|
|
Feministisk shamanism Den amerikanska antropologen Barbara Tedlock har tidigare gjort sig känd som en seriös shamanforskare och tillsammans med sin man Dennis har hon bland annat gett ut den utmärkta samlingen Teachings from the American Earth – Indian Religion and Philisophy. I sin senaste bok The Woman in the Shaman’s Body – Reclaiming the Feminine in Religion and Medicine (Bantam 2005) träder hon också fram som initierad och praktiserande shaman. Barbara Tedlock har indianskt påbrå. Hennes mormor var ojibwe, bosatt i Kanada och verksam som botare. Även om mormodern anges som en av Barbaras stora inspiratörer har hon fått sin huvudsakliga shamanska träning långt senare bland maya i Guatemala där hon och Dennis antogs som elever av ett shamanskt äkta par. Dessutom har hon under de senaste åren fått en hel del kunskap av den mongoliska shamankan Bayar Odun. The Woman in the Shaman’s Body har all chans i världen att bli en shamansk klassiker och den kan fungera som en god teoretisk och praktisk hjälp inte bara för kvinnor utan också för män som söker sig fram längs shamanens väg. Förutom att ge en allmän bild av vad shamanism är och vad shamaner gör är denna bok en feministisk rak vänster in i den mansdominerade shamanforskningens fläsk. Smockan riktas primärt mot Mircea Eliade och hans manschauvinistiska tolkning av shamanismen i Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy som haft ett enormt stort inflytande inom den akademiska världen (och även inom alternativkretsar som arbetar med shamanism). Även professor emeritus Åke Hultkrantz får sig en, uppenbarligen välförtjänt, släng av den feministiska sleven. Vad Barbara Tedlock säger är i korthet följande: Kvinnor har alltid spelat och spelar fortfarande en ledande roll i de flesta shamanska traditioner. Paleolitiska arkeologiska fynd, till exempel från Tjeckien, visar att det fanns kvinnliga shamaner redan under äldre stenålder. Paleolitiska grottmålningar innehåller bilder också av kvinnor i shamanska sammanhang. Manliga forskare, som tidigare helt dominerat scenen, har bortsett från dessa bilder och fynd eller tolkat dem på ett felaktigt sätt. I historiska källor, det vill säga uppteckningar från antropologer och andra vetenskapsmän, finns mängder av belägg för förekomsten av kraftfulla kvinnliga shamaner runt om i världen. Majoriteten av forskare har vantolkat dessa observationer och reducerat kvinnorna till fruar eller assistenter till de manliga shamanerna. Kvinnor har större förmåga än män att uppleva extas bland annat på grund av att de har fler neuroner i hjärnan än vad män har och på grund av större samverkan mellan hjärnhalvorna. Kvinnors förmåga till multipla orgasmer och förändrat medvetandetillstånd i samband med orgasm gör att kvinnor har extraordinära förmågor inom shamanismen. Genom menstruerande och barnafödande deltar kvinnor både kroppsligt och andligt i universums kreativa energiflöde på ett annat sätt än män. Menstruationen anses i shamanska kulturer inte som oren utan som full av kraft, magisk och farlig. ”En menstruerande kvinna kan vara tabu, men hon är inte oren.” Även kvinnor i menstruerande ålder arbetar som shamaner. Det finns ett klart samband mellan funktionen som barnmorska och shamanism, ursprungligen var barnmorskorna också shamaner. På den manliga shamanska vägen nås kunskapen via död och återfödelse. Sjukdomar behandlas aggressivt genom att dödas eller drivas ut, patienten är passiv. På den kvinnliga shamanska vägen nås kunskapen via födelse och att ge liv och sjukdomar behandlas mjukt genom att återupprätta balans, patienten är delaktig. Genderbyte är vanligt i shamanska traditioner och de kraftfullaste shamanerna är de som arbetar med både manliga och kvinnliga energier. I dag pågår en shamansk revitalisering i de kulturer som tidigare haft shamanska traditioner men varit utsatta för hårt förtryck, framför allt gäller detta i före detta sovjetrepubliker. I de samhällen där shamanismen dött ut pågår en shamansk rekonstruktion, försök att återskapa shamanska traditioner utifrån historiska källor och shamanska forskningsmetoder, framför allt i Västeuropa. Det mest spännande i Barbara Tedlocks bok är kritiken av den manliga shamanforskningen och hennes genderanalys av shamanismen. Där hade hon kunnat vara betydligt längre och mer djuplodande tycker jag. Vad gäller resonemangen om skillnaderna mellan manlig och kvinnlig shamanism ligger något i vad hon säger men jag anser att hon gör för grova generaliseringar. Shamanismen är en dynamisk tradition med stora lokala och individuella skillnader. Och det finns ju mängder av manliga shamaner som primärt arbetar med att återskapa harmoni och balans och dessutom beskriver sig som mjuka människor, utan att för den skull ägna sig åt genderbyte. Avsnitten om drömmande och droger innehåller mest shamanskt allmängods och har egentligen ingen betydelse för Tedlocks huvudteser. Jag noterar också att hon i avsnittet om drömmande inte med ett enda ord nämner Carlos Castaneda, som uppenbarligen har en akademisk peststämpel på sig som inte ens Tedlock vågar bryta mot. Vad gäller samer har hon dessutom helt fel när hon skriver att deras användning av flugsvamp var vanlig och utbredd. Den samiska traditionen säger ju tvärtom att de shamaner som använde flugsvamp var svaga shamaner. Trumman räckte och de som var riktigt kraftfulla behövde inte ens använda trumma. I två avsnitt i boken skildrar Tedlock shamanseanser som hon deltagit i, en i Guatemala och en i Mongoliet. De är mycket trovärdiga och starka skildringar av hur shamanism går till i praktiken. Seansen i Guatemala får nästan nackhåren att resa sig på läsaren och berättelsen får till och med sägas överträffa Åke Hultkrantz fantastiska beskrivning av en skakande-tältet-ceremoni hos shoshoner. Till sist skulle jag vilja framför ett par kritiska synpunkter. Den ena gäller Barbara Tedlocks beskrivning av den shamanska rekonstruktionen i Europa. I denna rörelse buntar hon ihop allt möjligt från officiella druidsällskap och Moder Jord-dyrkare till moderna völvor, sejdmän och runmagiker. Jag skulle vilja säga att det mesta i denna andliga brygd inte har något alls att göra med shamanism. Det som har att göra med shamanism beskrivs dessutom utifrån amerikansk litteratur, som inte har riktig kläm på vare sig runmagi eller sejd. Någon i våra trakter borde onekligen skriva en bok på engelska om nordisk shamanism! Min andra invändning är att Tedlock inskränker shamanismen genom att nästan uteslutande se den som en läkekonst. Shamaner är ju så mycket mer, som vädermakare, kulturella ledare, konstnärer, clowner och ceremoniledare. Min tredje invändning är att Tedlock inte sätter in shamanismen i ett socialt sammanhang. Vad beror den revitalisering och rekonstruktion av shamanismen som pågår idag på? Här finns många spännande och intressanta samband med urfolkens kulturella och politiska uppvaknande och deras kamp för att bevara och skydda sina rättigheter och sina landområden. Och här finns spännande samband med den så kallade globaliseringen. Att statskapitalismen i Sovjetunionen föll samman var onekligen en mycket gynnsam faktor för många shamanska traditioner. Möjligheterna att via internet och med andra snabba medel sprida information och kunskap gynnar också de shamanska traditionerna. Samtidigt finns inslag i globaliseringen som utgör allvarliga hot mot de urkulturer där shamanismen lever. Det kan röra sig om uran- och kolbrytning, ökat tryck på vattentillgångar, utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar. Man borde egentligen inte kunna skriva en bok som bland annat handlar om shamanismens revitalisering och rekonstruktion utan att ha en global politisk och social agenda. |