Hem Böcker Om norrshaman Kurser, föredrag Tankar Kontakt Länkar Min blogg

En gyllene väg till det kollektiva omedvetna Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009). Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas. I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”. Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden. För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”. Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv. Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump? En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov. En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det. Jörgen I Eriksson, juni 2016 Tillbaka