|
|
Att söka mening i en försvinnande existens Kommentar
till boken ”Drömtid, visdom, paradox” av Jörgen I Eriksson Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag. Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras. I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”. Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat. Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara. Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en ’individ’. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”. En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”. Hopiindianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger. Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica-indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro. Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”. Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”. Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll. John Hedberg http://www.johnhedberg-exit.se |