|
|
Sibirien tur och retur Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen. På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen. Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos. Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt. Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension. Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om. Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer. Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil. Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism. I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner. |