|
|
Enastående och remarkabelt om wixárica Nästan 40 år efter att John Hedberg för första gången såg en grupp wixárica-indianer på en sandstrand på Mexikos västkust ger han ut två böcker som summerar hans unika och grundliga undersökningar av denna kultur – den indiankultur i Mexiko som allra längst stod emot kolonialismen och bevarade sina gamla traditioner (och för det mesta går under de spanska kolonisatörernas namn huicholer). Båda böckerna bär huvudtiteln Paradisets barnbarn. Den ena är en helt enastående fotobok där Hedberg i storslagna färgbilder tagna under drygt 30 år åskådliggör wixáricas landskap, liv och andlighet. Fotoboken har undertiteln Bilder från en döende, 1970-2001 och beskrivs av författaren själv som ”en undersökning av en försvinnande kultur i övergången från samlande/jakt till svedjebruk”. Den andra boken har undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001. Båda böckerna är utgivna 2009 på Hedbergs eget förlag EXIT. Wixárica som bär kulturella impulser från såväl tolteker som azteker bor i bergsområdet Sierra Madre Occidental i den västra delen av centrala Mexiko. De uppgick för 100 år sedan till ungefär 4 000 individer, men är nu fler än 20 000. De flesta bor dock numera utanför det traditionella huicholområdet och har mer eller mindre assimilerats av den mexikanska majoritetskulturen. Hedberg beskriver det som att de flesta wixárica inför suget från den industriella kulturen flydde sin egen och att det han bevittnat är slutfaser i stammens kulturella upplösning: ”Det är med ett visst vemod jag betraktar bilderna även som vittnesmål om en livsform som varit människans under åtskilliga tusen år”. För att göra John Hedbergs unika författarskap någorlunda rättvisa måste man, även i en kort recension som denna, sätta in honom och hans tankar i ett större perspektiv av civilisationskritik och anti-kolonialism. Vid det här laget har Hedberg, nu 79, gett ut fler än 20 böcker som jag schematiskt delar in i fyra huvudgrupper, som dock griper in i varandra på ett organiskt sätt. * civilisationskritisk filosofi, framför allt i Den nya arten (1971, 1974, 1979) och Hybridiseringen (1972) där Hedberg lägger fram sin evolutionsteori om hur människan utvecklats till att inte längre vara en egen art utan numera ingår som en underordnad biologisk komponent i en ny hybridart av människa och maskin, * skönlitteratur baserad på denna civilisationskritiska filosofi, som Sydamerika, genom en döende (1970), Vingdöden (1972), Pilens ande (1975) och Pojken och monstret (1975), * undersökningarna av wixárica-kulturen i en serie böcker: Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixárica (1993), Indiansommar (1997) och Paradisets barnbarn (2009), * rapporter och tankar om segling i små båtar: Anteckningar om en liten båt och en lång resa (1976), Nära vattnet – långa seglingar i liten båt (1979) och Exit – segling i små båtar. Dokumentär om en döende art (1999). Hedbergs civilisationskritik är grunden för hela författarskapet och därmed också för hans intresse för wixárica, båtbyggnad och segling. Han kommer ur en blekingsk släkt av sjömän, lotsar och fiskare, har byggt sina segelbåtar själv hemma på tomten och skrev alldeles nyligen i ett brev till mig att: ”…det är först genom kontakten med wixárica och deras konkreta rituella återvändande jag insett den djupare betydelsen av mitt seglande”. Det han syftar på är främst wixáricas återkommande pilgrimsvandringar till Virakotaöknen, 40 mil åt nordost, och till Stilla havskusten vid San Blas. Avsikten med vandringen till Virakota är att plocka peyote, en liten kaktus vars sinnesvidgande egenskaper används ceremoniellt, framför allt av maraakameerna, wixáricas shamaner. Med peyoten som förmedlare får de kontakt med storebror hjort som är deras främste lärare Virakota är också det område där wixárica en gång bodde och livnärde sig på samlande och jakt. Under trycket från koloniserande stadsstatskulturer som aztekerna och småningom de spanska erövrarna drog sig wixárica allt längre upp i de otillgängliga bergen för att försvara sin kultur. Parallellt med denna flykt övergick wixárica till enkla former av jordbruk, framför allt svedjebruk, som kombinerades med jakt och samlande. Vandringen till Virakota blir på så sätt inte bara en pilgrimsvandring för att hämta hem den heliga peyoten, som ceremoniellt ”jagas” med pil och båge, utan också en vandring tillbaka till moderlandet och en rituell återknytning till tillvaron som samlare/jägare, som ett sätt att lindra en existentiell ångest. Vandringen till San Blas görs primärt för att be moder västerhav om regn till åkrarna, god hälsa för människorna och skydd mot onda krafter, för att manifestera äktenskap och be om fruktsamhet, för att presentera nyfödda barn för natursläktingarna och för att få hjälp med olika personliga problem. Kommunikationen med det osynliga, det andliga, sker där bland annat med hjälp av ceremoniella pilar, som enligt Hedberg är ”fyllda med symbolik och budskap i avsikt att balansera relationer till de naturmakter han /wixárican/ var beroende av för att få föda för dagen och ett gott liv även i vidare bemärkelse”. Det var en sådan pilgrimsgrupp som Hedberg i maj 1970 fick syn på när han stressade av på de milslånga sandstränderna vid San Blas efter en ansträngande resa genom USA. Först blev han irriterad över att fridfullheten stördes men snart insåg han att det inte var någon turistgrupp eller ens mexikaner. De erinrade mer om zigenare i sina färggranna kläder (de fantastiska färgerna kan ni kolla in i den superba fotoboken!) när de långsamt och andaktsfullt klev ut i vattnet: ”För några ögonblick tycktes de stanna upp i andakt inför något de såg eller upplevde. Mellan människorna och stranden, himlen och havet fanns plötsligt en märkbar spänning av energi lik den man känner under åskväder. Den föreföll koncentrera en oerhörd laddning av krafter över stranden och för en kort stund förbinda allt med sin genomträngande utstrålning. Jag kände detta som en hastig adrenalinkick och en vibrerande känsla i snabba växlingar mellan överväldigande lycka, vemod, styrka, sorgsenhet, kraft och tomhet. Ingången till en hemlig grotta hade öppnats framför mig. Den lät mig bevittna en tillvaro jag inte kände till och som förmedlade djup ångest och samtidigt en känsla av tillfredsställelse, som om jag tillförts väsentligheter som saknats i mitt liv. Den lilla gruppen hade förbundit mig med djupa känslomässiga stämningar ur människans förflutna, tidigare kulturella utvecklingssteg, som vi nu förlorar kontakten med.” Denna upplevelse blev inledningen på Hedbergs mångåriga undersökningar om wixárica. Under årens lopp har det blivit nio resor i de svårtillgängliga bergstrakterna. Paradisets barnbarn är en summering av detta arbete och av wixáricas kultur som inför Hedbergs egna ögon undermineras och dödligt såras av industricivilisationens anlopp – i detta fall anfört av den mexikanska staten och kristna missionärer som vill bringa civilisationens frukter till de ”efterblivna” indianerna. Hedberg knyter personliga kontakter med wixárica, han bor med dem på ensligt belägna gårdar, han deltar i olika ceremonier och tuggar peyote, men blir ändå aldrig riktigt insläppt i kulturen. Han är en utanförstående observatör, men lyckas likväl komma wixárica förvånansvärt nära vilket de praktfulla bilderna i Paradisets barnbarn visar. Själv slås jag med häpnad över hans intima bilder av en maraakame i färd med att bota en patient. Detta är världsunika bilder! John Hedberg tvekar inte heller inför att konfrontera sig själv med obehagliga frågeställningar, som vilken roll han egentligen spelar i civilisationens anfall på wixárica, även om han själv är ytterst kritisk mot denna civilisation och vill att wixárica ska kunna hitta en balans i tillvaron där de förmår bevara så mycket som möjligt av de traditionella värderingarna och attityderna. En del wixárica agerar öppet fientligt mot Hedberg. De tror att han är en narkotikakurir eller en representant för något amerikanskt gruvbolag som letar mineraler i området under täckmantel av att undersöka wixáricas kultur. Han utsätts för fientlig magi – någon lägger en skjuten hök på en plats han brukar passera och vid ett tillfälle går Hedberg rakt på en docka som uppenbart föreställer honom själv, en docka med ett kulhål i huvudet. Vid ett tillfälle blir han också beskjuten med gevär. Då är det verkligen dags att packa sin ryggsäck och flytta på sig! Även om Hedberg inte släpps alldeles inpå livet av wixárica skaffar han sig en mycket grundlig kunskap om deras historia, vandringar, andlighet, myter, försörjningsmetoder och livssätt. Och inte bara kunskap i en yttre bemärkelse utan verklig förståelse inifrån. Centralt för denna förståelse är att Hedberg tidigt inser att andlighet för wixárica är ett sätt att leva. Det finns ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt i en traditionell wixáricas tankevärld. Därför har de inte heller några begrepp som motsvarar ”religion” eller ”gudar”. Wixárica lever i en värld befolkad av mängder av varelser, där människan bara är en av många jämställda arter. Allt liv hänger samman i en stor kosmisk väv där det som i västerländsk terminologi brukar kallas gudar eller andar helt enkelt betraktas som släktingar. En av de viktigaste och äldsta (kanske den allra äldsta) är farfar eld, Tátewari, som är upphov till fader sol och som vaktar wixáricas liv. Men lika viktig är Nákawe, växandets moder, Kaumari, storebror hjort/den blå hjorten, som är kunskapen och undervisar shamanerna, och majsmodern som ger wixárica deras föda. Majsen är en familj som består av den unga örnmodern, Tatéi Kúkurú Wimari, och hennes fem döttrar, Yóawime, blå majs, Táshawime, gul majs, Táurawime, röd majs, Túzme, vit majs och Chichiwime, spräcklig majs. Peyoten, hikuri, har vuxit fram ur storebror hjorts fotspår och ger visioner som förbinder wixárica med förfäder och historia. I wixáricas föreställningsvärld finns ett intimt samband mellan hjorten, peyoten och majsen och de har överfört ursprungliga föreställningar från samlar- och jägartillvaron till jordbruksepoken. Peyoten och majsen jagas, blir föda och införlivas med wixárica på liknande sätt som skedde med hjorten, för att sedan återfödas i en ny växtsäsong. En wixárica förklarar för Hedberg: ”Hjorten är också storebror. Jag måste be om lov att döda den. Jag talar med hjorten, lugnar den, ger den gåvor. Talar om att den egentligen inte ska dö. Det gör den inte. Det ser bara så ut. Storebror kan inte dö. Hjorten lämnar bara sin kropp efter sig. På det sättet ger den oss mat. Hjorten föds på nytt ur den del av pilen som är gjord av carizon (pilskaftets bakre, ihåliga del).” Wixárica är som andra urfolk intensivt intresserade av och sysselsatta med att skapa och bibehålla balans i tillvaron. Det handlar om den enskilda wixáricans balans med natursläktingarna, med avlidna förfäder, med de stora kosmiska kretsloppen, och naturligtvis, med andra wixárica. När balanserna rubbas blir resultatet ohälsa, felslagna skördar, olyckor och annat elände. Även om wixárica medvetet och i det längsta lyckades dra sig undan konfrontationen med kolonisatörerna har de ändå hunnits upp av industricivilisationen och mot den har de inte haft något kraftfullt motmedel. Den på 1950- och 60-talet uppflammande wixáricakonsten med färgsprakande ullgarnstavlor ser Hedberg som ett desperat försök att balansera den imploderande traditionella kulturen (”undergångsritual på konstens altare”): ”För oss åskådare ger de konstverk som skapats av den sista generationen ursprungliga wixárica förbindelser med arketyper hos människans tankefunktioner, föreställningar, fantasiförmåga och en gång livsnödvändiga naturberoende. De är unika kulturella uttrycksmedel med djupt forntida ursprung men ändå samtida som modern konst”. Pilgrimsvandringarna till San Blas har inte bara moder hav som mål utan också den vita klippa som reser sig högt ur havet några hundra meter från land. Detta är för wixárica den plats där de kom över havet och trädde in i den här världen. Och det var här som storebror hjort landsteg: ”För länge sedan levde storebror hjort på andra sidan Stilla havet. När vattnet rann undan och marken reste sig kom storebror hjort och hans sällskap simmande till San Blas. Den vita klippan är en av dem som kom hit. Han förvandlades till sten då han varken ville landstiga eller återvända över havet. Men de andra fortsatte i land för att överlägga om vad de skulle göra i framtiden. Det var den blå hjorten som hade kunskapen”. Utifrån denna mytiska berättelse om påverkan västerifrån, från Asien, gör Hedberg en fascinerande jämförande analys av liknande uppgifter från tolteker och azteker, som beskriver ankomst över Stilla havet och vandringar längs kusten och inåt land. Här fanns uppenbarligen en kulturell samhörighet och påverkan mellan kulturer i Japan/Kina och indiankulturer i Mexiko, som Hedberg också anför arkeologiska och andra mer hårda forskningsresultat om. Men varför kallar han då wixárica för paradisets barnbarn? ”Likt skapelseberättelsens barn i paradiset, Adam och Eva, blev wixárica bortdrivna från en tillvaro där de levde på det naturen gav. Senare generationer tvingades bruka jorden för att livnära sig, vilket göra att wixárica kan karakteriseras som paradisets barnbarn.” Traumat som denna bortdrivning gav upphov till balanserades av wixárica med ceremonier och rituella pilgrimsfärder. Vill man ta del av beskrivningar av sådana nutida färder kan man med fördel läsa Tom Soloway Pinksons bok The Shamanic Wisdom of the Huichol – Medicine Teachings for Modern Times (2010), som jag tidigare recenserat här. Pinkson har deltagit i fem pilgrimsfärder till Virakota och därmed genomgått en traditionell wixáricansk shamaninvigning. Pinkson är inte fullt så dyster som Hedberg i sin beskrivning av wixáricakulturens överlevnadsmöjligheter men skriver i ett brev till mig: ”Jag ser definitivt en grund för Hedbergs pessimism om framtiden för huicholkulturen. Men åtminstone när det gäller den utvidgade huicholfamilj som jag arbetar med så förs traditionerna vidare till nästa generationer. Jag ber för att det ska fortsätta så och en grupp av oss i organisationen Wakan håller kontakt med familjen och tänker stödja denna process under många år”. Oavsett hur den fortsatta utvecklingen gestaltar sig för wixárica har John Hedberg med sitt författarskap gjort en insats som går utöver det mesta och åtminstone i svensk litteratur saknar motstycke. Jörgen I Eriksson, maj 2010. |