga utövarna av svetthyddeceremonin på andra sidan Atlanten egentligen anser om denna och liknande verksamheter inom så kallade New Age-kretsar.

Ramberättelsen är att Banfield samtidigt söker någon att överlämna en örnfjäder till – en fjäder som hon en gång fått av en indianvän från USA. Hon känner att fjädern inte hör till henne och inte hör hemma här.

I tur och ordning hamnar Banfield hos Andrew Thomas, navajo, Al Carroll, mescalero apache, Gayle Ross, cherokee, Vic Camp, lakota, och naturligtvis hos Arvol Looking Horse, beskyddare i nittonde generationen av lakotas ursprungliga ceremonipipa som de för mycket länge sedan fick av Vita Buffelkalvkvinnan. Arvol tar emot fjädern, ödmjukt och respektfullt, och betonar att den står för helig kunskap som det gäller att handskas med och förvalta på rätt sätt.

De intervjuade personer har mycket kloka saker att säga om ursprunglig andlighet, kommersiell exploatering av indiansk andlighet, under vilka omständigheter vita kan bli inbjudna till indianska ceremonier och att den som utför dessa ceremonier för att tjäna pengar kan göra mer skada än nytta.

Någonstans mitt i tycker jag att filmen tappar tempo när Banfield intervjuar ”vanliga” indianer om deras påvra materiella nivå och det rasistiska förtryck som präglar deras vardag. De flesta av filmens åskådare känner säkert till dessa förhållanden så här anser jag att hon hade kunnat klippa hårdare. Hur som helst tar filmen fart igen när hon hamnar uppe i Cheyenne River Reservation hos Arvol Looking Horse. Intervjun med honom är filmens höjdpunkt och den längre intervju som är med i bonusmaterialet är högintressant. Det är också kul att se bonusbilderna när Looking Horse jagar hästar – i bil!

Jag har skrivit det förr på min sajt: Arvol Looking Horse är en mycket traditionell och mycket andlig person. Den som vill se och höra hur en sant traditionell lakota resonerar bör absolut skaffa den här filmen! Här följer några korta citat som jag tycker fångar Arvols attityd mycket väl:

-          Vi är betraktarna. Vi ser allt som händer, även på andra sidan Atlanten.

-          Vi har fortfarande våra traditioner – helt intakta. Våra traditioner är starka trots att vi lever på ett reservat.

-          Det krävs att man har ett gott hjärta och ett gott sinnelag för att kunna vara med i en ceremoni. Om du har pengar i sinnet gör du mer skada än nytta. I en ceremoni kan man bara ha healing i sina tankar.

-          Vi är beskyddarna av Moder Jord. Vi har inget annat val än att vara strikta i våra ceremonier.

-          Vi gör våra ceremonier i cirkel. Ingen är över någon annan. Vi ber tillsammans.

-          Våra ceremonier handlar om Moder Jord och livets cirkel. De som respekterar våra ceremonier kan komma och be med oss, men det måste göras på rätt sätt.

-          Vi är nyckeln till nästa årtusende om vi bara gör ceremonierna på rätt sätt. Vi är ett andligt folk och vi ser en massa kaos, sjukdomar och katastrofer i världen. Vi behöver göra våra ceremonier och vi behöver människors hjälp att göra ceremonierna på rätt sätt.

Många andra kloka saker sägs av andra, men det är framför allt två yttranden som lever kvar i mina tankar:

-          I tidernas begynnelse fanns bara trumman.

-          Vi ber för att förstå vår relation till världen.

Bland bonusmaterialet finns bland annat en fin powwowdans med Tom van Norman, fem traditionella sånger med trum- och sånggruppen Native Tunes och en flöjtimprovisation med Andrew Thomas.

Jag hoppas att så många som möjligt ser denna film som snarast borde heta Spirits Are Not For Sale och i fortsättningen kritiskt granskar alla som påstår sig lära ut indiansk andlighet. Vem har sänt dem? Vem representerar de? På vems uppdrag gör de det de gör? Och om någon tar betalt för traditionella ceremonier som svetthydda, vision quest och liknande – ja då representerar de inte den äkta traditionen och kunskapen. Låt er gärna inspireras av grundattityden i urfilosofi och urfolkens andliga traditioner, men sök kunskapen framför allt i den egna traditionen och i landskapet. Vårt landskap kryllar av heliga platser och all kraft och kunskap finns närvarande i landskapet. Där kan man också finna svar på den mycket viktiga frågan hur vi på bästa sätt kan hjälpa Amerikas urfolk att skydda sina heliga platser och bevara sina andliga traditioner.

Jörgen I Eriksson, juli 2008.

                                                                                                  Tillbaka