|
|
Om shamaner och fåglars supervision I en traditionell livssyn, det vi kan kalla ur-tänkande, är shamanen ”den som ser”. Ordet shaman kommer ursprungligen från Sibirien där det betyder ”den som vet”. I andra kulturer talar man om shamanen som ”den som vet hur”. Det handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord. Denna förmåga ligger implicit i mitt sätt att använda uttrycket ”den som ser”. Det seende jag tänker på är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Den gammelsvenska definitionen av visdom var ”att se in i det fördolda”. Innan jag går vidare kan en definition av begreppet Drömtiden vara på sin plats. Det kommer från aboriginska kulturer i Australien och syftar primärt på den tid när världen skapades och formades, det som i Valans spådom i Den poetiska Eddan kallas ”arla i urtid” eller ”i åldrarnas morgon”. I Drömtiden gick olika mytiska varelser omkring på jorden och gav den dess nuvarande form. De formade kanjoner, raviner, flodbäddar, berg och dalar. Sådana gestalter är i Australien t ex Regnbågsormen och jättekängurun Ngalculli. Hos navajo i sydvästra USA är två av Drömtidens huvudaktörer tvillingarna Monsterdråparen och Född-för-vatten som rensade världen från olika monster som hotade människornas förfäder. Av monstrens kroppar skapade de bergskedjor och lavafält. I den nordiska traditionen var det de tre bröderna Oden, Vile och Ve som formgav världen efter att först ha dräpt den tvåkönade jätten Ymer (”den larmande”). Av Ymers kropp gjorde de jorden, av skelettet skapades bergen, av blodet blev det hav, sjöar och älvar, av skägget och kroppshåren gjordes skogarna och av Ymers skalle byggdes himlavalvet. Drömtiden gör ingen skillnad på det vi kallar dåtid, nutid och framtid. Den är en sorts all-tid, alltså en beskrivning av tiden som en odelbar och sammanhängande helhet, en cyklisk process som inte utgörs av en sluten cirkel utan av en öppen spiral. Det som hände i Drömtiden händer fortfarande, alltid och överallt. Drömtiden pågår fortfarande. Förutom att Drömtiden är en tid utan början och slut är den också en ”dimension” eller ”plats” – en motsvarighet till Carlos Castanedas icke-ordinära verklighet, till det samiska osynliga och till det nordiska fördolda. Denna dimension av världen ligger inte i ”himlen” eller i ”undervärlden”, den är närvarande överallt i världen. Det finns bara en värld. Allt är ett och hänger samman med allt annat. Drömtiden är den andliga aspekten, essensen, i allt som existerar. Den finns så att säga ”under” eller ”bortom” det synliga och utgör grunden för allt som existerar. Drömtiden är större än den ordinära verkligheten, som föds ur Drömtiden och finns inuti Drömtiden. Om man försöker översätta sådana paradoxala ordvändningar till bilder kan man tänka sig både den ordinära verkligheten och Drömtiden som en sorts flerdimensionella sfärer som slingar sig om varandra, men där Drömtiden ständigt är ”den större” som omfamnar den ordinära verkligheten, som är ”den mindre”. Den ordinära verkligheten är på så vis en funktion av Drömtiden och Drömtiden kan vi upptäcka och uppleva genom att vidga vårt mänskliga (och begränsade) medvetande. Det kan t ex ske med hjälp av olika shamanska metoder som utesittning, själsresor, ceremonier, magisk sång och runmagi. Dessa metoder fungerar som portar till Drömtiden. När vi vidgar vårt medvetande kan vi gå utöver oss själva och våra sociala och kulturella begränsningar och uppleva den större Drömtiden. Jag kallar detta för att upprätta befriade zoner – en term som ligger ganska nära anarkisten Hakim Beys temporära autonoma zoner. En tredje aspekt av Drömtiden är att den är en process – en dynamisk, ständigt föränderlig och cyklisk process. Därför talar aboriginer hellre om Drömmandet än om Drömtiden. Drömmandet är den kreativa process som föder fram och formger kosmos i en evigt pågående spiraldans – Det stora kretsloppet. Att själv delta kreativt i detta drömmande innebär att man vandrar i skönhet (för att nu låna ett uttryck från navajo). I början av Valans spådom talas om de tre nornorna som vid en av världsträdets rötter väver den kosmiska väven som omfattar allt. Med hjälp av det uppvällande vattnet från Urds brunn väver de den mångdimensionella kosmiska väven. Det sker på liknande sätt som vatten väller upp från bottnen i en trefaldighetskälla. Drömmandet är den process som ur Tomheten och Det formlösa skapar Alltet. Vi lever i en dröm som drömmer oss, sa en gång en bushman i Kalahari till en antropolog. Man kan ju fråga sig vem som drömmer drömmen som vi lever i. Mitt svar på den frågan är: Det är drömmandet som drömmer drömmen där även vi lever. Allt detta är sådant som shamanen vet och ser. Att vara shaman innebär att man har förmågan att se in i Drömtiden. Det kan man kalla för ”supervision” och i nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer. Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som står för Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner: Var
morgon flyga Hugin och Munin Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som aboriginerna kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid och genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden. Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt. I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos): Gol
för asarne / Gullenkamme, Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen: Upp
ser hon stiga / för andra gången Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision. För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också själva hjälpmedlet för att kunna resa in i Drömtiden – dit shamanen alltså reser för att få kunskap och kraft. Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, det som av nordamerikanska indianer kallas för vision quest. Sitt ute minst en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor och som kan fungera som en port in i Drömtiden – och du kan få spännande möten med fåglar som du inte vet om de är reella eller drömfåglar. Du kan få höra fågelläten som du inte visste fanns och fåglarna kan komma med budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom. Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg, den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”: Oden: Vaftrudner: Räsvelg (även stavat Hräsvelg) sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna oupphörligt föder fram ur Den stora tomheten, som i nordisk myt kallades Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i det gamla Norden för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom. Det är en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt. Jörgen I Eriksson, januari 2012
|