|
|
Att balansera människans vandring på jorden Intervju med Jörgen I Eriksson gjord av Zamael och först publicerad på hans blogg Ananael den 12 januari 2011. Kan du
berätta lite om dig själv, samt och främst, hur du kom in på den schamanska
vägen? Och varför valde du just schamanismen (jag undrar om du kunde berätta
för oss om bakgrunden till att du tog detta avgörande steg)? Världen började öppnade sig för mig vintern 1966/67 när jag var med och grundade Västerviks FNL-grupp. Ända sedan dess har jag ägnat mig åt att försöka förstå världen, att få insikt i det som sker i det som synes ske. Tunga teoretiska studier av Marx och Mao Zedong och småningom frihetliga socialistiska tänkare som Gorter, Pannekoek och Bookchin - kombinerat med utåtriktad vänsteraktivism. Vid mitten av 70-talet djupdykning i primalt inriktad terapi hos Frank Lake i Nottingham och studier av zen-buddhism. Led samtidigt av en kronisk sjukdom som fick mig att pröva en hel del alternativa grejer – antroposofisk medicin, veganism – och som tillsammans med allt annat fick mig att alltmer ifrågasätta hela industricivilisationen. Pendlade dock mellan inre och yttre engagemang och fick inte riktigt ihop de olika dimensionerna förrän jag skulle recensera en bok om medicinmannen Rolling Thunder för tidskriften Nexus, salig i åminnelse, och i mitt jobb som journalist intervjuade unga nordamerikanska indianaktivister i AIM, American Indian Movement, och deras andliga mentor Archie Fire Lame Deer. De gav mig rådet att söka mig bakåt i min egen tradition till tiden ”innan missionärerna kom till er”. För dessa indianer var det ingen skarp gräns mellan inre och yttre och ju mer jag fördjupade mig i nordisk förkristen tradition desto mer insåg jag att det fanns en rik inhemsk andlig källa att ösa ur. Jag tog initiativ till att bilda det shamanska nätverket Yggdrasil våren 1982. Den sommaren kom Rolling Thunder till Sverige och jag deltog i en kurs med honom uppe i Nordmaling och i samma veva kom Michael Harners epokgörande bok Shamanens väg. När Harner själv höll en kurs på Värmlandsnäs utanför Säffle 1983 var jag självfallet en av de entusiastiska deltagarna. Nu fick vi verkligen systematisk snurr på det shamanska undersökningsarbetet. Inom Yggdrasil fanns trumgrupper som intensivt testade så kallade själsresor, extasdanser och andra shamanska extastillstånd. På direkt inrådan av Michael Harner började jag resa i Sápmi och intervjua samiska botare för att via dem lära mig mer om min egen nordiska väg. Harner gav mig också handfasta råd om hur jag skulle kunna utröna runornas sanna väsen. Mina resor i Sápmi fick mig också att börja djupstudera andliga traditioner bland navajo-indianer i sydvästra USA och även genomföra flera resor dit för att träffa traditionalister. Vid en viss nivå i arbetet började jag hålla kurser i nordisk shamanism och runmagi, ge ut shamanska manualer och skriva böcker om såväl samisk shamanism som navajos andlighet. Där någonstans befinner jag mig idag. Jag ser mig själv som en shaman, men inte en boteshaman, utan en traditionsbärare, kunskapsbevarare och mentor/vägvisare. Jag fyller snart 63, jag är en ”elder”, en äldste och jag brukar säga till mina kursdeltagare att jag är en sådan där liten gul vägskylt som man kan se längs mindre vägar. Jag pekar rakt in i den vilda naturen och på min skylt står det ”Utharken”. Hur
reagerade din omgivning på din väg som schaman? Jag antar att frågan gäller de personer i omgivningen som inte själva arbetar med shamanska metoder. Min närmaste familj har nog upplevt det som lite jobbigt ibland när de fått frågor av andra om vad det där shamanska som jag sysslar med egentligen är. Samtidigt har de gett mig svängrum för att fördjupa mig i ämnet eftersom jag, precis som shamaner alltid har gjort, har tagit fullt ansvar för min del av försörjning och barnuppfostran. Barnen har nog ibland tyckt att det varit häftigt med mina resor och kurser. Vid några tillfällen var barnen med på kursstället och hjälpte till med mat och städning. Jag har stått med båda fötterna på marken och det har förbryllat en del som har fördomar om hur andliga personer borde bete sig. Om man ser till den utvidgade familjekretsen så har de väl inte riktigt begripit vad jag sysslar med, annat än att det handlar om samer och indianer. På mitt jobb – Sveriges Radio under många år – tyckte många kolleger att det var kul att jag var shaman samtidigt som jag arbetade som nyhetsjournalist. Och när jag fick böcker om samisk shamanism och navajo utgivna av riktiga förlag ökade självfallet respekten. Fast exakt vad shamanismen handlade om hade de nog ingen riktig kläm på även om ganska många av dem köpte min bok om navajo. Kan du
beskriva dig själv som schaman genom att använda tre fritt valda adjektiv? Entusiastisk, uthållig, ödmjuk. Kan du ge
konkreta exempel på hur dessa personlighetsdrag har hjälpt dig att nå
positiva resultat inom schamanismen? Ödmjukheten är A och O inom shamanismen anser jag. Det handlar mycket mer om attityd än om metoder hit och dit. Ödmjukhet är en förutsättning för att få del av Moder Jords kunskap och Moder Jord är shamanens primära lärare. Men ödmjukheten måste också kombineras med uthållighet och det gäller väl i alla andliga discipliner antar jag. Kunskapen är inte lättköpt. Gåva kräver gengåva som mästershamanen Oden säger efter sin nio dygn långa intiationshängning i världsträdet. Som exempel kan jag nämna runmagin som jag började ägna mig åt först efter sju eller åtta års shamanskt arbete. Nu har jag arbetat med runor i drygt 20 år och det är under de allra sista åren, ja kanske de allra sista månaderna som jag kunnat ta språng när det gäller förståelsen av runornas essens. Entusiastisk? Ja, känner man inte det sker ingen utveckling att tala om över huvud taget tror jag. Entusiasm gör att sökandet eller ska vi säga strävandet också får inslag av njutning även när det kan vara tungt och krävande. Kan du ge
konkreta exempel på hur dessa personlighetsdrag har orsakat problem för dig
med andra människor och deras livsuppfattningar? Entusiasm smittar, men stor entusiasm kan också verka avskräckande för lite mer svala personlighetstyper. Uthålligheten kan skrämma bort de som har en lite lättjefull läggning. Är man ödmjuk kan en del tro att man är underdåning och lätt att utnyttja, men det kan jag skydda mig mot. Vilka
ambitioner har du för framtiden som schaman, och vad siktar du på att göra
för världen och dess medvarelser? Jag har tidigare sagt att jag vill bli en vis och fri man. Det är ett tillstånd som också kan beskrivas som att man har nått harmoni och balans med tillvaron eller att man tänker och vandrar i skönhet. Jag definierar shamanen som en sorts andlig krigare som verkar för att försvara Moder Jord. Eftersom allt är ett och hänger samman och jag är släkt med alla andra varelser kan jag inte bli fri och vis om inte alla andra varelser också blir det. Shamanen arbetar därför aldrig primärt för sin egen harmoni och balans, även om den ingår i den stora vävens harmoni och balans. Som shaman vill jag ge mitt bidrag till harmoni och balans för Moder Jord, för livets stora väv, för det stora kretsloppet. Först och främst handlar det om att ställa om industricivilisationen, ja avveckla den, så att människan kan hitta fram till ett livssätt på jorden som är uthålligt på hur lång sikt som helst. Vad kan
schamanismen erbjuda dagens [moderna] människa? En livssyn och attityd som gör det möjligt att uppleva samhörigheten med allt annat levande, att uppleva att man som människa verkligen är släkt med alla andra varelser och en integrerad del av livets stora väv. Metoder och hjälpmedel som möjliggör ett kreativt samspel mellan människa och övrig natur, mellan människa och det osynliga. På vilket
vis skänker schamanismen styrka och tröst till dig (och andra människor som
är schamaner), och vilken situation i livet, livskriser tex, hur hanterar man
livets problemen med schamanismen? En sak som Rolling Thunder sa är att man aldrig är ensam, eftersom Den stora anden alltid är med. Jag har uttryckt saken lite annorlunda: människan är alltid ensam, i synnerhet i kriser och utsatta lägen, men shamanen är en andlig krigare som vågar öppna sig för och möta denna ensamhet. Då inser han/hon att vi alla kommer ur samma grund, nämligen formlösheten (Ginnungagap) som föregår all form, att vi alla delar samma öde att gå från formlöshet via form tillbaka till formlöshet, och i denna insikt finns en stor gemenskap och befrielse. Att veta, jag menar veta på djupet med hela sin organism, att man är en del av allt annat och släkt med alla andra är en känsla av existentiell trygghet och lycka. Samtidigt inser shamanen att livet består av en massa komplexa sammanhang och komplementära motsatser som ömsesidigt betingar varandra, som ljus och mörker, manligt och kvinnligt, uppbyggande och nedbrytande, liv och död, sorg och glädje. Det ena kan inte existera utan det andra. Det ena följer på det andra i den icke-hierarkiska dynamiska process, som är världen. Livet handlar om att balansera allt detta, eller som en samisk filosof sa: att komma överens med världen. Hur skulle
en vanlig approach till problem och problemlösning se ut, enligt
schamanismen? Man brukar säga att klassisk shamanism har två huvudsakliga botemetoder, nämligen att föra till energi som saknas eller driva ut energi som inte bör vara där. I runmagin kan man använda runor för att hela, för att binda och för att skydda. Men grunden i shamantänkandet är att sjukdom och andra problem har med obalanser att göra. Ur obalans uppstår lidande. Obalansen kan ha orsakats av att personen ifråga har brutit ett så kallat tabu, alltså uppträtt på ett icke önskvärt sätt mot andra människor, mot djur eller växter och andra varelser eller mot det osynliga, mot olika andeväsen. Men den kan också ha orsakats av att andra människor eller andeväsen har utfört fientliga handlingar mot personen, som dränerar denna på energi. Shamanen kan göra en själsresa för att söka orsaken och därefter hitta en metod för att återupprätta den rubbade balansen. Det kan handla om att personen ifråga måste gottgöra för sitt felaktiga beteende, men det kan också handla om att överföra energi till personen. Shamanen överför aldrig sin egen kraft utan är bara en förmedlare, ett verktyg, för en större energi som kommer från Gud, Den store anden, Det stora kretsloppet, Moder Jord etc. En obalans kan också orsakas av att något trängt in i personen som inte ska vara där. Vi talar om bakterier och virus, en klassisk shaman kan tala om negativ energi, giftpilar, onda ögat, gand eller ovund och liknande. Då gäller det för shamanen att driva ut detta icke önskvärda, t ex med hjälp av sina skyddsandar eller genom att suga eller piska ut det onda ur patienten. Därefter måste energierna balanseras igen. Väl att märka är att förutsättningen för all shamansk bot är att shamanen själv är i harmoni och balans. En boteceremoni innehåller alltså ett avsnitt där shamanen stämmer sig i balans med väven. Har du
vänskapliga relationer till andra, med andra livsuppfattningar och
traditioner? Jag har inga problem med att umgås och samtala med seriösa människor som arbetar med andra andliga traditioner. Det finns för det mesta alltid något som förenar eller i alla fall har paralleller. Problemet är fundamentalister av alla slag – vetenskapsfundamentalister, kristna fundamentalister, muslimska fundamentalister, shamanska fundamentalister – de är inte intresserade av samtal över huvud taget. Vilka är de
vanligaste missuppfattningarna om schamanism (olika sätt eller direkt
felaktigt sätt andra ser på schamanismen, som är absolut missuppfattningar av
schamanismen)? En missuppfattning är att shamaner är svartmagiker. En annan att shamanism är en sammanhållen ideologi eller religion. En tredje att shamaners förändrade medvetandetillstånd är en mycket djup trans där shamanen är helt borta, utslagen, mer eller mindre medvetslös. Så är det inte – den icke-ordinära verkligheten är en ganska sublim upplevelse. Hur ser
tillvägagångssättet ut, i att bemöta andra traditioner/religioner, som
schaman? Historiskt sett har shamaner aldrig haft problem med att ta till sig nya inslag och idéer för att på ett kreativt sätt förnya och utveckla sin egen livssyn och metodik. Shamanismen är föränderlig och dynamisk. I Sydamerika t ex arbetar många shamaner med katolska inslag där de använder helgon som skydds- och hjälpandar. Samiska shamaner kan använda en kristen terminologi i samband med botande. Ofta har etablerade religioner varit direkt fientliga mot shamanismen och då har shamaner i allmänhet dragit sig undan och fortsatt sin verksamhet i det fördolda. Men det är ju inte shamanismen som har ett problem med religioner, utan religionerna som har problem med shamanismen som de ser som ett hot mot den egna religionens krav på att representera sanningen och makten. Vilka är de
vanligaste motgångarna en schaman får möta på, på sin väg (tex, att stöta sig
med andra människor med olik livsuppfattning/världssyn)? Om en shaman är framgångsrik som botare kan det leda till avundsjuka och rädsla för svartmagi. Kan man ta bort ont kan man säkert sätta ont på andra också, resonerar många i traditionella kulturer. Därför är många försiktiga i sitt umgänge med traktens shamaner. Och de hamnar i gengäld i en sorts socialt utanförskap – vilket ju rent personligt kan vara jobbigt. Samtidigt har jag läst berättelser om shamaner i Indonesien som gärna hjälper misstankar om svartmagi lite på traven – detta för att höja sin maktstatus och för att inte bli överlupen med patienter. Eftersom människor hyser en viss fruktan för shamanen söker de inte upp honom/henne förrän det handlar om verkligt allvarliga saker. Det finns liknande berättelser om botare i det svenska bondesamhället – de var omgivna av en viss farlighetsnimbus, som ju i sig var ett uttryck för den kraft de faktiskt kunde uppamma. Kan du ge
ett konkret exempel på, ett bra sätt som schamanismen kan relatera till andra
människors livsuppfattning? Genom att framställa sig som en livssyn med väldigt vida ramar och inga dogmer, som en livssyn som är dynamisk och utvecklingsbar och eftersträvar harmoni och balans mellan människor, mellan människor och natur och mellan människor och det osynliga. Kort sagt genom att framträda som en livssyn uppburen av vanliga människor och inriktad på att delta i lösningen av vår tids stora problem, som klimatförändringar och biologisk utarmning. Har du varit
med i någon grupp/er med andra traditioner, för att uppnå gemensamma mål? Jag har deltagit i kampen mot kärnkraft och mot vargjakt för att nämna några. Däremot har jag inte ställts inför frågan om konkret samarbete med andra andliga traditioner, men sådana kan säkert dyka upp framöver. Som världen
ser ut i dag (som inte ser allt för ljus ut), hur och vilken roll har
schamanismen att spela i världen, för att förbättra världen, och hur kan
schamanismen förbättra förutsättningarna för alla varelser på denna planet? Jag ser shamanismen som en del i det jag kallar det stora återlärandet. Det är den omställningsprocess som industricivilisationens människor kommer att behöva gå igenom för att nå fram till ett hållbart sätt att leva på Moder Jord. Det handlar om kunskaper som att odla och ta fram sin egen mat på traditionellt energisnålt sätt, att bygga och renovera hus med traditionella tekniker, att hålla husdjur och boskap på ett värdigt sätt, att kunna tillverka egna kläder av växtfibrer och ull, att förvara livsmedel utan hjälp av högteknologi, att bota sjukdomar utan en oljebaserad sjukvårdsapparat etc etc. Shamanismen är därvidlag del av ett större tankeskifte, ett tankesprång där människan går från en vilja att dominera och exploatera naturen till att vilja leva i samverkan och ömsesidig respekt med allt annat levande. Om ett
samhälle skulle bestå av mestadels schamaner [eller med en inriktning och
livsåskådning som schamaner har], hur skulle tex ett ev. styrelseskick se ut,
och vilka lagar eller regler (tex, Islam har shariah och Judaismen har
halakha) skulle leda en schamansk civilisation? Jag tror att vi kan hämta mycket inspiration från traditionella urfolkskulturer som bygger sina beslutsprocesser på konsensus. Man pratar tills man är överens, sedan handlar man. I alla traditionella kulturer finns också olika sätt att balansera makt och förhindra att vissa får mer makt än andra eller utnyttjar makten på ett destruktivt sätt. Det kan vara i form av olika andliga sällskap som ska balansera varandra. Det kan vara en grupp som styr samhället i fredstid och en annan i krigstid. Så hade t ex navajo. Och bland irokeserna hade klanmödrarna, dvs de äldsta kvinnorna, en kontrollfunktion i och med att det var de som utsåg ledamöterna i hövdingarådet och också snabbt kunde återkalla mandatet för personer som inte utövade ämbetet på rätt sätt. Så ett styrelseskick för ett uthålligt leverne på Moder Jord måste bygga på balans mellan manligt och kvinnligt, men det måste också bygga på balans mellan människa och djur, mellan människa och växter och mellan människa och övrig natur. Frågan är dock hur djur, växter och andra varelser ska kunna representeras i själva styrelseskicket. På något sätt måste det ju gå, men exakt hur sådana idéer skulle kunna omsättas idag eller i en framtid är inte lätt att sia om. De flesta utopier som har formulerats är väldigt präglade av sin egen tid och blir snabbt obsoleta, så därför avstår jag från vidare spekulation. När det gäller lagar och regler är jag rätt så imponerad av navajos sätt att resonera om vad de kallar de fundamentala lagarna. Det är dels naturens lagar men också sedvänjor, traditioner, andligt förhållningssätt och traditionell filosofi i en komplex blandning. Dessa fundamentala lagar som ska vägleda navajo-livet på det stora hela skiljer sig från ex-vis shariah i och med att de inte är nedskrivna och antagligen inte kommer att bli det heller (annat än i form av filosofiska grundsatser). De fundamentala lagarna är nämligen stadda i dynamisk förändring, precis som den värld som har fött fram dem. Det är ett system som överlåter tolkningen till en pågående diskussion mellan visa personer och öppnar för förändring och utveckling av tolkningarna. Hur tror du
världen ser ut om 50 år? Vågar jag inte sia om. I tex
qabalan, består människan av tre ”delar”, kroppen, anden och själen, hur ser
människan ut i schamanismen (hennes inre natur), vilka beståndsdelar består
människan av? Här finns nog lika många förklaringar som det finns shamaner. Kom ihåg att shamanismen är en individualistisk kunskapsväg även om den är inriktad på samhällets och världens balans. Om jag går till den nordiska traditionen så hade den en betydligt mer komplex syn på människan än att hon bestod av kropp och själ. Jag har stött på inte mindre än sju olika själsbegrepp. Önd som är den heliga vinden som genomströmmar alla levande varelser, hug som är jaget och det medvetna tänkandet, vard som är den del av själen som kan frigöras och resa in i den icke-ordinära verkligheten, fylgja som är skyddsanden, hamingja som är den magiska förmågan/potensen hos en varelse, hamr som är förmågan att materialisera sin själ i fysisk form och gand som är den del av själen som sänds för att åstadkomma magisk förändring. Vad är
meningen med livet enligt schamanismen? Det får du fråga varje enskild shaman om. Mitt svar är att livet inte har någon övergripande mening och att människans liv inte ingår i någon storstilad gudomlig plan. Jag intar en liknande hållning som Carlos Castaneda och hans mentor don Juan Matus: Den andlige krigaren vågar möta insikten att livet saknar mening och ur den insikten skapar han sin egen livsmening. En värdig livsmening är sökandet efter kunskap. Vad sker
enligt schamanismen, när man dör, efterlivet? Finns det något Paradis, eller
en plats där människan får vad hon förtjänar, tex såsom ett helvete? Också här skiljer sig svaren åt beroende på vilken shaman du frågar och vilken kultur han/hon tillhör. I samisk tradition föreställde man sig att de avlidna, de förlevande, levde i en sorts spegelvänd tillvaro i förhållande till vår. Livet där var ungefär som här, fast antagligen lite bättre i alla avseenden. Andarna efter kraftfulla och visa shamaner, noaidier, kunde efter döden uppehålla sig i heliga fjäll, där de var möjliga att kommunicera med och få kraft och kunskap av. En liknande nordisk tradition ansåg att själarna efter de avlidna höll till i släktens/gårdens ättehög. På Island vimlar det fortfarande av Helgafell runt om i landskapet. I nordisk tradition talar man annars om dödsriket där Hel härskade. Det beskrivs som en dyster plats, men det har säkert med senare kristna influenser att göra. Hel som dödshärskare har inget med det kristna helvetet att göra och från början var Hel säkerligen en kvinnlig helig kraft som hade med såväl död som liv och återfödelse att göra. Det ansågs inte så ärorikt att hamna i Hel, det var det däremot att bli en helig krigare i Odens Valhall eller Frejas Folkvang. Dessa avlidna krigare fick där bida sin tid inför den stora drabbningen med de destruktiva krafterna i Ragnarök, som inte innebär jordens undergång utan dess pånyttfödelse och rening. Jag har i mina forskningar inte stött på någon shamansk tradition som talar om himmel och helvete, som platser för belöning eller bestraffning. Och när det gäller reinkarnation finns olika uppfattningar. En del traditioner håller den för möjlig men de flesta shamanska kulturer jag har studerat har inte byggt in reinkarnationstron i sina tankesystem. Om du frågar mig vad jag själv anser så är svaret: när vi dör går vi tillbaka till den formlöshet som vi en gång föddes ur. Vi återvänder till ursprunget, Ginnungagap. Våra kroppar löses upp i sina beståndsdelar som blir byggstenar för nytt liv. Vi återgår till det kosmiska kretslopp som vi föddes ur. Och jag tror inte att ”själen” fortsätter som en sammanhållen enhet. Det är en naiv tröstnapp för dem som inte vågar se formlösheten i ögat. Hur ser man
på (vad jag skulle kalla Gud) inom schamanismen, dvs ett absolut Väsen? Och
finns det någon schamansk tradition, som har en syn på ett allsmäktigt Väsen? Alla shamanska kulturer har skapelseberättelser där olika heliga varelser eller om du så vill gudomliga energier satt igång världen och efterhand också formgett den. Ibland kan det finnas en kreativ kraft som så att säga tryckte på startknappen men sedan har dragit sig tillbaka och inte ingriper aktivt i tillvaron. I samisk tradition talar man t ex om Veralden olmai, världsmannen. Men jag tror inte att man kan beskriva Veralden olmai som allsmäktig ic och med att han intar en passiv roll i förhållande till världen och uppenbarligen tänker fortsätta med det. I den nordiska traditionen utgår hela skapelsen från tomheten, Ginnungagap, där hettan och kölden möts och ger upphov till de första varelserna – de tvåkönade jätten Ymer och urkon Audhumbla, som mycket väl kan ha varit en älgko. Navajotraditionen talar om energier i form av ”färger” som genom sitt samspel ger upphov till de första heliga varelserna. Hos såväl navajo som flera pueblofolk i sydvästra USA möter vi föreställningen om inträdet/uppstigandet till den här världen (the emergence). Man föreställer sig att våra förfädersväsen, som från början beskrivs som insekter, har levt i flera tidigare världar som de förvisats från p g a felaktiga beteenden. Samtidigt med denna rörelse genom världarna till den fjärde eller femte som vi lever i idag utvecklas den mångfald av arter som vi känner. Människorna blir människor. Under evolutionen dyker också heliga varelser upp som spelar en mycket viktig roll för utformningen av världen, som Första mannen, Första kvinnan, Kvinnan-som-förändrar-sig (Moder Jord), Monsterdråparen m fl. En del navajoer talar om Den stora anden som en sorts absolut väsen, men vanligare är nog att se Den heliga vinden som det som konstituerar kosmos och genomströmmar allt. Vi har ju en motsvarighet i nordisk tradition, som jag redan nämnt, nämligen önd. Men önd ska nog inte betraktas som ett allsmäktigt eller absolut väsen. Jag tror att du hittar fler paralleller mellan shamanism och traditioner som buddhism och taoism än mellan shamanism och kristendom eller islam. Hur skiljer
sig tex den nordamerikanska schamanismen, från den nordiska traditionen?
Eller hur skiljer sig de olika schamanska traditionerna från varandra rent
generellt? Shamanismen är ett sätt att tänka och vara som uppstår på ett visst stadium av människans vandring, dvs när hon är verksam som samlare och jägare. Den är alltså knuten till ett visst sätt att leva och det är egentligen en paradox att den har bevarats ända in i vår tid trots att de flesta för länge sedan lämnade den tillvaron. Det kanske är Moder Jords sätt att förbereda kommande omställningar av industricivilisationen till ett hållbart sätt att leva? Shamanismen har faktiskt haft flera tiotusentals år på sig att utvecklas och det har gjort att den har tagit många olika former världen över beroende på klimat, livssätt, flora och fauna för att nämna några aspekter. Så egentligen bör man kanske tala om flera tusen olika shamanismer, även om ramarna är desamma, nämligen övertygelsen om att allt har liv, att allt har ett medvetande, att det finns många dimensioner/världar, att man kan resa in i dessa dimensioner och där hämta kunskap för livet i den här världen, att man kan påverka alla levande och medvetna system och därmed bota sjukdomar, påverka väder och vind etc. Om du jämför ex-vis samisk shamanism med indiansk shamanism från Nord-eller Sydamerika kan du se att den samiska är mycket mindre ceremoniell än den ”indianska” varianten, dvs den har betydligt färre yttre attribut och hjälpmedel och strukturerar inte ceremonierna alls på samma sätt. En lakota kan fästa oerhörd vikt vid ”the proper protocol” vid en ceremoni medan en samisk botare utan några yttre åthävor helt enkelt sänder mental kraft till den person som ska hjälpas. Men betraktad på ett energimässigt ”inre” plan händer ungefär samma sak. Sibiriska shamaner fäster väldigt stor vikt vid sina utstuderade dräkter som kan väga uppemot 20 kilo med alla speglar och metallstycken, medan en inuitshaman kanske utför sin ceremoni helt naken. Det handlar om vad respektive shaman har fått lära sig är verkningsfullt. Tror man att man behöver ett ”proper protocol” eller en tung shamandräkt för att kunna fokusera sitt medvetande och gå in i den icke-ordinära verkligheten, ja då behöver man det. Tror man det inte ja då behöver man det inte heller. Vad är
meningen med skapelsen, och vilken roll har människan att spela i denna
skapelse? Även om en shaman inte ser någon övergripande mening med skapelsen så finns den ju ändå och det gäller att förhålla sig till den. I en shamansk livssyn anser man i allmänhet att alla arter har en funktion att fylla i livets stora väv. Människans roll handlar oftast om att genomföra de ceremonier som hon har fått lära sig av heliga varelser arla i urtid. Det kan vara ceremonier i samband med solstånden och det kan vara ceremonier i samband med jakt och odling – för att djuren ska förökas och fortsätta att låta sig jagas, för att regnen ska komma i rätt tid för grödan. Jag skulle vilja säga att det huvudsakligen rör sig om ceremonier för att balansera människans vandring på jorden. Hur ser den
schamanska kosmologin ut (dvs alltets skapelse, fortgång och världens
slutliga mål)? Alltet har skapats ur samspelet mellan energier av komplementärt slag. Skapelsen pågår fortfarande. Världen är en dynamisk process. Det är drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat. De andra dimensionerna/världarna/det osynliga finns ”under” eller ”bortom” den ordinära verkligheten. All tid är en och hänger samman med all annan tid. Alla platser är heliga och hänger samman med alla andra platser. Det kan vi kalla Urds väv, eller världsträdet. Världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och där vi alla är ett. Där kan vi människor dansa med eller emot och när vi dansar emot, som industricivilisationen gör, då ger vi upphov till kaos och förvirring. Den har i våra dagar blivit så betydande att den tycks kunna hota vår egen existens. Som Archie Fire Lame Deer sa till mig 1981: ”Det är möjligt att mänskligheten kommer att utrota sig själv, men Moder Jord kommer att överleva”. Det är hybris att tro att människan skulle kunna utplåna jorden. Hon kan alltid återhämta sig och ge upphov till nytt liv, till en ny väv med harmoni och balans. Det finns en rudimentär förståelse för detta i Valans spådom i Eddan: efter Ragnarök stiger en ny jord fram. Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är” målet”. Vad hoppas
du för framtiden? Att mänskligheten före världens utslocknande ska nå insikt i sådan omfattning att den kan ställa om till ett hållbart sätt att leva på Moder Jord, till att vandra i skönhet. |