|
|
Att kalla på björnens ande Den som vill få en inblick i hur sibirisk shamanism gestaltade och gestaltar sig har nu fått en guldgruva att ösa ur. Det handlar om boken Calling the Bear Spirit – Ancient Shamanic Invocations and Working Songs from Tuva (Kjellin 2010), som har shamanen, antropologen och professorn i historia Mongush B Kenin-Lopsan som sammanställare. Boken innehåller en mastig samling shamanska kraftsånger från den ryska delrepubliken Tuva som ligger norr om Mongoliet. Sångerna samlades in, med stora personliga risker, under sovjettiden medan shamanismen fortfarande var förbjuden. Kenin-Lopsan vill rädda de kunskaper som shamanerna födda före "civilisationens intåg" hade. Tillsammans med kvinnor i Tuva som är skickliga på engelska har Anna K Kjellin, som besökt Tuva flera gånger, översatt sångerna till engelska och även gjort ett rejält lexikon över shamanska begrepp i Tuva. Kraftsångerna, eller algysher som de benämns i Tuva, är personliga sånger som shamanerna använder för att kalla in sina skydds- och hjälpandar, för att ställa sig i harmoni och balans med landskapet, för att bota sjuka människor, för att påverka väder och vind, för att välsigna äktenskap etc. Algysherna är uttryck för livssynen hos sina respektive ägare och boken visar mycket åskådligt att det råder stora individuella variationer inom shamanismen, även om det finns ett enhetligt, men tämligen löst, övergripande filosofiskt ramverk. Kenin-Lopsan har samlat in sångerna från en lång rad kunniga personer – de allra flesta födda i början av 1900-talet (en lista över uppgiftslämnarna ingår i boken). Kenin-Lopsan har utfört en storartad kulturgärning genom sin insamling och Anna Kjellin ska hyllas för att hon ger ut denna bok. Här får vi en god inblick rakt in i ett antal sibiriska shamanska medvetanden. De magiska sångerna är oftast väldigt rakt på sak, ibland kan de ha stor poetisk kraft (fast man kan med fog undra hur mycket av den ursprungliga poesin som försvinner vid översättningen) även om de inte når upp till den konstnärliga nivån hos de magiska sångerna i Eddan eller Kalevala. Avsikten är ju inte heller att detta ska vara litteratur – det handlar om shamanska brukssånger, att användas i den dagliga verksamheten. Det fina med denna samling är att den ger en osminkad bild av vad shamanism kan handla om – här filtreras ingenting genom ett västerländskt new age-tänkande. Vad sägs t ex om följande exempel från en algysh vars syfte är att hota och eventuellt också skada en shamansk konkurrent: I
am a cruel shamaness. I
am able to become a whirlwind. Your
black head will fall down. Anna Kjellin har gjort en tematisk uppdelning av algysherna – om varifrån shamanerna får sin kraft, om deras värv och utrustning, om de andra världarna, om landskap och djur, om hjälp- och skyddsandar, om sjukdomsbot, om känslor och om bostaden och vardagliga ting. Detta är självfallet inte en bok som man läser i ett svep. Det är en sorts encyklopedi över sibiriska kraftsånger som bör läsas/sjungas en och en, i ganska små portioner. Det handlar som sagt om brukssånger, som är ett av många inslag i shamanismen i Tuva. Andra viktiga inslag i denna tradition är själsresa med hjälp av trumma, som genomgående kallas häst, jästa drycker som skänks till alla möjliga andeväsen, speglar, metallbitar, fjädrar, djurben och en massa andra saker som hängs på shamandräkten – som i sig är en port till Drömtiden. Allt detta presenteras på ett översiktligt och kortfattat sätt i Anna Kjellins förord. Boken innehåller dessutom ett antal suggestiva foton på shamaner, framför allt från början av förra seklet. Den bild som gör djupast intryck på mig är dock tagen så sent som 2007 i samband med nyårsfirande i Tuvas huvudstad Kyzyl. Åtta nutida shamaner med trummor och intrikata shamandräkter! Kanske ska något sägas om bokens titel även i en kort recension som denna. Björnen betraktas i Tuva som en helig varelse och i Drömtiden steg björnanden Khayirakan ned till jorden från den nionde himlen för att skapa människorna. Ända sedan dess har björnen vördats för både sin fysiska styrka och sina magiska förmågor. Många shamaner har björnen som hjälpare och beskyddare och samtalar med den under den shamanska ritualen. En algysh för att åkalla björnen kan lyda så här: Your
walk is crooked The
red berries You
have keen ears En sak som slår mig när jag läser dessa algysher är den ödmjuka ton som för det mesta genomsyrar dem. Shamanen befaller ytterst sällan sina andehjälpare – det handlar i stället om att be andehjälparna om bistånd. Det här är fint broderade böner om sjukdomsbot och annan hjälp till utsatta människor. Jag kommer osökt att tänka på vad den samiske shamanen Eirik Myrhaug en gång sa till mig: Vi kan be, men vi kan inte bestämma. Calling the Bear Spirit visar förutom att det är stora individuella skillnader mellan olika shamaner också att deras världsbild är både komplex och paradoxal. De shamanska kartorna över det osynliga innehåller ett myller av olika andeväsen och dimensioner, men framför allt är de djupt förankrade i det bergiga landskapet i Tuva, som är genomsyrat av andlig essens. Som i denna algysh till Tuvas högsta berg Mongun-Taiga (=Silver-Taiga): My
everlasting Silver-Taiga! My
Silver-Taiga where I grew up! Tuva införlivades med Sovjetunionen först 1944 och det är säkert en av förklaringarna till varför shamanismen kunnat överleva och frodas. Av förordet framgår dock att nya så kallade moderniseringsprojekt kan hota den traditionella livsstilen i detta område med dess storslagna och till stora delar oexploaterade natur. Under marken ruvar nämligen stora mineralförekomster – koppar, kol, järnmalm, litium m m – som såväl ryska som internationella bolag har börjat kasta sina blickar på. Shamanerna kommer säkert att göra motstånd även mot detta nya förtryck. Mer information om boken finns på http://kjellin.info/ Jörgen I Eriksson augusti 2010 |