tankar

Total kunskap och total frihet –

Den esoteriska shamanens väg (1)

De kriser som mänskligheten och jorden befinner sig i kräver motstånd och kreativa handlingar av många människor och på många olika sätt, inte minst i form av verklig magi. Allt måste göras nytt – från grunden – och det gäller även shamanismen som för att bli relevant måste ta till sig och integrera kunskaper från många olika områden – alltifrån kvantfysik till djuppsykologi och ekosofi. Det 21:a århundradets shamaner, de esoteriska shamanerna, behöver axla ett globalt och kosmiskt ansvar. Förutsättningen är att de förmår öppna sig för flödet från Medvetandets mörka hav och samtidigt manifestera denna kosmiska kunskap i den ordinära verkligheten.

I min bok Esoterisk shamanism – En kosmisk magi sammanfattar jag mina erfarenheter av 40 års shamansk verksamhet samtidigt som jag försöker ta ut en delvis ny färdriktning. Bokens övergripande mål är total kunskap och total frihet och dess etos kan sammanfattas som: Var och en sin egen shaman. Var och en för sig och Kosmos med oss.

När jag som en följd av coronapandemin ställde in mina kurser i runmagi och shamanism och drog mig tillbaka i lantlig karantän blev det inledningen på en period av intensivt samspel med Moder Jord och den kosmiska medvetandeströmmen ur Oändlighetens aktiva sida. I arbetet med odlingarna, i bär- och svampplockning, i himmelsskådande, under stavgång och löprundor kom jag att uppleva flera mycket djupgående synkronistiska händelser och medvetandemässiga kvantsprång, som lett fram till denna insikt: Tillståndet i världen och de kosmiska skapelsevågornas dynamik gör att allt måste göras nytt, så även shamanismen.

Utövare av nyshamanism, av alkemi, gudinneandlighet eller västerländsk ockultism behöver inse att de kan komma mycket djupare och längre genom att bryta sig ut ur sina egenskapade och begränsande mentala ramar. Det handlar om att släppa fixeringen vid metoder och tekniker, att gå bortom fantombilder som kraftdjur, gudar och andar, att kliva ut ur de imaginära laboratorierna, att höja blicken över de privatterapeutiska nivåerna och dansa med i det stora kosmiska medvetandeflödet, Det stora mysteriet. Bortom alla former finns Nagualen – det ovetbara, det kosmiska möjlighetsfältet – ursprunget för den verkligt kraftfulla kunskapen. Att genom magi föra in denna kosmiska kunskap i den ordinära verkligheten är vår stora utmaning i det 21:a århundradet. Det handlar om att manifestera det kosmiska i det jordiska och genom oklanderligt leverne bidra till jordens och kosmos balans.

I den här artikeln tar jag upp två av de begrepp som jag skärskådar och försöker nytolka: esoterisk shamanism och total kunskap. Är inte all shamanism esoterisk? Långt ifrån skulle jag svara – mycket av det som klumpats samman under etiketten shamanism är vad jag skulle kalla exoterisk shamanism. Det gäller framför allt den akademiska forskningen kring fenomenet, som också var den som lanserade själva begreppet shamanism, och som används som vägledning av många nyshamaner. Det som antropologer och religionsvetare studerade var vad vissa andliga funktionärer (i allmänhet män) i vissa kulturer ägnade sig åt och i viss mån också tänkte kring och eventuellt berättade om. Ytterst få akademiska forskare ville eller kunde själva ta sig in i företeelsen och beskriva den inifrån, något som gör deras kunskap om shamanism begränsad eller rentav missvisande i och med att den fokuserar på vad vi kan kalla shamanismens utanverk. Det gäller även en så pass noggrann forskare som Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blivit något av en bibel även för våra tiders nyshamaner, som tyvärr anammat Eliades syn på shamanismen som en uppsättning tekniker eller metoder. Men shamanismen är så mycket mer än vissa shamaners metoder, vilket ju i ärlighetens namn också har noterats av en del andra akademiska forskare, t ex Juha Pentikäinen som betecknat shamanismen som ett sätt att tänka och leva, som en integrerad del av livet i samlar- och jägarsamhällen.

Det var dock några få akademiska antropologer som insåg att de måste överge det begränsande vetenskapliga paradigmet för att verkligen på djupet kunna förstå shamanismen. De lämnade helt enkelt akademin för att kunna ge sig hän åt det shamanska. Två sådana akademiker, eller snarare ex-akademiker, var Carlos Castaneda och Michael Harner vars epokgörande böcker på 1970- och 1980-talen bidrog till nyshamanska rörelser världen över. Harner kallade själv sin förenklade version av shamanismen för core shamanism, alltså kärnshamanism, medan Castaneda inte ville sätta någon beteckning alls på sin filosofi och sin verksamhet, utom möjligen nagualism, efter hans mentor nagualen don Juan Matus. Själv har jag karakteriserat Castanedas arbete som deep shamanism, djupshamanism. Jag ser Harners och Castanedas varianter som förebud till en esoterisk shamanism. Den som vill utveckla en verkligt esoterisk shamanism behöver överskrida och gå bortom såväl Harners core shamanism som Castanedas nagualism, (även om Castaneda kom betydligt längre än Harner i flera avseenden).

Om vi skärskådar shamanismen mera noggrant kan vi se att det finns mängder av paralleller och likheter med alla möjliga andra andliga traditioner. Många som håller på med shamanism idag skulle kunna vidga sin kraft och kunskap avsevärt om de gjorde sig mödan att ta till sig lärdomar från ex-vis alkemi och västerländsk ockultism. Men för att kunna utveckla en shamanism som kan spela en kreativ roll i dagens värld räcker det inte att röra samman saker och ting från olika traditioner lite hipp som happ utan om att fusionera det bästa, det mest avancerade och användbara från olika tankesystem och därigenom ta ett medvetandemässigt kvantsprång. Dagens shamaner bör därför skaffa sig kunskaper från och införliva delar av det vetande som ryms inom t ex djuppsykologi och hjärnforskning, mikrobiologi och medvetandeforskning, astronomi och kvantfysik, jordsystemvetenskap och ekosofi, modern filosofi och etik. Dessutom behöver shamaner kunna orientera sig i världens ekonomiska, sociala och politiska realiteter genom att skaffa verktyg för att kunna analysera skeenden i den ordinära verkligheten, t ex genom att ta del av Karl Marx’ alienationsbegrepp och hans analyser av kapitalismens inre drivkrafter. Det är ju inte ondska som är kapitalismens drivkraft (även om dess effekter ofta är destruktiva) utan sådana processer som kapitalets valoriseringsbehov (nödvändigheten av ständig tillväxt) och profitkvotens fallande tendens (som tar sig uttryck i ett ständigt stegrande teknologiskt race). Nyshamanismen är i mångt och mycket politiskt naiv eller i bästa fall moralistisk, men kapitalismens härjningar på Moder Jord kan inte hejdas om man inte förstår dess drivkrafter.

Dagens shamaner behöver höja sin politiska medvetenhet också för att kunna förstå den egna verksamheten i ett samhälleligt perspektiv. Att nyshamanismens genombrott på 1970- och 1980-talen hade sin bas i USA har fört med sig en del negativa konsekvenser som dagens och morgondagens shamaner behöver frigöra sig från och transcendera. Även om shamanismen på ett förtjänstfullt sätt lyfts fram ur den historiska glömskan så blev följden att den kommersialiserades på ett stundtals motbjudande sätt. Shamaner och deras ”produkter” i form av kurser, terapier och verktyg som trummor och ljudkassetter kom att bli varor på en kapitalistisk marknad. Då gick något förlorat, blev förytligat och förtingligat. Kärnshamanismen kanske egentligen borde beskrivas som en shamanism som förlorat sin kärna. Det vore en illusion att tro att en marknadisering av shamanismen inte skulle ha någon negativ återverkan på dess innehåll. Att kommersialiseringen utgick från USA innebar också en påtaglig amerikanisering av hela företeelsen – något som fått komiska, fast än mera tragiska konsekvenser, t ex med nyshamaner som håller ceremonier på svengelska med parafernalier inlånade från amerikanska ursprungskulturer.

En shaman i det 21:a århundradet skulle också må väl av att ta del av västerländska filosofer, som enbart genom tankearbete kommit fram till ståndpunkter som ligger väldigt nära en shamansk världsbild. Det gäller t ex Arthur Schopenhauers stora verk Världen som vilja och föreställning (från 1818) där hans sammanfattning av vad en filosofi bör vara stämmer väl överens med vad jag anser om ett shamanskt tänkande idag: ”Filosofin måste följaktligen vara ett utsägande in abstracto av världstotalitetens väsen, av det hela och av alla delarna.” Den ska ”fixera världens väsen” och fatta ”det ena i mångfalden och mångfalden i det ena”. Dess kunskapsgrund är ”världen själv i dess totalitet, utan att någonting uteslutes”. Det kan också finnas goda anledningar för shamaner att ta del av nutida filosofers ansträngningar som Martin Hägglunds hyllade verk Vårt enda liv. Hägglund utvecklar där vad han kallar en sekulär andlighet utifrån insikten om att vi faktiskt är dödliga och bara har detta enda liv att förfoga över. Inför insikten om livets ändlighet hamnar följande frågor i blixtbelysning: Vad gör vi med detta enda liv? Hur vill vi och hur bör vi utifrån denna insikt inrätta vår tillvaro som samhällsvarelser? Hägglund har, precis som Castaneda föreslår, anlitat döden som rådgivare.

Jag vill beskriva esoterisk shamanism som en process där hela kosmos och hela kosmos hittillsvarande och kommande utveckling införlivas. Den måste alltså vara öppen för all den nya kunskap som kontinuerligt flödar in i den ordinära verkligheten från de kosmiska urkällorna. Ett utmärkt exempel på ny kunskap från denna kosmiska dynamik är Carl Johan Callemans epokgörande analyser av mayakalenderns kosmologi, sammanfattad i böcker som The Nine Waves of Creation och Quantum Science of Psychedelics, där all evolution kopplas samman med de nio skapelsevågor som utgår från någonstans djupt inne i kosmos – det som i Mayas kosmologi kallas Livets träd eller Himlens hjärta. I de mytiska beskrivningarna går skapelsevågorna under namn som Quetzalcoatl, den befjädrade ormen. Likheterna med Castanedas resonemang om emanationerna från den kosmiska örnen är påfallande. Och även i nordisk myt finns paralleller i form av örnen Hräsvelg, vindarnas upphov, och Nidhögg, den befjädrade likslukaren vid världsträdet Yggdrasils ena rot.

Den esoteriska shamanismen syftar till total kunskap och total frihet och den gör det på ett icke-hierarkiskt sätt. Det finns inga mästare inom den esoteriska shamanismen, eller snarare: varje shaman blir och är sin egen mästare. Det finns egentligen bara två ”lärare”, och det är Moder Jord och den kosmiska ur-källan, vare sig vi kallar den Livets träd, Örnen, Oändlighetens aktiva sida, Medvetandets mörka hav, Ginnungagap eller den kosmiska matrisen. Eftersom det mesta av kunskapen från den kosmiska ur-källan kommer till oss via Moder Jord så brukar jag säga att det bara är Moder Jord som kan initiera en shaman. Var och en måste hitta sin egen shamanska väg, på egen hand. Det innebär att en esoterisk shaman i själva verket initierar sig själv under devisen: ”Var och en sin egen shaman. Var och en för sig och kosmos med oss.”

Esoterisk shamanism är således shamanism inifrån, dvs inifrån jordens och kosmos djupaste dimensioner och flöden – en shamanism som fokuserar på och införlivar den andliga essensen hos Moder Jord och den kosmiska ur-källan. Kunskapen och kraften är av kosmiskt ursprung och kan bara manifesteras i ett kreativt samspel med Moder Jord och urkällan. Den esoteriska shamanens magi är kosmisk och riktad mot Oändligheten. Kraften och kunskapen kommer från kosmos och återgår till kosmos – med shamanen som förmedlare. I denna process sker transformationer såväl för shamanen själv som för Moder Jord och den kosmiska ur-källan. Det här är sidor eller dimensioner hos shamanismen som tidigare har varit dolda, utom möjligen inom små kretsar av traditionella shamaner som inte gärna eller inte alls trätt fram offentligt i den ordinära verkligheten.

En esoterisk shaman eftersträvar total kunskap och total frihet, som båda förutsätter och ömsesidigt betingar varandra. Total kunskap är kunskap befriad från illusionens slöjor. Den är liksom kosmos självt en dynamisk process i ständig förändring och utveckling. Total frihet är ett tillstånd av obundenhet och oklanderligt förhållningssätt där man har släppt sin självviktighet, satt stopp för den inre dialogen och löst upp de hämmande länkarna från den personliga historien, dvs bitit av ödets trådar. Man använder döden som rådgivare och tar ansvar för alla sina handlingar. Man axlar det ansvar som följer med ens position i den stora kosmiska väven. Väl att märka: även den som har nått total kunskap och total frihet lever i ett hav av relationer av kosmisk dimension. Friheten ligger i insikten i dessa relationer och det ömsesidiga ansvar som följer av den. Dessutom: den totala kunskapen och totala friheten är inget statiskt tillstånd utan en pågående process som varar till livets slut.

Den totala kunskapen innebär i ett första språng att man upplever alltings inre form och essens och att man förmår ”koppla upp sig” mot den kosmiska dimensionen i alltings inre form. I ett andra språng tillbaka till den ordinära verkligheten manifesterar man den kosmiska kunskapen i det jordiska. När vi tar del av det kosmiska kunskapsflödet, dels via jordens energikropp, det lysande ägget, dels direkt genom energifältet i våra egna energikroppar så möts inom oss energi både ”uppifrån” från Oändligheten och ”nedifrån” från Moder Jord i ett heligt famntag – alkemins coniunctionis. Vi har då återskapat det urtida första famntaget i Ginnungagap mellan hettan och kölden och är därigenom uppkopplade till energin i själva urskapelsen. Vår inre coniunctionis följs per automatik av det som alkemister kallar multiplicatio – dess energi sprids omgående och icke-lokalt genom hela kosmos. Detta är ett energifaktum, för att använda en term från Castaneda.

Den ursprungliga alkemiska smältugnen frambringade världen genom att förena polära energier och födde då också fram den kosmiska medvetandeströmmen som är ett pågående flöde – ändlöst strävande och flödande, evigt vardande. När shamanen öppnar sig och tar emot detta flöde får hen verklig och inte inbillad kraft och kunskap. Den processen kan metaforiskt beskrivas som en färd in i Ginnungagap och det ovetbara, Nagualen, och därefter tillbaka till Tonalen, det ordinära.

En annan metafor för denna upplevelse är den om det inre ljuset – en mycket gammal beskrivning av det tillstånd av kraft och kunskap som plötsligt kan uppfylla shamanens inre. Kosmisk extas har jag tidigare kallat denna upplevelse att vara helt fylld av ett vitt ljus som egentligen inte är något ljus och inte heller vitt. Men att fyllas av det vita ljuset är inte ett mål för den esoteriska shamanen. Det är bara ett nödvändigt steg för att kunna släppa in det kosmiska mörkret, alltså flödet från Medvetandets mörka hav. Som bekant är natten dagens moder – i gammal nordisk myt beskrivet som att Dag är son till Natt och Delling (= Gryning). Mörkret är ljusets moder och det är i flödet från Medvetandets mörka hav som den verkligt djupa kunskapen och kraften finns. Att denna ”dimension” av kosmos kallas för Medvetandets mörka hav beror på att den ligger bortom det vetbara och är mörk i betydelsen ovetbar.

Shamanens paradox är att via ljuset träda in i mörkret och därifrån tillbaka in i den ordinära verkligheten för att med ny kraft och kunskap aktivt kunna delta i världens kreativa process. Det är en resa som finns invävd i den kosmiska matrisen (= Urds väv) och kan på så vis sägas vara ”uppsåtet”, ”syftet” med vår existens i kosmos.

Hur kan jag då veta om det som kommer till mig i sådana här upplevelser verkligen är en genuint kosmisk upplevelse eller bara ett uttryck för min inre dialog och dess villfarelser? Man kan vara säker på att upplevelsen kommer ur Nagualen när den går bortom syntax och skakar om grundvalarna för ens vanliga medvetande. Har man en gång upplevt detta så vet man när det inträffar igen. Men man bör vara medveten om att Nagualens impulser, vare sig de tas emot direkt av vårt lysande ägg eller via Moder Jords heliga platser, på något sätt ändå måste avkodas av och i vår organism för att de över huvud taget ska vara gripbara för det mänskliga medvetandet. Hur vi avkodar dessa impulser, t ex i form av intuitiva budskap, visioner eller fysiska förnimmelser, har att göra med det som Castaneda kallade fogpunktens position i vår energikropp, dvs vår energistatus (hamingja). Det finns alltså ingen särskild metod eller teknik för att göra sig åtkomlig för den kosmiska impulsen. Eftersom Drömtiden talar till var och en på olika sätt är det upp till var och en att hitta ett sätt att ”läsa av” den kosmiska klockan. Och sättet att göra detta på kan självfallet variera från gång till annan. Det viktigaste för shamanen är rätt attityd och, vilket inte kan nog betonas – flexibel attityd. Det rena kunskapandet (för att använda Schopenhauers term) är inte hundraprocentigt i den bemärkelsen att Nagualens impuls helt oförändrad kan nå vårt medvetande. Vi har visserligen förhoppningsvis upphävt de personliga begräsningarna genom att släppa självviktighet och inre dialog men fortfarande kan allmänmänskliga begränsningar ”dränera” vår förmåga att ta in den fulla kraften och omfattningen av det kosmiska flödet. Det kan helt enkelt ligga bortom våra energimöjligheter hur mycket vi än höjer vår hamingja.

Med den totala kunskapen och den totala friheten följer ett kosmiskt ansvar. Shamanism kan inte vara något som vi utövar någon eller några gånger i månaden, den behöver naturligtvis utövas kontinuerligt, som en oskiljaktig del av livet. För att medvetet, kontinuerligt och konstruktivt kunna samspela med de kosmiska skapelsevågorna, med Quetzalcoatl och nornornas vävande, behöver vi ta till oss några allmänna förhållningsregler som jag sammanfattar i följande punkter:

Att ha rätt attityd = ödmjukhet.

Att tillämpa disciplin och uthållighet.
Att släppa självviktighet.
Att bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar.
Att ta fullt ansvar för sina handlingar.
Att öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats.
Att betrakta allt som en utmaning och inse att ingenting sker av en slump.
Att anlita döden som rådgivare och omfamna insikten att livet är ändligt.
Att inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat.
Att A och O i den esoteriska shamanens väg är förmågan att flytta medvetandets fogpunkt och att hitta och vandra sin egen stig – till slutet.

Att på detta sätt försöka leva ett oklanderligt liv är ett värdigt sätt att leva detta vårt enda liv – med full fokusering och helhjärtat engagemang.

Jörgen I Eriksson, (texten tidigare publicerad i Gimle nummer 2 år 2020)

Tillbaka